Ing-Marie Persson Fil. Dr

Kurslitteratur för Integration och utanförskap 2020

Integrationspolitiken i Sverige från 1970-talet till idag

Invandringen och flyktingmottagandet förändrar det svenska samhället i grunden. Beroende på hur integrationen fungerar påverkas det offentliga Sverige. Hälso- och sjukvård, skolan, omsorgen, mötet med myndigheter och möten på gator och torg förändras och blir annorlunda. Rekryteringen till exempel till anställningar, politiska- och andra förtroendeuppdrag sker på annat sätt än tidigare eftersom mångfald eftersträvas.

Lars Åberg beskriver förändringen i ”All Inclusive, välkommen till det nya landet” (2019):

− Sverige är som ett ovanligt generöst alternativ till Hotel California: man kan checka in när som helst, och man behöver aldrig ge sig av (a.a.s7). Sverige är ett nytt land både för invandrarna som kommer hit och för den som redan bor här. Här erbjuds en integrationspolitik på löpande räkning och ett välkomsterbjudande som garanterar försörjning, bostad, utbildning, sjukvård, tandvård, tolkhjälp och pension. All inclusive. Här bjuds också på ökad segregation, en skola i förfall, fler skjutningar, mer hederskultur, växande vårdköer och större otrygghet. All inclusive.

Att dagens integration ser ut som den gör slogs fast redan 1975 i regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. (Prop. 1975:26). Trots att det gått 45 år och stora förändringar har skett under årens lopp ligger principerna fortfarande fast. Några exempel på förändringar är att då bestod invandringen av arbetskraft från nordiska eller europeiska länder, nu av flyktingar från utomeuropeiska länder. Då arbetade så gott som alla invandrare, nu är förvärvsfrekvensen låg. Då hade landets industri behov av arbetskraft, nu är skälet för invandringen humanitärt. Då fanns miljonprogrammets nya bostäder att flytta in i, nu råder bostadsbrist.

Utgångspunkten för propositionens förslag till konkreta åtgärder var Invandrarutredningen, IU. I utredningsuppdraget ingick inte att utreda invandringens omfattning, inriktning och regler för invandring. Utifrån denna utredning framgår det att invandringen till Sverige redan då var förhållandevis stor jämförd med andra europeiska länder. Den bestod enbart av arbetskraftsinvandring och utgjorde 401 158 utländska medborgare, samt 250 000 som blivit svenska medborgare (a.a.s.57f). Invandrarna kom framför allt från nordiska och europeiska länder med vissa undantag:

45,7 procent från Finland; 10,1 procent från Jugoslavien; 8 procent från Danmark; 6,7 procent från Norge; 4,4 procent från Förbundsrepubliken Tyskland; 4,4 procent från Grekland; 1,6 procent från Italien; 1,6 procent från Turkiet och 1,6 procent från USA. Men redan vid tiden för utredningen, 1974, framgår att man var osäker på uppgiften om antalet utlänningar som bor i Sverige eftersom

”… endast medborgarskap och födelseland redovisas är det inte möjligt att bestämt ange hur många ”invandrare”, som bor i Sverige/…/ Enligt den senaste folk- och bostadsräkningen (FoB 1970) uppgick antalet förvärvsarbetande utlänningar den 1 november 1970 till 181 700, eller ca 5 % av de förvärvsarbetande i Sverige. Invandrarna har en mycket hög förvärvsintensitet” (a.a. s 12).

Under årens lopp har det skett en dramatisk förändring i förvärvsintensiteten. I förhållande till en svensk kontrollgrupp var förvärvsfrekvensen för invandrare högre både för kvinnor och män, visade en intervjuundersökning:

”Främst hade de kvinnliga invandrarna från Finland, Italien och Jugoslavien en väsentligt högre sysselsättningsgrad än svenska kvinnor. Andelen arbetare har under lång tid varit större bland invandrarna än hos befolkningen i övrigt” (a.a. s 12).

Cirka 60 procent av invandrarna var sysselsatta med tillverkningsarbeten. En betydande del hade samma eller liknande yrken i Sverige som de hade i hemlandet (a.a. s 13).

Mål för den framtida invandringspolitiken

PP1:2 Målen för en framtida invandrar- och minoritetspolitik utgick från begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan (a.a.ss14, 60).

PP1:3 Jämlikhetsmålet innebar att invandrarna skulle få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Men en brasklapp lades till direkt efter jämlikhetsmålet, nämligen att invandringen skulle anpassas till landets förmåga att ordna arbete, bostad, utbildning med mera. I första hand skulle svenska undersysselsatta grupper få jobb:

”… att invandringen hela tiden anpassas till samhällets möjligheter att ge invandrarna arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning på samma villkor som befolkningen i övrigt. En grundläggande utgångspunkt för svensk invandringspolitik bör därför liksom hittills vara att invandringen inte skall motverka den önskvärda utvecklingen på andra samhällsområden. Vid en arbetsmarknadsmässig bedömning av framtida invandring bör således hänsyn tas till om det finns undersysselsatta grupper i landet som först bör beredas sysselsättning” (a.a. ss 15, 60).

Språkets betydelse för att utöva kulturella verksamheter är viktigt i jämlikhetsmålet. Samhällsinsatser krävs därför för att ge invandrarna och deras barn förutsättningar:

 ”att bibehålla det egna språket, att utöva kulturella egenverksamheter och att upprätta kontakter med ursprungslandet” (a.a. ss 15, 60).

Jämlikhetsmålet ligger idag fortfarande kvar men någon anpassning till samhällets möjligheter att ge invandrarna arbete, bostad, social omvårdnad och utbildning sker inte längre, trots vad som bestämdes 1975. Frågan vi måste ställa oss är hur invandrare kan vara jämlika när elementära förutsättningar som bostäder och arbete saknas. Men insatserna för att invandrarna ska behålla sin kultur och sitt språk ligger fortfarande kvar.

Valfrihetsmålet innebar att språkliga minoriteter i Sverige skulle genom samhällsinsatser ges möjligheter ”att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet” (a.a. ss 15, 60). De olika invandrargrupperna skulle få ekonomiskt och annat stöd från samhället för att valfrihetsmålet skulle kunna upprätthållas. Det handlar om föreningsstöd till olika kulturföreningar och trossamfund, samt till hemspråksundervisning, tolkar, mm. Kostnaden för att samhället ska lyckas leva upp till detta åtagande växer givetvis med det stigande antalet invandrare.

Samverkansmålet innebar att invandrar- och minoritetsgrupperna skulle samverka med majoritetsbefolkningen. Målet var att ömsesidig tolerans och solidaritet skulle uppstå och att parterna skulle upplevas som likvärdiga i samhället. Medlet var att

”invandrarna bör engageras för samhällsfrågor och att det bör bli lättare för dem att aktivt delta i det politiska och fackliga arbetet” (a.a. ss 16, 60).

Utbildning och information till den egna befolkningen skulle ”öka förståelsen för människor av annat ursprung/…/ Särskilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas” (a.a. s16). Vilka dessa var och vad man menade med positiva kulturella effekter framgår inte. År 1975 var förmodligen hederskultur och klanstrukturer obekanta begrepp för de flesta, även för utredarna och politikerna. Däremot hade man troligen bekantat sig med nya maträtter, musik, folkdanser och dräkter på semesterresor till Sydeuropa.

För att de tre målen i invandringspolitiken skulle kunna uppnås krävdes fördjupade insatser inom olika samhällsområden, till exempel inom arbetsmarknaden, bostadsfrågor, sociala frågor, utbildning, föreningar och trossamfund, medinflytande, information, mm.

Arbetsmarknadsfrågor

PP1:4 Arbetskraftsinvandringen skulle även fortsättningsvis vara reglerad på samma sätt som slogs fast i riksdagen 1968. Invandringen till Sverige måste kontrolleras för att det skulle vara möjligt att anpassa den till landets resurser och politik. Arbetstillstånd krävdes före inresan.

”Bedömningen borde ske främst mot bakgrund av tillgången på arbetskraft inom landet samt möjligheterna att erbjuda lämplig bostad och annan samhällsservice/…/ Invandrare från utomnordiska länder måste ha arbete, bostad och arbetstillstånd ordnade före invandringen. Om invandringen skall ske i kollektiva former bör invandrana få förberedande undervisning i svenska och svensk arbetslivsorientering redan i hemlandet. (a.a. s.16f).”

Ett motiv för reglerad invandring som angavs var att det därigenom fanns förutsättningar att undvika att invandrare koncentreras till sämre betalda yrkesområden eller till arbetsplatser med dålig arbetsmiljö.

Bostadsfrågan

PP1:4 Invandrarnas bostadssituation kännetecknades på 1970-talet av att de bodde i de allra nyaste bostadsområdena. Bodde de i andra områden var deras bostäder ofta omoderna och nedslitna. Propositionen betraktar invandrarna som en av flera resurssvaga grupper:

”Det är viktigt att invandrarnas situation ägnas uppmärksamhet i samband med att åtgärder övervägs för olika resurssvaga grupper” (a.a. s 18).

En underlättande åtgärd menade IU var att invandrarna skulle få ”möjlighet att bo i närheten av sina landsmän”. Beträffande bostadssociala förmåner menade IU att socialtjänsten skulle gå in med socialhjälp den första tiden efter inflyttningen till Sverige tills bostadstillägget beviljats och utbetalats. Socialbidraget skulle då återkrävas (a.a. s.18).

Sociala frågor

PP1:4 Inom sjukförsäkringssystemet var utlänningar vid denna tid helt likställda med svenska medborgare. Samma sak gällde för yrkesskadeförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, kontant stöd vid arbetslöshet och i stort sett för allmän tilläggspension. IU föreslog att kraven på mantalsskrivning och sex månaders vistelse i Sverige skulle slopas för rätt till barnbidrag. Vidare föreslog IU

”att samtliga i Sverige bosatta utlänningar tillförsäkras ett lagfäst minimiskydd i form av rätt till folkpension efter viss tids vistelse här i landet” (a.a. s.19).

IU såg tendenser till störningar i invandrarbarnens och invandrarungdomarnas utveckling och att denna tendens hade observerats i ökande utsträckning. Orsaken till störningarna hade ”ofta sin grund i identitetskriser och motsättningar mellan olika kulturmönster”. All social service i Sverige står vid den här tiden öppen för invandrare på samma villkor som för svenskar. IU förutsatte att ansträngningar skulle göras för att öka antalet tvåspråkiga socialsekreterare i landet. ”Samarbete med invandrarnas ursprungsländer, i första hand Finland, bör övervägas i fråga om rekrytering och vidareutbildning av tvåspråkiga socialarbetare /…/ Fasta tolktjänster bör övervägas” inom hälso- och sjukvården (a.a. s.19f).

Vid den här tiden ansåg IU att det inte behövdes någon obligatorisk hälsokontroll av personer som invandrar till Sverige. Däremot skulle de erbjudas allmän hälsokontroll när de skrevs in i allmän försäkringskassa. Invandrarfrågor skulle tas upp i personalutbildningen och inom kriminalvården borde det finnas tvåspråkiga övervakare (a.a.s.20).

Utbildningsfrågor

PP1;4 IU ville främja tvåspråkighet. Inom t ex förskolan behövdes därför språkträning för invandrarbarn. Särskilt utbildade tvåspråkiga förskolelärare skulle finnas för att främja träningen i hemspråket. I grundskolan skulle barnen ha rätt till undervisning i hemspråket. Därför borde kommunerna vara skyldiga att anordna hemspråksundervisning. Då var det två veckotimmar, men en väsentlig utökning ansågs nödvändig. Kommunerna borde få statsbidrag för information till lärare, skolpersonal och föräldrar om modersmålets betydelse för barnets utveckling. Även stödundervisningen för invandrarbarn borde utvidgas. Samma sak föreslogs för gymnasieskolan (a.a.s.20).

För att skapa förutsättningar för utbildning i hemspråk föreslog IU att lärar- och läromedelssituationen skulle förbättras. ”Samarbete i lärarutbildningsfrågor bör därför ske med invandrarnas ursprungsländer”(a.a.s.21). Samarbete skulle också ske för att skapa läromedel.

”Produktionsstödet för utgivning av läromedel på invandrarspråk bör vidare ökas väsentligt/…/ Utbildningen på universitetsnivå i språk som finska, serbokroatiska, nygrekiska etc. bör ges ökade resurser”(a.a.s.21).

PP1:4 Föreningar och trossamfund

”Samhället bör stödja föreningar som bygger på etnisk eller språklig grupptillhörighet/…/ Det är till gagn för hela det svenska samhället att olika kulturella traditioner kan existera och utvecklas här och bidra till den allmänna samhällsutvecklingen och debatten”(a.a.s21).

Vad som avsågs eller på vilket sätt det var till gagn för den allmänna samhällsutvecklingen och debatten angavs inte. Snarare verkar det ha varit en from förhoppning utredarna närde utifrån den dittills lyckade arbetskraftsinvandringen. Att allt skulle fortsätta på samma sätt som dittills och att de trender som, trots allt, observerats skulle vara hanterbara.

IU föreslog därför ett särskilt statsbidrag till invandrar- och minoritetsorganisationer. Inga särskilda krav eller villkor för att få bidraget angavs. En organisation var berättigad att få statsbidraget om den hade minst 3000 registrerade medlemmar, om den huvudsakliga verksamheten ägde rum i Sverige och om den var demokratiskt uppbyggd. Men även mindre organisationer, som hade färre registrerade medlemmar, skulle kunna få bidrag till kostnader som till exempel uppstått för att bilda en organisation eller trossamfund. Utredarna stödde sig på den lyckade försöksverksamheten som pågått sedan 1966.

Genom invandringen hade den religiösa situationen förändrats i Sverige, konstaterar IU.

”Detta förhållande bör återspeglas i samhällets inställning till de olika samfunden. Målet bör vara att ge invandrare möjligheter till religiös service enligt det egna samfundets ordning” (a.a.s.23).

PP1:4 Medinflytandefrågor

Invandrarna hade vid denna tidpunkt i huvudsak samma rättsliga ställning som svenskarna, konstaterar utredarna.

”Största möjliga jämlikhet bör eftersträvas/…/Alla utlänningar i Sverige bör vidare i princip ha samma rättigheter oberoende av medborgarskap” (a.a.s.24).

Informationsfrågor

PP1:4 Sverige hade redan hunnit framstå som ett lockande land att ta sig till när invandrarutredningen skrevs. Människor som ville lämna sina hemländer av olika skäl, till exempel ekonomiska eller politiska, hade hört talas om hur bra det var i Sverige.

”Sverige har kommit att framstå som ett lockande mål för många, som av politiska, ekonomiska eller andra skäl vill lämna sina hemländer. En orealistisk bild av Sverige och överdrivna förväntningar om levnadsbetingelserna kan för den enskilde innebära svåra besvikelser” (a.a.s.24).

IU förordade därför ett aktivt samarbete med massmedier i utvandringsländerna, före utvandringen. Men eftersom den viktigaste informationen för presumtiva invandrare kom från invandrare här i Sverige, skulle informationsmaterial tas fram och ges till invandrare här i landet i syfte att de skulle vidarebefordra korrekta uppgifter till kontakter i hemlandet. Hela tiden tar IU de nordiska länderna eller länder i Europa som utgångspunkt för sina förslag, som t ex i följande:

”Vid flytten mellan Finland och Sverige bör arbetsförmedlingen kunna spela en viktig roll när det gäller att lämna information direkt till den enskilde, som är intresserad av att utvandra” (a.a.s.24).

IU förordade också att kommunerna skulle öka sina informationsinsatser, bland annat genom att bygga ut invandrarbyråernas verksamhet. Även fackliga- och ideella organisationen och dagspressen borde öka sin information. Tre miljoner borde avsättas för detta ändamål för budgetåret 1975/76. Syftet med informationen var att förmedla sådana fakta som invandrarna borde känna till för att fungera i den nya omgivningen (a.a.s.25).

Utredarna verkade ha beredskap för vad som krävdes om svenskarna skulle ifrågasätta det politiska framtidsprojektet. För att förmå svenskarna att acceptera den framtida invandringen behövdes avsevärd opinionsbildning:

”När det däremot gäller information till svenskar om invandringen och invandrare är syftet att påverka den allmänna opinionen och skapa ökad förståelse för människor med värderingar, traditioner, seder och beteendemönster, som skiljer sig från svenskarnas. IU förordar att informationen till svenskar ökas avsevärt” (a.a.s.26).

Vad det handlade om för slags andra värderingar, traditioner, seder och beteendemönster som skiljer sig från svenskarnas, framgår inte. Hederskultur var okänd, men några år senare kunde allmänheten läsa i tidningar om könsstympning. Företeelsen kopplades i allmänhet inte till invandring. Men att invandrade kvinnor från dåvarande Jugoslavien täckte håret med strama huvuddukar kunde allmänheten se med egna ögon.

Opinionsbildningen skulle vara långsiktig och riktas mot utbildningsväsendet. Framför allt skulle den satsas på förskolan, grundskolan och gymnasieskolan ”för att lägga grunden för en framtida ömsesidig tolerans och förståelse” (a.a.s.26).

Remissyttranden mm.

Remissyttrandena var på det hela taget positiva till IU och dess förslag. Målsättningarna uppfattades allmänt som ambitiösa och ”avspeglar en hög ambitionsnivå” (a.a. s 61). Särskilt positiva var invandrarorganisationerna (a.a.ss.58f).

Flera remissinstanser tyckte dock att IU borde ha behandlat frågan om de vuxna invandrarnas utbildningsbehov, språkinlärning och alfabetisering (a.a.s.46).

Redan i proposition 1968:67 slogs fast att ”inflyttade språkliga minoritets barn bör utbildas tillsammans med övriga barn och inte i särskilda skolor”.

Föredragande statsrådet Anna-Greta Leijon ville i propositionen 1975:26 slå vakt om följande:

”Huvudsyftet med den svenska grundskolan är att den skall vara en skola för alla ungdomar oberoende av deras sociala, ekonomiska, nationella eller religiösa bakgrund” (a.a.s.72).

Det fanns en del svårigheter förknippade med förverkligandet, dels organisatoriska, dels invandrarföräldrarnas syn på skolan och den utbildning som gavs, samt att barnen skulle gå miste om den reguljära undervisningen när de deltog i hemspråksundervisningen. Undervisningen i hemspråk borde därför vara frivillig för eleven.

Invandrarpolitiken (prop. 1985/86:98) mm.

PP1:5 Ombudsman mot etnisk diskriminering inrättades år 1986. De invandrarpolitiska målen skulle ligga fast. Statens invandrarverk och kommunerna skulle överta ansvaret från Arbetsmarknadsverket för flyktingmottagandet. Till följd av den alltmer omfattande asylinvandringen kom så gott som alla kommuner att engageras i flyktingmottagandet. Hela Sverigestrategin antogs, dvs. att alla kommuner skulle ta emot invandrare.

PP1:5 Resultatet av Hela Sverigestrategin blev att flyktingar ofta placerades i mindre kommuner med lediga bostäder men med sämre arbetsmarknadsläge. Senare utvärderingar av strategin visade att den hade negativa effekter på flyktingarnas inkomster, sysselsättning och möjligheter till egenförsörjning flera år efter att de kommit till Sverige, enligt Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi (”Flyktinginvandring räddar inte landsbygden” i Dagens samhälle, nr 24, den 20 juni 2019).

Ibland framförs tankar om att invandring skulle vara ett sätt att förändra åldersstrukturen i befolkningen och vända trenden med minskad befolkning i glesbygdskommuner. Då de utrikesfödda är i förvärvsarbetande åldrar i större utsträckning än de inrikes födda har det haft en positiv effekt på just åldersstrukturen. I vissa landsbygdskommuner kan befolkningsminskningen därför ha haft en återhållande effekt.

Trots detta finns inga belägg för att invandring ger något nettotillskott till kommunernas ekonomi. En förklaring är den utrikesfödda befolkningens låga sysselsättningsgrad och den långa tid det tar för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden. Deras behov av försörjningsstöd minskar därför mycket långsamt. Flyktinginvandringen blir således en kostnad för Sveriges kommuner. Statens ersättningar till kommunerna räcker inte deras kostnader för flyktingmottagandet. Problem uppstår framför allt i kommuner där arbetslösheten är hög och möjligheterna att komma i sysselsättning är begränsade (a.a.).

PP1:5 Framför allt riskerar kommuner på landsbygden att bli förlorare. Uppgifter från SCB 2017 visar att andelen förvärvsarbetande bland utrikes födda från länder utanför Europa uppgick till omkring 45, 40 respektive 37 procent i mindre kommuner som Orsa, Hagfors, och Filipstad. I större städer som Uppsala och Örebro uppgick andelen förvärvsarbetande från utom europeiska länder till 60 procent (a.a.).

Invandring till landsbygdskommuner är således ingen lösning på problemet med en åldrande befolkning eller på kommuners ekonomiska underskott. Snarare riskerar invandring till dessa kommuner leda till att kommunernas ekonomiska problem ökar, då den dåliga integrationen av nyanlända leder till låga skatteintäkter och höga kostnader för försörjningsstöd för kommunerna. Till detta kan läggas att många kommuner på landsbygden har en relativt liten skolsektor och ställs inför ytterligare utmaningar när ett stort antal yngre nyanlända anländer till kommunen (a.a.).

På kort sikt kan invandringen ha en dämpande effekt på förändringar av åldersstrukturen i befolkningen. Men på längre sikt åldras även den utrikes födda befolkningen, med ökat behov av olika välfärdstjänster som följd. Flyktinginvandring till orter på landsbygden löser alltså inte de problem kommunerna står inför. Att bosätta sig på en ort med dålig arbetsmarknad försvårar dessutom möjligheterna till lyckosam integrering för invandrarna själva (a.a.).

Forskningen på 1990-talet - Invandrarna i välfärdssamhället

PP1:6 Att ta del av forskning om invandring och integration från 1990-talet ger stor igenkänning. De flesta integrationsproblemen idag fanns och var kända redan då. Ett exempel på forskning kommer från Folksams vetenskapliga råd som 1994 tog fram en rapport ”Invandrarna i välfärdssamhället”. Ett forskarteam bestående av professorerna Åke Daun och Leif Svanström, journalisten Leif Stenberg och Folksams representant Stig Åhs intervjuade invandrare och andra som var delaktiga i invandrarpolitiken, dels invandrare i Rinkeby, det mest invandrartäta området i Stockholm, med 70 procent av de vuxna som invandrare, dels tjänstemän. Rapporten bygger på dessa intervjuer, men även på statistik och studier av andra forskare.

Servicen i Rinkeby var utomordentligt låg. Barnomsorgen fungerade hyggligt, men den kommersiella servicen var till stora delar undermålig.

”Det finns visserligen många och små livsmedelsbutiker som drivs av invandrarna, men för 30 000 människor finns inte en enda bank, bara två bankomater” (a.a.s124).

Rinkeby är ett av 60-talets miljonprogram och

”… byggdes samtidigt som Sverige hade en stor arbetskraftsinvandring. Utan att det var tänkt så, blev det invandrarna som hänvisades dit, och redan från början blev det ett invandrarområde. Det var planerat att det skulle byggas banker, men bankerna ville inte vara där på grund av den sociala oron. In- och utflyttningen var hög, 20 procent av de boende flyttade varje år” (a.a.s124).

Det fanns ingen polisstation i området. Bland annat framkom följande beträffande kriminalitet:

”Området är känt för sin kriminalitet och asocialitet. Kriminaliteten är dock inte högre än i andra förortsområden i Stockholm, men ryktet om den har spritts, och det innebär att svenskar inte vågar åka till området” (a.a.s125).

Den största enskilda invandrargruppen i Rinkeby vid den här tiden var turkar. De var mycket lågutbildade och kom alla från samma jordbruksområde i Turkiet. Från början var de arbetskraftsinvandrare men senare kom gruppen att domineras av anslutningsfallen. Bland unga turkiska män kunde ”man se alltmer asocialt beteende som narkotikahandel”. Finländarna var den näst största gruppen, hade en lång historia och var i allra flesta fall arbetskraftsinvandrare.

Nytillkomna grupper hade kommit från Afrika och Mellanöstern. På grund av dålig utbildning kom personer från Afrika sällan i arbete. En 30-årig afrikan skulle kanske behöva försörjas med bidrag resten av livet.

”De grupper som ökat det senaste decenniet kommer från Mellanöstern och Afrika. Flyktingarna från Afrika har ofta dålig utbildning och kommer sällan ut i arbetslivet, deras förvärvsfrekvens är ca 40 procent. I dagens hårda tider kan man anta att en 30-årig afrikan aldrig kommer ut i arbetslivet, vilket leder till grupper som permanent kommer att behöva försörjas med bidrag”.

Andelen förtidspensionerade människor låg långt över genomsnittet. På Mångkulturellt centrum i Rinkeby berättade Tord Fjällström att det fanns ett oerhört kunskapsbehov:

”Behovet för vuxna invandrare har inte tillgodosetts av samhället” (a.a.s126).

De saknade yrkeskunskaper och erfarenheter av ett yrkesliv, men också språkkunskaper. Det fanns de som gått igenom barnskötarutbildning utan att klara grundskolans svenska.

”De har fått utbildning och examen i Sverige utan att behärska språket” (a.a.s128).

En alternativ arbetsmarknad behövde skapas för invandrare som aldrig skulle komma ut i det ordinarie arbetslivet, ansåg Tord Fjällström. Skapa jobb som inte fanns i det lokala området med hjälp av pengar från Länsarbetsnämnden, stadsdelsnämnden och Försäkringskassan (a.a.s129).

”Det är förödande att hamna i en situation där socialbidrag blir den permanenta inkomsten. Det är en mänskligt förödande och förödande för samhället, vi kommer inte att ha råd med den politiken. Trenden och mönstren måste brytas/…/ De ska tvingas att ta ansvar, de ska tvingas att ta arbete/…/ Redan i flyktingslussen skulle flyktingarna kunna slussas över till någon form av internatundervisning, där man arbetar, lär sig språket och allt annat” (a.a.s134f).

Tord Fjällström på Mångkulturellt centrum i Rinkeby menade att samhällets inställning att på humanistiska grunder ta hand om invandrana lett till att invandrarna blivit utstötta, att de upplevde sig själva som utstötta. På det sättet skadades både samhället och invandrana.

”Det är så apatin uppstår. Vi stigmatiserar och passiviserar dem, driver in dem i situationer där de inte förstår varför de får pengar men inte får arbeta, de lär sig istället att skaffa bidrag. Vi har skadat hundratusentals flyktingar med vår invandrarpolitik, vi har gjort dem till permanenta bidragstagare/…/ på det viset skadas både samhället och de själva (a.a.s136).

På frågan åt vilket håll vi var på väg vad gäller invandringen blev Tord Fjällströms svar:

”I hela världen ser vi en allt större rörlighet, det är inte bara krig som gör att människor flyttar på sig, tredje världens folk flyttar på sig av ekonomiska skäl” (a.a.s138).

PP1:6 Misstänkta för brott i Sverige 1991

Andelen misstänkta utländska medborgare ökade från 16 procent 1980 till 21 procent 1991.

”En sammanställning visar att 5,8 % av alla utländska medborgare i Sverige, 15 år och äldre, misstänktes för brott under 1991. Motsvarande siffra för svenska medborgare är 1,3 % /…/ en stötte andel utländska medborgare misstänkta för bl. a grova våldsbrott, våldtäkt, rån och varusmuggling. /…/ Det är helt klart kriminologiskt intressant att försöka förklara varför vissa invandrargrupper begår relativt fler våldsbrott och våldtäkter än andra”(a.a.s170).

Forskarna hänvisade bland annat till en studie från 1993 där 154 gärningsmän hade undersökts, 74 av dem var utlänningar. En gemensam faktor, för såväl de svenska som de utländska gärningsmännen, var svåra uppväxtförhållanden. Tidiga separationer, kroppsliga bestraffningar och avsaknad av positiv fadersfigur i barndomen. Flertalet av de utländska gärningsmännen hade fått erfara en klar sänkning av sin sociala status i Sverige. Andelen av de invandrare, vilkas situation före brottet skattades som svår, var fyra gånger högre än bland svenskarna.

Sådana brott  ”… som upplevs som hot mot individen och den enskilde medborgaren: våldsbrott och misshandel, våldtäkter, rånöverfall. Det är också här som det finns en mycket markerad överrepresentation av utländska medborgare och en överrepresentation av ungdomar med invandrarbakgrund” (a.a.s174).

”Dessa brott får direkta konsekvenser för individens känsla av utsatthet. De ger upphov till rädsla för att vistas utomhus på vissa platser och gator. De gör att ungdomar är rädda att besöka vissa fritidsgårdar eller andra lokaler dit ungdomar annars brukar gå. De skapar rädsla bland vuxna att ingripa mot ungdomar som vandaliserar eller trakasserar. De hindrar människor från att vittna, av rädsla för repressalier. De leder till en mera allmän segregering eller segregering av olika grupper. Vissa bostadsområden får dåligt rykte, oavsett dessas standard i övrigt” (a.a.s175).

PP1:6 Leder invandringen till gettobildningar?

”I Fittja i Botkyrka kommun söder om Stockholm består hushållen till ca 75 % av invandrare, i somliga hus eller trappuppgångar samtliga hushåll” (a.a.s189).

Med miljonprogrammet lyckades man faktiskt bygga bort bostadskön. Invandrare som stått långt bak i bostadskön kunde få en modern bostad med eget kontrakt. Så även de svenska så kallade problemhushållen med sociala handikapp, alkoholism mm. Men det ökande inslaget av invandrare och problemhushåll i dessa bostadsområden gjorde dem mindre attraktiva, varför utflyttning av framför allt barnfamiljer blev följden. I vitt skilda delar av landet karaktäriserades miljonprogrammets storskaliga kommunalt ägda bostadskomplex av större slitage, vandalisering, fler inbrott, bilstölder, mer gatuvåld. Ett slags gettobildning växte fram. Redan 1986 konstaterade Statens Invandrarverk att ett 30-tal bostadsområden över hela landet hade en befolkning som till minst 25 % bestod av personer med invandrarbakgrund (a.a.s191).

Till största delen är den etniska segregationen ett resultat av bosättningsmönstret för de senast anlända invandrargrupperna.

”Ser vi till den stora gruppen turkiska hushåll i området Fittja söder om Stockholm kan vi notera att dessa invandrare har sin bakgrund i områden i hemlandet där boendestandarden var betydligt lägre. Flyttningen till Fittja representerade därför ett stort steg framåt i det som brukar kallas boendekarriären/…/ Segregationen är för dem positiv” (a.a.s192).

Forskarna bedömde att etnisk segregering var av bestående art och att den skulle förstärkas i framtiden. Invandrartäta områden kommer även att finnas i framtiden (a.a.s193).

Att vara invandrare eller flykting innebar problem för var och en, på olika sätt och olika länge. Många invandrare etablerade sig stegvis på den svenska bostadsmarknaden och närmade sig så ett svenskt bosättningsmönster. De integrerades med andra ord. Samtidigt fanns etniska grupper som inte ville integreras, som hade en negativ syn på den svenska eller västerländska kulturen. I det följande beskrivs turkarna som en sådan grupp. Ett avståndstagande fanns också bland många svenskar:

”Bostadsområdena brister i vissa kvaliteter. Det kan vara svårt för barnen att lära sig svenska, eftersom så stor del av klasserna består av invandrarbarn och då dessa till så stor del lever i en icke-svensk språkmiljö” (a.a.s196).

”Somliga flyttar så småningom till mindre invandrartäta bostadsområden, medan andra föredrar att bo kvar. Till de sistnämnda hör turkarna/…/ De har ett tätt socialt nätverk i den egna gruppen, som det är viktigt för dem att bibehålla. Det beror inte minst på deras delvis negativa attityder till den svenska eller västerländska kulturen. Flertalet turkiska familjer har liten kontakt med svenskar och önskar inte heller ha det/…/ Ett misstroende och avståndstagande mot den turkiska kulturen finns i gengäld också bland många svenskar − inte minst mot den islamiska religionen, mot önskemål om moské-byggen, mot de konservativa könsrollerna. ”Många irriteras av att de turkiska pojkarna uppträder i grupp och att de turkiska flickorna inte får delta i olika aktiviteter” (Kuusela 1993:103). Konstateras kan att turkarna önskar bo kvar i sina bostadsområden och snarare utveckla dessa och sina särskilda institutioner − att skapa så kompletta samhällen som möjligt för sig och de sina, för att värna den etniska identiteten” (a.a.s197).

Helt andra önskemål hade många iranier. De kom från vitt skilda yrken och grupper och hade ingen särskild önskan att umgås med andra iranier, utom de ensamstående iranska männen som gärna bodde nära sina kamrater. Iranierna ville framför allt bo i områden med hög status. Iranierna tillhörde ofta en intellektuell medelklass (a.a.s197f).

Författarna gör bedömningen att så länge den kraftiga invandringen till Sverige fortgår kommer sannolikt tendensen till gettobildningar att finnas kvar. Men det övergripande målet måste vara integration i det svenska samhället, hävdar författarna till den här boken. Annars finns risken för upplösning av samhället. För att undvika sådana risker måste det finnas grundläggande samstämmighet mellan samhällsmedlemmarna.

”… för mer än tjugo år sedan betonades det politiska önskemålet att undvika all slags segregering i boendet − såväl etnisk som klassrelaterad. Nu är uppfattningarna mer spridda och det finns en osäkerhet om vad som är det rätta/…/ Dock behövs en viss grundläggande samstämmighet mellan medlemmarna i varje samhälle för att detta inte ska upplösas i ömsesidig ignorans, klyftor, avståndstaganden och konflikter. Samtidigt kräver både demokratin och en allt mer internationaliserad värld ömsesidig respekt för olikheter i trosuppfattningar, livsstil, intressen och kultur” (a.a.s199).

Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik

PP1:7 Proposition 1997/98:16 ”Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik” är av särskilt intresse. Texten tyder på att invandringspolitiken från 1975 behövde vara mer framgångsrik och något måste göras. Orsaken var bland annat följande:

Från 1984 −1992 ökade den utomeuropeiska invandringen kontinuerligt från till exempel Sydamerika, särskilt Chile. Kriget i forna Jugoslavien ledde till en omfattande ökning av flyktinginvandringen åren 1992 −1994. Denna invandring innebar att på mycket kort tid hade sammansättningen av Sveriges befolkning förändrats radikalt. På några få decennier hade Sverige blivit ett land med etnisk och kulturell mångfald. Från 1970 till 1995 ökade antalet utrikes födda med cirka 400 000 personer, dvs. en ökning på nära 75 procent. År 1997 var antalet utrikesfödda 944 000 personer, dvs. 11 procent av befolkningen. Speciellt stor var ökningen av personer födda i utomeuropeiska länder. År 1996 var 335 000 personer födda i ett utomeuropeiskt land. Samtidigt hade antalet födda i ett nordiskt land minskat sedan 1980 (a.a.s10). År 1997 hade 1,6 miljoner individer invandrarbakgrund, dvs. minst en invandrad förälder var född utomlands (a.a.s11).

Från mitten av 1980-talet infördes ett lokalt flyktingmottagande utifrån den så kallade hela- Sverigestrategin, vilken innebar att flyktingar placerades i hela landet. Trots detta fortsatte inflyttningen till storstadskommunerna, bland annat beroende på flyktingarnas möjligheter från 1994 att själva ordna sitt boende, men också för den relativt sett mer gynnsamma arbetsmarknaden där (a.a.s12). Arbetslösheten var störst bland invandrare från Afrika och Asien, som framgår av forskningen ovan. Bland orsakerna till invandrarnas högre arbetslöshet nämns strukturomvandlingen i näringslivet, allmänt ökade kompetenskrav, större krav på att behärska svenska språket, diskriminering (a.a.s13).

PP1:8 Målen för invandringspolitiken hade varit vägledande för utformningen av den statliga politiken på andra samhällsområden och i den konkreta statliga och kommunala verksamheten. Som en följd av politiken hade medvetenheten om att hänsyn måste tas till invandrarna ökat. Att synliggöra invandrare som grupp hade med tiden fått följder som varken var förutsedda eller avsedda. Kritiken mot invandrarpolitiken växte från invandrarna själv. De hade varit i Sverige länge och ville inte bli identifierade med den pågående asylinvandringen. Resurser togs i anspråk till asylfrågorna medan deras önskemål och behov fick stå tillbaka. Man menade att en olycklig uppdelning i vi och dom hade medverkat till uppkomsten av ett utanförskap (a.a.ss17f). 

Valfrihetsmålet hade ända sedan det formulerades 1975 varit det mest omdebatterade av de tre invandrarpolitiska målen, se ovan. Målet om kulturell valfrihet hade skapat förväntningar på en särskild politik för etniska grupper. Ofta hade en diskussion om valfrihetens gränser förts som ledde till att staten inte kunde sätta andra gränser för valfriheten än vad lagar och förordningar angav. Lagen var således vägledande för var gränsen för valfrihet gick. Därför behövdes en annan sorts diskussion, nämligen hur Sverige skulle kunna bli ett mer jämlikt och mångkulturellt samhälle.  Men mångkultur var ett laddat begrepp och därför användes istället ordet mångfald (a.a.s18). Etnisk och kulturell mångfald ansågs vara begrepp som innefattade språklig och religiös mångfald, att etniskt och kulturellt överlappar varandra och kan ses som synonymer.

Utgångspunkten för en ny politik, som skulle genomföras på alla samhällsområden och på alla nivåer; lokal, regional och statlig nivå, formulerades således på följande sätt:

”Samhällets etniska och kulturella mångfald bör tas som utgångspunkt för den generella politikens utformning och genomförande på alla samhällsområden och nivåer. Politik som riktar sig specifikt till invandrare som grupp bör begränsas till insatser och åtgärder som kan behövas den första tiden i Sverige” (a.a.s19).

Därför döpte man om invandringspolitiken till integrationspolitik, betonade respekt och tolerans och att alla skulle vara delaktiga och medansvariga i integrationsarbetet. I jämförelse med målen i förra propositionen (Prop. 1975/76:26, s.15) nämndes inte ”skyldigheter” inledningsvis i den nya propositionen 1997/98:16:

”Målen för integrationspolitiken skall vara lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund och en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara delaktiga i och medansvariga för. Det integrationspolitiska arbetet skall särskilt inriktas på att ge stöd till individers egen försörjning och delaktighet i samhället, värna grundläggande demokratiska värden och verka för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter samt förebygga och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism” (a.a.s1, 21).

Om begreppet integration sades att det har använts som samlande term för statliga och kommunala insatser för att förverkliga de invandrarpolitiska målen (a.a.s22).

PP1:8 Integrationen handlade även om dem som inte var invandrare. Dessa skulle ta till sig av vad invandrarna hade att bidra med. Det är dock oklart vad som avsågs. På fluffigt visionärt sätt uttrycktes den potential som mångfalden skulle frigöra. Även här är det oklart vad man menade med ”potential”, som skulle komma till användning:

”Integration är inte endast en fråga om och för invandrare. I ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald bör människor komplettera varandra och ömsesidigt bidra med sin kompetens och livserfarenhet för att den potential som finns i mångfalden skall frigöras och komma till användning (a.a.s23).

PP1:8 Målen förtydligades längre fram: ”Med lika rättigheter och möjligheter följer också lika skyldigheter”. Man ville åstadkomma en samhällsgemenskap med mångfald som grund. Alla skulle vara delaktiga och medansvariga. Istället för att dela en gemensam historia, vilket många inte gjorde eftersom de invandrat från vitt skilda länder, verkade tanken vara att alla skulle förenas i ett gemensamt framtidsprojekt som handlade om uppslutning kring grundläggande värderingar (a.a.s23) vilket krävde kunskaper i svenska:

”För att kunna tillgodogöra sig sina rättigheter, fullgöra sina skyldigheter och vara likvärdig och medansvarig i samhället behöver alla kunskaper i svenska språket. En viktig uppgift för staten är därför att ge möjligheter för människor som inte har svenska som modersmål att lära sig språket” (a.a.s24).

PP1:8 Den nya nationella gemenskapen skulle finnas inom ramen för landets lagar och andra författningar. Inom denna ram skulle det råda stor frihet för olika sätt att leva och tänka. Det skulle råda en öppen och levande debatt:

”De yttersta gränserna i samhället sätts alltid av landets lagar och andra författningar, men inom ramen för dessa bör ett stort utrymme finnas för olika sätt att leva och tänka/…/ För att kunna utveckla samhället tillsammans behöver en ny nationell gemenskap skapas. Det är också nödvändigt med en öppen och levande debatt.” (a.a.s24).

Identitet, mångfald och grundläggande värden verkar vara hörnstenarna i det tänkta framtidsprojektet. Den öppna och levande debatten kan ses som en uppmaning till tolerans. Författarna tyckte att alla borde önska att möta det annorlunda och främmande, utan att veta vad detta annorlunda och främmande var för något. Ansvaret lades på den enskildes identitetsutveckling:

”Ömsesidig respekt och tolerans är hörnstenar i ett sådant arbete, men också kreativitet och oräddhet och en önskan från alla att vilja och våga möta det annorlunda och det främmande. Den som har stark egen identitet har bättre förutsättningar att klara detta. Därför är den egna identitetsutvecklingen viktig (a.a.s24). )

Vad menade man med grundläggande värden och vem skulle ansvara för att dessa värden upprätthölls?

PP1:8 Framför allt lyfter man upp jämställdhet som exempel på grundläggande värden. Majoriteten ska upprätthålla dessa grundläggande värden, dvs. de som utan tvekan beskriver sig som svenskar. De är i maktposition och bör i princip ta ansvar för den generella politiken och för att den generella politiken ska präglas av mångfald. När mångfalden återspeglas i samhällets institutioner, myndigheter, SVT mm. och i beslutsprocesser, är mångfalden uppnådd:

”Till de grundläggande värdena i det svenska samhället hör jämställdhet mellan könen. Målen och ambitionerna att öka jämställdheten gäller alla oavsett bakgrund och härkomst/…/De som är i majoritet har alltid ett särskilt ansvar gentemot dem som är i minoritet. Majoriteten i Sverige består av personer som är födda här, har svenska som modersmål och sannolikt utan tvekan skulle beskriva sig som svenskar. Maktpositionerna i samhället är en spegling av detta förhållande. Detta reser frågan om delaktighet i samhället. För att den generella politiken skall präglas av den mångfald som finns i samhället, bör i princip också alla vara med och utforma den och ta ansvar för den. Detta kan ske först om mångfalden återspeglas i samhällets institutioner och de demokratiska beslutsprocesserna” (a.a.s24).

PP1:8 Så här i efterhand kan jag tycka att den berörda ansvarstagande majoriteten, som nämns i citatet ovan, borde blivit tillfrågad innan ett sådant ansvar för minoriteten lades på dem. Om politiken alls skulle lyckas borde de som skulle göra jobbet för det första blivit informerade om det tänkta uppdraget, för det andra fått säga sin mening om det och för det tredje fått tillräcklig utbildning för uppdraget. De flesta av den beskrivna majoriteten upplever/upplevde förmodligen varken nu eller då att de är/var i någon sorts maktposition. Hade de varit i någon sorts maktposition hade de i demokratisk anda kunnat rösta om den nya politiken, en politik som i grunden skulle förändra samhället och som skulle genomföras på alla samhällsområden och nivåer.

Invandrarna skulle delta i denna samhällsutveckling:

Särskilda insatser bör vidtas för att stimulera invandrares delaktighet i samhällsutvecklingen (a.a.s30).

Hur skulle då denna samhällsförändring kunna gå till utan att behöva tillfråga allmänheten?

Den offentliga sektorns verksamheter hade sedan 80-talet betraktats som tärande. De närande fanns i privata näringslivet. Synen på statlig och kommunal verksamhet var att de kunde finnas tack vare näringslivets produktion av exportvaror. Tack vare näringslivets exportinkomster och bidrag till statskassan hade vi råd med en växande offentlig service och välfärd. Offentliganställda kände snart av besparingarna. ”Den statliga sektorn har mer än halverats”. Mellan åren 1990-1994 minskade antalet med 300 000 personer, skriver Irving Palm som medverkade i Magra organisationer. Rådet för arbetslivsforskning kartlade och skildrade processen år 2000 i ett forskningsprojekt med namnet Magra organisationer. Rapporternas titlar vittnar om vad det handlade om, till exempel: Avveckling eller utveckling? Vägval? Smärtgränsen?

Först användes osthyveln som redskap för neddragningarna, senare slaktarkniven. Först drog myndigheterna ner över lag. Då fick till exempel assistenter och administratörer på olika avdelningar sluta. När osthyvelmetoden inte räckte till för att hantera regeringens besparingar tog myndigheter och förvaltningar till slaktarens metoder. Den verksamhet som till exempel varit förebyggande och som inte stod upptagen i instruktionen för en myndighet skars helt enkelt bort. För att öka effektiviteten lades delar av kärnverksamheten ut på entreprenad med hjälp av offentlig upphandling.

I samma veva skedde en omfattande reformering och avreglering. Den borgerliga regeringen lanserade valfrihetsrevolutionen som skulle förbättra välfärden. Friskolereformen infördes 1992, elmarknaden och posten avreglerades samma år, telemarknaden 1993. Statligt styrda verksamheter skulle utsättas för konkurrens på en marknad.

Besparingar i kombination med dessa reformer och avregleringar, omorganisationer, sammanslagningar och nedläggningar inom myndighetsvärlden, ledde så småningom till att det som återstod av statsförvaltningen var en anorektisk organisation.

Personal inom statliga och kommunala myndigheter var målgruppen för uppdraget att ställa om samhället efter politikens vilja och mål. Allmän information skulle vara deras verktyg. Det primära innehållet i informationen skulle bland annat handlade om värdegrunden och identiteten. Denna generella samhällsinformation skulle riktas till alla.

PP1:8 ”Statliga och kommunala myndigheter bör inom sina respektive ansvarsområden sträva efter att samhällsinformation når alla i befolkningen oavsett härkomst och etnisk bakgrund och att den är anpassad till mottagarnas skilda förutsättningar och behov. Utöver den generella samhällsinformationen behövs särskilda informationsinsatser för att tillgodose nyanlända invandrares behov av samhällsinformation” (a.a.s32).

I detta sammanhang betonade Skolverket i sitt remissyttrande ”behovet av en anpassad samhällsinformation och nyhetsförmedling till nyinvandrade och övriga med begränsade kunskaper i svenska” (a.a.s32).

Det går inte att tveka om att regeringen avsåg hela befolkningen för sin integrationspolitik. Alla på statliga och kommunala myndigheter skulle inom sitt respektive verksamhetsområde − på sin arbetsplats − se till att politik och åtgärder skulle omfatta hela befolkningen:

PP1:9 ”Regeringens förslag till integrationspolitiska mål grundar sig på att var och en på sitt område tar ansvar för att politik och åtgärder omfattar hela befolkningen /…/ Regeringen anser att statliga och kommunala myndigheter har ett stort ansvar för detta och att de inom ramen för sina ordinarie uppgifter bör sträva efter att nå alla samhällsmedborgare med relevant information” (a.a.s33).

Om man ville nå invandrare med samhällsinformation fanns Invandrartidningen på flera olika språk sedan beslutet år 1969. Den gavs även ut på lätt svenska, en tidning som användes i sfi- undervisningen. Men den skulle läggas ner med hänvisning bland annat till den växande informationstekniken.

”Det statliga stödet till Stiftelsen Invandrartidningen bör avvecklas” (a.a.s34).

Ett beprövat sätt att få med sig invandrarna i detta framtida samhällsprojekt var bidragsvägen. Den modell som fanns sedan tidigare (Prop.1975:26) skulle utökas i propositionen 1997/98:16:

”Staten bör ge bidrag till organisationer som bildats av invandrare eller annars på etnisk grund och vars verksamhet ligger i linje med de integrationspolitiska målen. Även andra organisationer bör kunna få stöd för sådan verksamhet” (a.a.s37).

Medborgarskap

Två hinder för att få medborgarskap nämndes. Det ena var att invandrare inte ansökte om svenskt medborgarskap av olika skäl. Det andra var att den sökande måste kunna styrka sin identitet:

Jämfört med många andra länder är det förhållandevis lätt att bli svensk medborgare. Trots det är det många som av känslomässiga och andra skäl inte ansöker om svenskt medborgarskap. Av dem som söker svenskt medborgarskap är det i dag många som får avslag. Det hänger samman med ökade svårigheter att fastställa de sökandes identitet. Detta i sin tur beror på att många av dem som i dag ansöker om svenskt medborgarskap kommer från länder där det saknas en fungerande administration” (a.a.s43).

Arbete och försörjning

Arbetslösheten drabbade i genomsnitt fler personer med utländskt härkomst än infödda svenskar. Det fanns förklaringar till vad det berodde på: brister i utbildningen och de enkla inträdesjobbens försvinnande.

”Strukturomvandling, samhällsekonomisk utveckling, ändrade kompetenskrav, men också förhållningssätt till och kunskaper om de arbetssökande och deras bakgrund, är förklaringsfaktorer som har en direkt anknytning till förhållandena och situationen i Sverige. Vidare har de sektorer där många ”ingångsarbeten” funnits trängts tillbaka, vilket har medfört ökade inträdessvårigheter på arbetsmarknaden. Andra förklaringar är knutna till dem som har invandrat och till deras individuella förutsättningar och möjligheter vad gäller utbildningsbakgrund, yrkeslivserfarenhet etc. Här spelar även sådana faktorer som skälen till invandringen, vistelsetiden och tillgången till nätverk i Sverige en stor roll” (a.a.s45).

Att situationen var ohållbar för samhällsekonomin och kostnaden för välfärden var uppenbar:

”Den svenska välfärden bygger på hela den arbetsföra befolkningens förmåga att bidra till den samhällsekonomiska utvecklingen. I dag när många arbetsföra står utanför arbetsmarknaden undergrävs välfärden samtidigt som de sociala och ekonomiska klyftorna växer i samhället. Detta är ett slöseri med mänskliga resurser” (a.a.s45).

PP1:9 Men vad skulle man då göra åt problemen med den bristande integrationen, arbetslösheten och de växande klyftorna? Vem borde åläggas ett ansvar? Hur skulle man göra för att få lågutbildade i arbete i ett allt mer högteknologiskt land? Hur borde det se ut för att mångfald skulle bli ett vinnande koncept?

”Ökad mångfald” skulle säljas in. Ett projekt styrt uppifrån som skulle genomsyra allt och alla. Tänk om det gick att ändra attityden i hela samhället och förmå alla att verka för integrationen? Staten och statsförvaltningen skulle, som nämns ovan, tjäna som förebild.

PP1:9 ”Samhällets mångfald bör genomsyra arbetslivet. För detta behövs attitydförändringar både i arbetslivet och i samhället som helhet. Staten har ett särskilt ansvar som föredöme i denna strävan” (a.a.s45).

Den pågående globaliseringen lyftes fram som en möjlighet. En optimistisk syn på globalisering passade bra att koppla ihop med mångfald. Det lät logiskt. Här gäller det att trolla med orden. Särskilt för att förmå läsaren att bortse från de många lågutbildade arbetslösa och istället få läsaren att fokusera på det annorlunda och okända i invandrarnas kunskapsbakgrund. Företag som ändrat sin rekryteringspolicy lyftes fram och fick tjäna som möjligheternas förebild för den krympande statsförvaltningen.

”Även i Sverige växer insikten om mångfaldens betydelse. Globaliseringen och den allt större konkurrensen mellan länder ställer krav på att alla resurser i landet tas till vara, inte minst de resurser som finns hos personer med en erfarenhets- och kunskapsbakgrund som inte är förvärvad i Sverige. En ökad mångfald i verksamheten kan innebära fler marknadsandelar, större lönsamhet, högre produktivitet etc. Flera svenska företag har anammat detta synsätt och ändrat sin rekryteringspolicy i syfte att öka mångfalden vid företaget (a.a.s46).

Planen verkade vara att förmå statliga myndigheter att plantera nya normer med tydliga signaler och budskap. Orden skulle ta skruv. Det gällde att förmå statsförvaltningen att tänka i grupptermer. Om de tjänade som förebild, gick före i rekryteringen från etniska grupper skulle det vara en tydlig signal för alla andra: Se här! Det är så här vårt nya mångfaldssamhälle ser ut. Vi speglar den etniska sammansättningen i landet. Det är så vi ser på demokratin. Det är så här demokratin får sin legitimitet och trovärdighet. Har de sökande bara tillräckliga meriter behöver man inte anta den mest meriterade. Sverige var tidigare en meritokrati men nu är vi ett land med legitimerad mångfald:

”För att öka mångfalden i samhället behövs attitydförändringar. Statliga myndigheter har i detta sammanhang ett stort ansvar som normgivare och bör genom tydliga signaler och budskap motverka stereotypa uppfattningar och generaliseringar om olika grupper i samhället. Ett konkret sätt att visa detta bör vara att statsförvaltningen i ökad utsträckning strävar efter att avspegla den arbetsföra befolkningens etniska sammansättning. Detta bör synas bl.a. i rekryteringsbeteenden, personalstruktur och kompetensförsörjning. Detta är också viktigt för den demokratiska legitimiteten och trovärdigheten” (a.a.s46).

PP1:9 Förebilden och verktyget för ökad mångfald fanns i jämställdhetsarbetet. Mål för jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet lagstiftades 1979. Erfarenheter av jämställdhetsplaner som verktyg fanns på varje arbetsplats med mer än tio anställda sedan början av 1980-talet. Jämställdhetsombudsmannen, JämO, inrättades som drev mål i Arbetsdomstolen, propagerade för aktiva åtgärder för ökad jämställdhet på arbetsplatser och positiv särbehandling som medel för att nå målet.

PP1:9 På liknande sätt skulle mångfaldsarbetet bedrivas: lagstiftning för arbetsgivare att upprätta mångfaldsplaner. Det fanns erfarenheter att bygga på. Redan 1986 hade diskrimineringsombudsmannen, DO, mot etnisk diskriminering inrättats. Dessutom skulle arbetsförmedlare och personalrekryterare öka sin kunskap om resurserna i mångfalden. Vilka resurser som åsyftades framgår inte:

Det behövs en offensiv rekrytering för att förändra situationen. Ett sätt att göra detta på kan vara att göra en plan för ökad mångfald i likhet med en jämställdhetsplan som sedan följs upp. Den utredare som fått i uppgift att göra en översyn av lagen mot etnisk diskriminering skall bl.a. överväga möjligheterna att i lagen införa en regel om skyldighet för arbetsgivare att upprätta en motsvarighet till jämställdhetslagens jämställdhetsplaner (dir. 1997:11). Ett annat sätt att arbeta för en ökad mångfald på arbetsmarknaden är att öka kunskapen hos arbetsförmedlare och personalrekryterare om de resurser som finns i mångfalden (a.a.s46).

Fanns det forskning och vilken var den forskning som man i så fall lutade sig mot? Eller ägnade man sig åt önsketänkande? Jämför Forskningen på 1990-talet, ovan.

Kompetensproblemet

Ett stort problem återstod trots allt. Vad skulle arbetsförmedlingen göra för dem med kort skolbakgrund, till exempel de 40 procenten av de arbetslösa med utomnordisk bakgrund?

Såväl bland svenska som utomnordiska medborgare som är anmälda vid arbetsförmedlingen finns många med kort skolbakgrund, vilket begränsar valmöjligheterna när det gäller arbete och arbetsmarknadsutbildning. Andelen med kort skolgång utgör 40 procent av de utomnordiska medborgare som är inskrivna vid arbetsförmedlingarna (a.a.s47).

PP1:9 Propositionen var tänkt att vara generell och lika för all men ändå måste otraditionella insatser göras för invandrare och ungdomar:

Som ett komplement till de ordinarie arbetsmarknadspolitiska åtgärderna finns i dag medel för så kallade otraditionella insatser. Medlen är avsedda för att förbättra förutsättningarna att hitta skräddarsydda lösningar för dem som behöver sådana. Vid användningen av dessa medel skall speciellt invandrares och ungdomars behov uppmärksammas (a.a.s.48).

Det framtida samhällsprojektet gällde hela samhället, på alla områden och nivåer, som nämnts tidigare. Alla skulle vara medansvariga för att öka mångfalden. I propositionen görs därför en genomgång av alla politikområden, hur varje myndighet inom respektive politikområde skulle förändra sitt arbete för att främja ökad mångfald:

Framtida insatser inom arbetsmarknadspolitiken

Det stora problemet med invandrare med kort skolgång återkom i propositionen. Utan att komma med några konkreta lösningar beskrev man hur det borde vara, till exempel att arbetsmarknadspolitiken skull utformas utifrån mångfald och lika möjligheter för alla och att ta tillvara den där kompetensen som invandrare hade:

Arbetsmarknadspolitiken bör i större utsträckning än hittills utformas med hänsyn till samhällets mångfald och främja likvärdiga möjligheter för alla. Insatser inom arbetsmarknadspolitiken bör i ökad utsträckning präglas av individualisering och flexibilitet. Den utbildning och kompetens som invandrare och andra med utländsk bakgrund har bör tas till vara. Särskilda insatser bör göras för långtidsarbetslösa med kort skolgång och begränsade förutsättningar att förbättra sina kunskaper i svenska språket. Särskilt vad gäller denna grupp bör samverkan ske lokalt mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och kommun. I denna samverkan bör arbetsförmedlingsnämnderna ha en central roll (a.a.s.49).

Remissinstanserna var inte samstämmiga. Bl.a. tog flera avstånd från förslag som riktade sig till invandrare som grupp (a.a.s49).

De som kom från Afrika och Asien hade exempelvis högre genomsnittlig arbetslöshet och lägre sysselsättningstal än andra utomnordiska medborgare, medan förhållandet var omvänt för exempelvis medborgare från vissa länder i Västeuropa (a.a.s.51).

Problemet med den låga utbildningsnivån hos invandrare, särskilt nyanlända, återkom hela tiden. Utbudet av arbetskraft stämde inte alls med efterfrågan från arbetsgivarna. Man misslyckades med anpassningen. Trots otraditionella insatser, kunskapslyft, arbetsplatsförlagda utbildningar och subventioner lyckades man inte få tillräckligt många av de lågutbildade i jobb. Och de nya synsätten och okonventionella lösningarna lyste med sin frånvaro.

En huvuduppgift för arbetsmarknadspolitiken är att förbättra anpassningen mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft, dvs. hjälpa arbetssökande att finna arbete och arbetsgivare att få arbetskraft. När de arbetssökande och de lediga platserna inte passar ihop är det arbetsmarknadspolitikens uppgift att försöka åstadkomma en anpassning mellan dessa.

Många invandrare, framför allt nyanlända, har svårt att uppfylla de krav som ställs på utbildning, kunskaper i svenska, arbetslivserfarenhet och annan kompetens. Arbetsplatsförlagd utbildning kan vara en bra lösning för dem som annars har svårt att i konkurrens få arbete. En sådan utbildning skulle kunna kombineras med arbetsplatsintroduktion och bekostas med medel för ”otraditionella insatser”. Arbetsplatsförlagd utbildning kan också anordnas inom ramen för Kunskapslyftet liksom inom reguljär kommunal vuxenutbildning (komvux) (a.a.s.52).

PP1:9 Med hopp om att eget företagande skulle passa invandrarna bättre förlängdes bidraget:

Starta-eget-bidraget bör kunna förlängas med som längst sex månader för en utomnordisk medborgare i de fall den påbörjade egna företagsamheten bedöms vara den bästa lösningen. Vägledning och information till utrikes födda som vill starta eget bör utvecklas (a.a.s53).

PP1:9 Invandrarnas behov av kunskaper i svenska språket var en återkommande kunskapsbrist i propositionen. I kombination med segregerat boende blev det en fälla för många invandrare som ledde till ett passivt bidragsberoende. Regeringen kunde alltid ålägga kommunerna nya uppgifter men när inga andra medel återstod satte den sitt hopp till studieförbunden och frivilligorganisationerna:

Invandrare med kort skolgång och bristfälliga kunskaper i svenska har mycket svårt att få ett stadigvarande arbete. Kommunerna har det huvudsakliga ansvaret för att ge dessa personer grundläggande svenskundervisning, men för många är förutsättningarna att genom ytterligare undervisning förbättra kunskaperna i svenska begränsade. För många är det inte heller aktuellt att komplettera den korta utbildningen samtidigt som traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder är otillräckliga. Trots stora ansträngningar och insatser har många fastnat i en rundgång mellan arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Traditionellt har enklare och monotona arbeten inom service och industri varit en inkörsport till arbetslivet. Men denna väg in på arbetsmarknaden har på senare år blivit svårare, då kraven har blivit allt högre t.ex. när det gäller datakunskaper och kunskaper i svenska. För att komma åt dessa personers problem och motverka passivt bidragsberoende behövs nya synsätt och okonventionella lösningar (a.a.s.55).

Arbetslösheten och boendesegregationen har dessvärre kraftigt begränsat möjligheterna att använda de förvärvade kunskaperna i en svenskspråkig miljö. Läraren i sfi-undervisningen är många gånger den enda svensktalande de studerande möter. Studieförbunden kan erbjuda tillfällen att träna och förbättra språkfärdigheterna genom att erbjuda kurser som samlar svensktalande och icke svensktalande kring gemensamma intressen. Studieförbunden kan också med sin verksamhet nå grupper för vilka en reguljär undervisningssituation inte alltid passar. Frivilligorganisationerna kan på samma sätt erbjuda tväretniska mötesplatser och verksamhet som leder till förbättrade kunskaper i svenska och det svenska samhället (a.a.s.56f).

Kommunerna bör inom ramen för gällande regelsystem och resurser öka sina ansträngningar att erbjuda sfi-undervisning till alla som har behov av sådan undervisning (a.a.s57).

Utbildning och lärande

PP1:9 Utbildning och forskning sågs också som medel för att förbättra integrationen och mångfalden. Med hjälp av öronmärkta pengar styrdes forskningen och utbildningen in på framtidsprojektet.

PP1:9 Lärarutbildningen måste förändras för att möta de nya utmaningarna. Invandrare behövdes som lärare för invandrare. Därför tilldelades lärarhögskolan i Stockholm extra medel för att rekrytera invandrare som lärarstudenter. Göteborgs universitet, Linköpings universitet, Norrköping, Malmö. Södertörn är exempel på lärosäten som fick medel för att på olika sätt forska och undervisa om mångkultur, invandring, migration, med mera.

Barn med annat modersmål än svenska bör uppmuntras att utveckla detta parallellt med att de tillägnar sig det svenska språket (a.a.s60).

Behovet av goda utbildningsmöjligheter för dem som vuxit upp i ett annat land, som har en utbildning som inte är förvärvad i Sverige och som inte har svenska som modersmål bör uppmärksammas på alla nivåer inom utbildningssystemet (a.a.s62).

Lärarhögskolan i Stockholm har tilldelats medel för rekrytering av lärarstudenter med invandrarbakgrund. Vidare har Göteborgs universitet tilldelats medel för forskning om svenska som andraspråk och utveckling av svenskundervisning för invandrare. I årets budgetproposition föreslås medel för Tema Etnicitet vid Linköpings universitet, Campus Norrköping. Vidare utvecklar Södertörns högskola en mångkulturell profil och Malmö högskola kommer att ha internationell migration och etniska relationer som ett av fem profilområden. I årets budgetproposition föreslås också medel för Göteborgs universitet för utveckling av tvärvetenskaplig forskarutbildning i globalisering och transnationella relationer (a.a.s.63).

Förskola och skola som mötesplats och läroplats

PP1:9 Eftersom strategin var långsiktig gällde det att börja omstöpningen så tidigt som möjligt hos det uppväxande släktet. Det blev vackra ord och fromma förhoppningar om skolan och förskolan. Dessa visioner ska lärarna sedan förhålla sig till och omforma till verklighet. Alla ska ta ansvar för framtidsprojektet, att göra Sverige till ett mångfaldsland:

Förskolan och skolan bör präglas av en öppen attityd till mångfalden i samhället och till människors livserfarenheter och förankring i skilda kulturer och samhällen. Förskola och skola bör utgöra trygga och attraktiva mötesplatser för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund (a.a.s.63).

Kultur och religion

Särskilt på området kultur och religion fanns föreställningar om hur mångfalden skulle kunna vinna genomslag. Den etniska och kulturella mångfalden skulle synliggöras. De nationella kulturinstitutionerna skulle därför spegla landets befolkning genom rekrytering från etniska grupper så att de motsvarade mångfalden i samhället:

”Regeringen anser att den etniska och kulturella mångfalden måste speglas i det nationella kulturutbudet. Mångfalden bör synliggöras också genom att de som uppträder på de kulturella arenorna och arbetar vid kulturinstitutionerna speglar hela befolkningens sammansättning. Kulturinstitutionerna bör sträva efter en personalsammansättning som motsvarar mångfalden i samhället (a.a.s66).

PP1:9 Som en följd av tidigare politiska beslut, se Prop. 1975:26, fanns ett väletablerat bidragssystem för etniska- och religiösa organisationer. Att dessa organisationer levde sitt eget liv och befäste kulturella särarter sågs i detta sammanhang endast som en tillgång i syfte att manifestera den etniska och kulturella mångfalden i landet. Insikten om att dessa kulturella aktiviteter skulle kunna leda till segregation eller utanförskap lyste med sin frånvaro:

PP1:9 Som en följd av invandringen har det bildats ett stort antal organisationer och sammanslutningar som verkar inom språkliga eller etniska grupper. Dessa bedriver kulturell verksamhet i form av konserter, teater, utställningar, föredrag m.m. som till stor del sker vid sidan av det kulturliv som sker på svenska. Genom dessa kulturella aktiviteter utövade på andra språk eller på etnisk grund manifesteras den etniska och kulturella mångfalden i landet (a.a.s66).

På kulturområdet hade frågor om tolerans och förståelse för andras kulturarv betonats tidigare. Majoriteten skulle få ökad kunskap om mångfalden och variationen som numera fanns inom landet. Centralmakten skulle se till att majoriteten fick klart för sig att det var viktigt för de olika etniska grupperna att känna förankring i sin egen kulturella identitet och den vägen kunna känna trygghet. Det verkar som om de som skrivit dessa propositioner endast tänkte på musik, folkdans, maträtter, när de nämner ”konserter, teater, utställningar föredrag m.m.” som de ökade statliga bidragen till etniska kulturföreningar skulle användas till.

I regeringens proposition Kulturpolitik (prop. 1996/97:3) framhålls att en viktig förutsättning för ökad tolerans och förståelse för de människor som bosatt sig i Sverige och deras respektive kulturarv är dels att det finns kunskap om mångfalden och variationen inom landet, dels att människor har trygghet och förankring i en egen kulturell identitet/…/ Regeringen anser därför att kulturliv på etnisk grund bör stödjas” (a.a.s66).

Ges statligt stöd till etniska kulturföreningar bör väl även religiösa samfund få statligt stöd i ett land som håller jämlikheten högt? Att människor tycker och tror olika i trosfrågor måste väl vara ok i ett land med religionsfrihet och som strävar efter mångfald?

Vid den här tiden diskuterades statens skiljande från kyrkan. Det skedde också år 2000. Religion skulle vara en privatsak och inget som staten skulle lägga sig i. Men när diskoteksbranden i Göteborg inträffade visade det sig att de olika trossamfunden var ett viktigt stöd för de drabbade ungdomarna och deras familjer. Just i krissituationer kan trossamfunden ha ett berättigande.

PP1:9 ”I ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald bör det finnas en beredvillighet att tillmötesgå människors olika religiösa intressen och önskemål, även när de inte överensstämmer med de egna. Öppenhet och respekt gentemot andra religioner och trosuppfattningar än den egna följer naturligt av den i Sverige grundlagsfästa religionsfriheten. Genom bidrag ges stöd till den religiösa mångfalden i landet enligt förordningen (1989:271) om statsbidrag till andra trossamfund än Svenska kyrkan. Stödet fördelas mellan samfunden av Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (a.a.s68).

Utsatta bostadsområden

Bostadssegregationen var ett annat problem 1997 när propositionen skrevs. Antalet utsatta bostadsområden var redan uppe i drygt 50 stycken. Alla dessa områden hade minst dubbelt så hög andel socialbidragstagare som storstadsregionerna i stort. Det segregerade boendet hade fått en allt mer etnisk dimension sedan åttiotalet, oavsett om det var hög- eller lågkonjunktur.

PP1:9 Även på detta område var situationen alarmerande och en samhällelig kraftsamling behövdes för att stoppa den långvariga negativa utvecklingen. Trots att många satsningar och projekt redan hade genomförts i detta syfte hade de sällan lett till någon märkbar effekt. Den höga arbetslösheten fortsatte, liksom de lägre inkomstnivåerna, det höga beroendet av socialbidrag, de höga ohälsotalen och den större sjukfrånvaron. Vad alls kunde man då göra?

En fortsatt satsning på utsatta bostadsområden bör göras under de närmaste åren. Ett mindre antal bostadsområden bör få möjlighet att vidareutveckla sitt arbete i syfte att åstadkomma en varaktig förbättring av situationen och därigenom kunna fungera som nationella exempel (a.a.s.69).

PP1:9 Sverige har i dag ett segregerat boende vars utveckling och nuvarande situation har uppkommit under perioder av såväl hög- som lågkonjunkturer. Därtill har det segregerade boendet fått en allt mer etnisk dimension från åttiotalet och framåt. En på många sätt ambitiös välfärdspolitik har inte kunnat förhindra tilltagande segregation och i vissa fall stora brister i bostadsmiljön. I första hand är det ett problem som rör storstadsregionerna. Storstadsutredningen identifierade drygt 50 utsatta bostadsområden i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö (SOU 1990:36). Alla dessa områden hade minst dubbelt så hög andel socialbidragstagare som storstadsregionerna i stort. Samtidigt förekommer hög arbetslöshet, lägre inkomstnivåer, högt socialbidragsberoende, höga ohälsotal, större sjukfrånvaro osv. i dessa bostadsområden (a.a.s.69).

I Storstadskommitténs betänkande Delade städer (SOU 1997:118) konstateras att av storstadsregionernas 433 bostadsområden kunde 49 hänföras till kategorin utsatta bostadsområden. Under åren har åtskilliga projekt startats och andra satsningar gjorts i dessa bostadsområden. Även om ett enskilt projekt har varit framgångsrikt har effekterna i stort på ett områdes utveckling mer sällan märkts (a.a.s.70).

Många ställer nog upp på att i Sverige råder ett jämlikhetsideal som legat till grund för en allmän politik, till exempel den generella välfärdspolitiken. Alla ska behandlas lika. Men den politiken har inte räckt till för att förhindra den rådande boendesegregationen. Inte heller de särskilda satsningarna på nya invandrare räckte till. Riskerna med segregationen var man medveten om och sa sig ta på allvar: ökade spänningar, våld, otrygghet.

PP1:9 Den generella politiken har hittills inte gett tillräckligt stöd för en utveckling som hindrar boendesegregationen att tillta och etnifieras. En samhällelig kraftsamling behövs för att stoppa den långvariga negativa utvecklingen. Sett i ett internationellt perspektiv kan en fortsatt negativ utveckling också föra med sig ökade spänningar och våldstendenser. Den otrygghet som finns bland de boende är en varningssignal att ta på allvar (a.a.s70).

Vem skulle då adresseras för att lösa problemen med segregationen? Bostäder, liksom samhällsplanering, vård och omsorg och skola, är kommunens ansvar. Men det är också ett nationellt intresse. Därför satsade staten pengar för metodutvecklande insatser i först 8 kommuner, senare 4 ytterligare:

Huvudansvaret för levnadsvillkoren i bostadsområdena åvilar kommunerna. Verksamheter av central betydelse för utvecklingen i bostadsområdena – samhällsplanering, vård och omsorg, skolverksamhet, bostadsförsörjning m.m. – är huvudsakligen kommunala angelägenheter.

Att bryta segregationen är emellertid även ett nationellt intresse (a.a.s70).

PP1:9 1997 har totalt 250 miljoner kronor avsatts för metodutvecklande insatser. Stödet är ett stimulansbidrag för ett begränsat antal kommuner. I en första omgång utsåg regeringen åtta storstadskommuner att ingå i satsningen, Botkyrka, Göteborgs, Haninge, Huddinge, Malmö, Solna, Stockholms och Södertälje kommuner. I maj 1997 utsåg regeringen ytterligare fyra kommuner att ingå i satsningen, Eskilstuna, Landskrona, Norrköpings och Trollhättans kommuner (a.a.s71).

Nyanlända invandrares behov av stöd

Samtidigt som man beskrivit de stora problemen som fanns för lågutbildade invandrare på arbetsmarknaden och i bostadsområdena, och att åtgärderna och satsningarna inte hade gett någon märkbar effekt, diskuterades hur man skulle ta emot fler nyanlända och ge dem ökade insatser. Bland annat hade man nyss skrivit att den generella politiken hade varit otillräcklig. Ändå var det just generella åtgärder som skulle lösa de nyanländas behov. Här tänjer man på vad som menas med de generella åtgärderna genom att betona flexibilitet och lyhördhet.

De yrkesgrupper som ställs inför de nyanländas behov, till exempel socialsekreterare, lärare, poliser, arbetsförmedlare, nämns inte i detta sammanhang. Det enarådande perspektivet är de nyanlända och deras behov. Några skrivningar om hur förutsättningarna var för de mottagande yrkesgrupperna lyser med sin frånvaro.

Statliga och kommunala myndigheter bör uppmärksamma alla nyanlända invandrares behov av stöd i syfte att underlätta deras försörjning och delaktighet i samhället. Även barns och ungdomars behov bör uppmärksammas. Individens behov och förutsättningar bör vara utgångspunkt för stödet (a.a.s.74).

Nyanlända invandrares behov av stöd bör i stor utsträckning kunna tillgodoses genom den generella politiken. En förutsättning för att behoven skall kunna tillgodoses är emellertid att samhällsservice och åtgärder präglas av flexibilitet och lyhördhet för de nyanländas behov.

Utöver de generella insatserna fanns följande åtgärder för nyanlända invandrares behov:

Därutöver finns tolkservice för dem som har behov av detta samt vissa möjligheter att få information på sitt eget modersmål. Vidare bör särskilt behovet av svenskkunskaper uppmärksammas och de nyinvandrade bör så snart som möjligt erbjudas sfi- undervisning enligt skollagen. Även de invandrades utbildningsbehov i övrigt bör uppmärksammas. Detta gäller i synnerhet dem som har en kort skolbakgrund och som kan behöva en kompletterande utbildning för att öka sina chanser att få arbete (a.a.s.74).

PP1:9 Särbehandling av skyddssökande i förhållande till andra invandrargrupper

Här blir det tydligt att andra invandrargrupper inte var skyddssökande. De kan istället ha varit arbetskraftsinvandrare eller ekonomiska invandrare. Skyddssökande eller asylsökande kan alla invandrare påstå sig vara tills deras fall har prövats av myndigheterna. Så länge en invandrare är under asylutredning kan den således ta del av den positiva särbehandlingen som beskrivs här. Även anhöriga till de skyddsbehövande kan särbehandlas.

”Skyddsbehövande och vissa anhöriga till dessa. Säråtgärderna för denna grupp har kommit till dels för att skyddsbehövande ofta har särskilda behov, dels för att det är en nationell angelägenhet och en internationell förpliktelse att ta emot skyddsbehövande. Därför har Sverige sedan lång tid tillbaka ansett det motiverat att ge skyddsbehövande ett mottagande och en introduktion som i vissa avseenden innebär en positiv särbehandling i jämförelse med andra invandrare.

Som skyddsbehövande räknas enligt utlänningslagen (1989:529) flyktingar enligt flyktingkonventionen samt andra utlänningar som - känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, - på grund av yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd eller på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt hemland, eller - på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse. I den proposition som ligger till grund för nuvarande introduktion av skyddsbehövande, Samordnat flyktingmottagande och nytt system för ersättning till kommunerna, m.m. (prop. 1989/90:105), slås det fast att samhällets samlade insatser under den första tiden skall syfta till att ge flyktingen förutsättningar att snabbast möjligt få en bostad, en reguljär sysselsättning med normal försörjning, tillräckliga svenskkunskaper samt förutsättningar för att bli delaktig i samhällslivet. Staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för mottagandet av skyddsbehövande. Ansvaret i övrigt är delat mellan stat och kommun. För asylsökande har staten det fulla ekonomiska ansvaret medan asylansökan prövas. Det gäller oberoende av om den asylsökande bor på någon av Invandrarverkets förläggningar eller ej (a.a.s76).

PP1:9 Kommunerna får ett växande åtagande för introduktionen av skyddsbehövande. För detta får de statsbidrag. Folkrörelserna nämns som en part som kan spela en viktig roll. Vilka som avses är oklart. Arbetarrörelsen? Kvinnorörelsen/ den feministiska rörelsen? Nykterhetsrörelsen? Vilka kan anses vara folkrörelser idag? Kanske hembygds- och kulturföreningar, miljörörelsen? Folkbildningsförbund? Olika aktivistgrupper?

”Kommunerna bör även i fortsättningen anordna individuellt inriktad introduktion för skyddsbehövande och andra invandrare som kommunen får särskilda statliga bidrag för. Introduktionen bör dock förbättras i flera avseenden inom den nuvarande ramen. Detta bör ske genom att introduktionen i större utsträckning än hittills utgår från individens behov och förutsättningar och i högre grad utformas tillsammans med denne samt planeras och genomförs i samverkan mellan olika parter. Inte minst folkrörelserna bör kunna spela en viktig roll. Introduktionen bör också utformas så att den kan följas upp och resultatet återföras till anordnarna. Stöd och insatser bör samlas i ett introduktionsprogram som liksom i dag kommer till uttryck i en individuell introduktionsplan” (a.a.s78).

PP1:9 Introduktionsprogrammet för vuxna skulle vara under 2 år. Listan över vad kommunerna förväntas göra växer, till exempel åtgärder för hälsa och rehabilitering, samhällsorientering:

”Introduktionsprogram för vuxna bör innehålla svenskundervisning för invandrare (sfi), praktik i den utsträckning som är möjligt, orientering om svenska samhällsförhållanden och svenskt arbetsliv samt information om vardagslivet i en kommun. Introduktionsprogram för barn och ungdomar bör innehålla de insatser som behövs för att de på bästa sätt skall kunna delta i förskoleverksamhet och skolverksamhet. Inom ramen för introduktionsprogrammet bör nyanlända invandrare ges möjlighet att få svenska kontakter. Kommunerna bör i anslutning till introduktionsprogrammet uppmärksamma nyanlända invandrares hälsoproblem och vid behov ta initiativ till rehabiliterande insatser” (a.a.s82).

PP1:9 Orientering om svenska samhällsförhållanden, vardagsliv, med mera:

”Sfi- undervisningen skall ge kunskaper om det svenska samhället, om lag och rätt och om normer och värderingar som är centrala i det svenska samhället. Utöver detta kan det också behövas särskilda informationsinsatser på invandrarens eget språk, vilket redan i dag ges av många kommuner. För att den nyanlände skall kunna bli delaktig i det svenska samhället är det dessutom viktigt att han eller hon lär sig att förstå de outtalade normer och sociala koder som styr människors umgänge i vardagslivet. Denna typ av kunskap kan endast förvärvas genom kontakter med andra människor. Vid utformningen och genomförandet av introduktionsprogrammet bör kommunen därför beakta möjligheterna för deltagaren att komma i kontakt med svenskt vardags- och samhällsliv. Kontakter med föreningslivet är här av stor betydelse. Kontakter som kan vara av betydelse för möjligheterna att komma in på arbetsmarknaden bör särskilt uppmärksammas. Syftet med samhällsorienteringen bör vara att ge de invandrade de kunskaper som de behöver om det svenska samhället” (a.a.s84).

PP1:9 Nyanlända invandrare med kort skolbakgrund

”Invandrare utan grundskolekompetens har i dagens arbetsmarknadsläge små chanser att få arbete. Precis som infödda invånare i samma situation måste de som regel först gå igenom en kompletterande utbildning innan det finns några möjligheter för dem att etablera sig på den ordinarie arbetsmarknaden i Sverige. För nyanlända invandrare med kort skolbakgrund bör introduktionen därför vara inriktad på att de skall komplettera sin grundutbildning alternativt skaffa sig en basutbildning. Detta gäller dem som är i arbetsför ålder, dvs. personer som inte längre är skolpliktiga och som ännu inte uppnått pensionsålder. Tyngdpunkten för dem som inte bedöms kunna stå till arbetsmarknadens förfogande skulle som alternativ kunna ligga på orientering om svenska samhällsförhållanden och om information om vardagslivet i en kommun” (a.a.s.85).

”Dessutom bör de som behöver professionell hjälp att bearbeta svåra upplevelser få det. De barn som börjar i svensk skola utan att ha genomgått förskola bör få hjälp att ta igen det försprång som förskolebarnen har. När det gäller de äldre ungdomarna som inte längre är skolpliktiga, anser regeringen att introduktionen bör syfta till att snabbt få dem att delta i samma aktiviteter som infödda ungdomar deltar i. Riskerna för utanförskap och negativa sociala konsekvenser är annars stora. Ungdomar mellan 16 och 20 år bör därför i regel ha påbörjat gymnasieutbildning under introduktionsperioden. Beroende på den enskildes bakgrund kan det dock ibland vara ett bättre alternativ att någon annan form av studier anordnas, t.ex. studier på folkhögskola” (a.a.s86).

Ett av introduktionens syften bör vara att nyanlända invandrare får svenska kontakter. Kommunen bör därför uppmuntra deltagarna att skaffa sig svenska kontaktytor (a.a.s.86).

PP1:9 Uppföljning

”Den statliga myndighet som skall ansvara för integrationsfrågor bör följa upp introduktionen och återföra resultatet av uppföljningen till kommunerna. Uppgifter från kommunerna är ett viktigt underlag i myndighetens uppföljning” (a.a.s88f).

Medlen för integrationspolitiken var att en ny myndighet skulle inrättas. Den skulle ansvara för att integrationspolitikens mål och synsätt skulle få genomslag på olika samhällsområden samt för att aktivt stimulera integrationsprocessen i samhället. Myndigheten skulle ha det övergripande ansvaret för att verka för lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund samt för att förebygga rasism. Myndigheten skulle också ha ansvar för att nyanlända invandrare skulle få stöd för sin integration i det svenska samhället (a.a.s.2).

PP1:9 Myndigheten skulle även följa och utvärdera samhällsutvecklingen utifrån etnisk och kulturell mångfald. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering skulle inrättas. Kommunerna skulle även fortsättningsvis anordna individuellt inriktad introduktion för skyddsbehövande och andra invandrare. För detta skulle kommunen få statligt bidrag.

Politisk förankring − partiernas interna arbete beträffande invandrarna

Det verkar ha rått politisk enighet kring invandrar- och integrationspolitiken. Någon egentlig opposition bland de traditionella partierna tycks inte ha förekommit.

PP1:10 Hur hanterade då de enskilda traditionella partierna invandringen och integrationen? I åtminstone ett parti, Socialdemokraterna, verkar partiet framför allt ha sett en ny målgrupp att vinna röster hos. I enlighet med den historiska svenska centralstyrningen finns ett uppifrånperspektiv. I vilken mån partiet då var särskilt lyhört för folket är svårt att få någon uppfattning om. Att skaffa nya medlemmar och den vägen säkra sin maktposition var centralt.

PP1:10 Av följande dokument framgår partiet som en strategisk organisation. Sidoorgan, i detta fall Broderskapsrörelsen Sveriges kristna socialdemokrater, lade grunden. Den grunden är dokumenterad i ”Delaktighet, identitet och integration” Rapport 4/99.

Samarbetet mellan Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd, SMR, startade 1994. Fram till valet 1998 utvidgades och fördjupades samarbetet. Bland annat genomfördes en valturné till ett dussin platser med muslimska grupper och församlingar:

”Företrädare för Muslimer i Sverige har därmed aktivt deltagit i vårt partis valrörelse/…/ Arbetet har ekonomiskt kunnat genomföras genom att projektmedel lämnats från Invandrarverket och Inrikesdepartementet för utbildning och dialogseminarier och från SAP:s jubileumsfond för de seminarier som inriktats mot partipolitisk verksamhet och integration” (a.a.).

Samarbetet utvärderades i en rapport i vilken parterna skrev var sitt avsnitt: SMR gjorde sitt avsnitt och Broderskapsrörelsen gjorde sitt. I SMR:s avsnitt framgår att man bildat en politisk gren, Politisk Islamisk Samling, samt vilka önskemålen var för det fortsatta samarbetet med socialdemokraterna: moskébyggen, skolor, halal slakt, arbetslösheten bland muslimerna, rasism och främlingsfientlighet, muslimska helgdagar, ledighet vid fredagsbön och begravningsplatser m.m.

”Vi menar att det även idag och i framtiden finns utrymme för mer långtgående samverkansprojekt mellan socialdemokraterna och Sveriges Muslimska Råd och dess politiska gren Politisk Islamisk Samling (PIS). Vi tror på samverkan även på lokal nivå − dels för att få fler delaktiga inom socialdemokraterna och dels att avdramatisera mötet mellan olika kulturer samt öka respekten för olikheter/…/ En del frågor är värda att lyfta fram där det fortfarande saknas självklara lösningar, till exempel moskébyggen, skolor, halal slakt, arbetslösheten bland muslimerna, rasism och främlingsfientlighet, muslimska helgdagar, ledighet vid fredagsbön och begravningsplatser m.m.”

Vad framgår då av Broderskapsrörelsens avsnitt i utvärderingen?

Kunskap om vad politisk islam innebär verkar obefintlig. Vid den här tiden i Sverige, 1999, var det förmodligen få som kände till skillnaden mellan islam och islamism.

”Det socialdemokratiska partiet måste också svara mot de muslimska förväntningarna vad gäller deras hjärtefrågor/…/ Vi ser ett starkt samband mellan att vara trygg i sin egen identitet och utveckla integrationen i det nya hemlandet.

PP1:10 Vad gäller frågor som rör skolan och daghem är det viktigt att samtalet nu går vidare så att socialdemokratins tveksamhet till fristående skolor inte negativt färgar av sig på frågan hur muslimer väljer att hantera sin integration och identitet/…/ SMR har grundat en politisk organisation och i samverkan med den får också de mer formella organisatoriska frågorna hanteras. 

PP1:10 Dokumentet avslutas med Strategi och mål:

”Under kommande mandatperiod ska muslimernas delaktighet i socialdemokratin utveckla så att: 2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på

¤ 15 kommunala fullmäktigelistor,

¤ 5 landstingslistor och på

¤ riksdagslistorna i minst 5 län.

¤ SAP ska ha 2000 muslimska medlemmar och

¤ 300 skall ha fått en politisk grundutbildning

En viktig del i arbetet är att aktivt föra fram muslimer för uppdrag i styrelser och nämnder”(a.a.)

PP1:10 När det gäller aktuella politiska frågor åtog sig Broderskapsrörelsen att intensifiera arbetet med de av SMR särskilt utpekade frågorna. Beredvilligheten att tillmötesgå den muslimska gruppens särskilda önskemål är påfallande. Frågorna ansågs i hög grad sammanfalla med det integrationspolitiska programmet och programmet om religionsfrihet. Hur, när och vad som skulle göras framgår av följande uppräkning:

¤ Integrationsfrågor, överläggningar med bl a Integrationsverket samt ansvarig minister

¤ Sysselsättningsfrågor, med ansvariga politiker samt vidareutveckla arbetet tillsammans med LO (och SAP)

¤ Daghem och skolor

¤ Överenskommelser på arbetsplatser avseende fredagsbönen

¤ Lagstiftning, eller avtal, vad gäller muslimska helgdagar

¤ Imamutbildning med Högskoleverket och utbildningsministern

¤ Halal-frågor (slakt) med jordbruksministern, jordbruksutskottet och jordbruksverket. Kontakterna ska etableras under år 1999.

PP1:10 SMR och Broderskapsrörelsen skulle intensifiera opinionsarbetet för muslimer i Sverige, attityder mot muslimer och Islam i världen. Arbetet skulle inriktas för att

¤ avdramatisera(avdemonisera) Islam

¤ kritisera muslimska länders övergrepp som förstärker fördomarna mot muslimer.

Vidare skulle Broderskapsrörelsen och SMR inrätta en särskild informationsgrupp som skulle vara bildad 1999. Den skulle ansvara för att utveckla en informationsstrategi och fortlöpande bevaka opinionsläget.

Egenmakt mot utanförskap – regeringens strategi för integration 2008/09:24

Medan problemen med utanförskap, kunskapsbrister, arbetslöshet, bidragsberoende, bostadsbrist, kriminalitet och diskriminering växer, upprepar varje ny regering de historiska åtgärderna som tidigare regeringar använt, trots att de i många avseenden visat sig vara verkningslösa eller otillräckliga.

PP1:11 Tio år efter den socialdemokratiska regeringens proposition 1997/98:16 ”Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik” var det dags för den borgerliga regeringen att visa framfötterna. I ”Egenmakt mot utanförskap – regeringens strategi för integration” 2008/09:24, talade man om hur politikområdet skulle förbättras.

Det är svårt att finna vad som skiljer den förra regeringens texter från den nya. Det går inte att dra någon annan slutsats än att det fortfarande rådde politisk enighet i båda lägren om hur den bristande integrationen skulle hanteras. I tidens anda tycks man ha tagit tombolan till hjälp och testat vilka ord som verkar vinnande. Samtidigt utgör det en bakgrund och förklaring till Sverigedemokraternas växande framgångar.

Vissa skillnader finns, till exempel skrivningar om eget företagande, entreprenörskap, egenmakt och att de tidigare målen för integrationspolitiken ersattes av ett övergripande mål; lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Skillnaden består i att skyldigheter markerades på nytt. Ordet fanns i propositionen 1975, men bäddades in i den följande från 1997/98, men återkom således 2008/09:24.

PP1: 11 Integrationspolitiken skulle fokusera på samma frågeställningar som förekommit i tidigare socialdemokratiska propositioner, det vill säga även värdegrund och mångfald. De senare kan sägas förstärks i borgarnas skrivelse. Även socialdemokraternas koppling mellan hedersrelaterat våld och förtryck och mäns våld mot kvinnor förstärks av borgarna (jmf nedan). Den borgerliga regeringen tar också upp den socialdemokratiska manteln för arbetet mot diskriminering och rasism, till exempel genom att anslå 6 miljoner kronor till forskning om rasism (se nedan).

PP1:11 En gemensam värdegrund i ett samhälle som präglas av en tilltagande mångfald

Regeringens bedömning: Den övergripande inriktningen för regeringens arbete på området bör vara att stödja en öppen dialog för en gemensam värdegrund samt stärkt respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Rasism, främlingsfientlighet och andra former av intolerans ska motverkas (a.a.s59).

Skälen för regeringens bedömning: Det svenska samhället präglas av en tilltagande mångfald i befolkningen av olika etniska och nationella bakgrunder, religioner, kulturuttryck och individuella livsval. Den ökande variationen av individuella eller grupprelaterade levnadsformer är resultat av långvariga och starka drivkrafter. Migration, ekonomisk utveckling, globalisering och ökade kommunikations- och transportmöjligheter innebär alla att människor får större utrymme att fatta individuella val om livsstil. Samtidigt riskerar den att medföra konfliktsituationer i mötet mellan sinsemellan oförenliga individuella eller grupprelaterade värderingssystem, mål och ambitioner. Statens ansvar för de mänskliga rättigheterna och demokratin innebär att staten också ofta får ett ansvar för problem och konflikter mellan individer. Integrationspolitiken bör bidra till att förebygga och hantera dessa konflikter. En utgångspunkt för regeringens arbete på området är att respekten för grundläggande värden såsom de mänskliga rättigheterna, det demokratiska styrelseskicket och jämställdheten mellan kvinnor och män upprätthålls och förstärks. Rasism och främlingsfientlighet genererar samhällsskadliga konflikter samt är ett hot mot demokratins grundvalar och ska därför motverkas. Sammanhållningen i samhället behöver också stärkas och utanförskapet brytas. Genom att stärka människors relation till frågor om demokrati och mänskliga rättigheter stärks också sammanhållningen och den gemensamma värdegrunden. En metod för att stärka sammanhållningen är dialog i syfte att tillsammans med andra reflektera över grundläggande värdefrågor (a.a.s59).

Sammanfattning: En utvecklad dialog för en förstärkt gemensam värdegrund genomförs under 2009–2011. Medel föreslås avsättas för ett permanent stöd för verksamheter mot rasism och andra former av intolerans. Förslag för att stärka skolans värdegrundsarbete bereds (a.a.s59).

Toleransparadoxen
PP1:12 Om vi på ett obegränsat sätt tolererar intoleranta människor, om vi inte är beredda att försvara ett tolerant samhälle mot de intolerantas angrepp, då kommer de toleranta att gå under, och toleransen med dem.^[1] 

Ett demokratiskt och öppet samhälle är således alltid utsatt för förfall "inifrån", från människor som drar nytta av de friheter ett tolerant samhälle erbjuder i akt och mening att bekämpa just dessa friheter (t.ex. yttrandefrihet).

Poppers slutsats utifrån detta är att det därför är berättigat att inte acceptera denna intolerans:

”Vi måste därför, i toleransens namn, hävda rätten att inte tolerera de intoleranta.” Karl Popper (1945): Det öppna samhället och dess fiender^[1] (The Open Society and Its Enemies)  ”Vi har de friheter vi kämpar för och förlorar dem vi inte försvarar” Salman Rushdie 1997 i The Guardian.

PP1:12 I Mustafa Panshiri och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde” (2018) intervjuar de personer som har med integration att göra. Bland annat visar det sig att det finns människor som av olika skäl är svåra att integrera. Samtidigt som den moderna svenska vänstern talat sig varm för att invandrare ska ”rädda vården”, ”rädda pensionerna” och ta jobb som vanliga välutbildade svenskar inte vill ha har satsningar på ”traineejobb” inom vården blivit en flopp. Vården verkar inte ses som en särskilt attraktiv arbetsplats bland unga och invandrare.

− Många av mina landsmän vill inte torka svenska pensionärer i rumpan, berättar en libanesisk kvinna under arbetet med boken. Det är under deras värdighet. Varför tror svenska politiker att någon skulle vilja göra det när man kan få socialbidrag istället? Socialbidrag är förskott på jizya - skatt som ickemuslimer måste betala enligt Koranen (9:29). Det är inget man skäms över att kvittera ut.

− Den här kvinnan är givetvis inte representativ för alla libaneser eller muslimer, men hon är långt ifrån den enda vi träffar som har en lätt föraktfull syn på Sverige och det västerländska samhället. Ett förakt som den folkhemsbyggande vänstern har svårt att acceptera. Dagens svenska vänster är mitt uppe i den ideologiska finkalibreringen av det folkhem som i princip byggdes klart på 1960-talet. Man är inne i den postmoderna fasen av socialdemokratin. Det är den medialt sexiga identitetspolitiken som, slutligt, ska omforma det svenska samhället − inte den komplicerade integrationen med alla sina kulturella, religiösa och värderingsmässiga grynnor och skär (a.a.s.350).

− Vem vill prata om jobbiga kulturskillnader, när man lika gärna kan stämpla ”allas lika värde” över hela frågeformuläret? Vänstern pratar alltså hellre om ett tryggt och öppet samhälle och ett Europa som inte bygger några murar. Fast det skorrar förstås lite falskt när socialdemokratiska statsministern pratar om behovet av 10 000 nya poliser (i ett samhälle som ”aldrig varit så tryggt”) (a.a.s351).

PP1:12 Vad står det då i Koranen 9:29? ”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig”.

Litteratur: Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken mm. Prop. 1975:26, s. 1-2; 12-26.                                                                                                Regeringens proposition 1985/86:98 Invandrarpolitiken mm                                               Regeringens proposition 1997/98:16 Sverige, framtiden och mångfalden - från invandrarpolitik till integrationspolitik, s. 1-2.                                                                  Regeringens skrivelse 2008/09:24 Egenmakt mot utanförskap – regeringens strategi för integration.                                                                                                                                Åke Daun, Leif Stenberg, Leif Svanström, Stig Åhs: Invandrarna i välfärdssamhället (1994) Broderskapsrörelsen Sveriges kristna socialdemokrater, Rapport 4/99: Delaktighet, identitet och integration.                                                                                                                        Jens Ganman och Mustafa Panshiri: Det lilla landet som kunde (2018) Koranen 9:29 Toleransparaoxen: Karl Popper (1945)                                                                                   Mats Hammarstedt: Flyktinginvandring räddar inte landsbygden, Dagens samhälle, nr 24, 2019

Förslag till frågeställningar att diskutera:

- I vilka avseenden kan resultaten, dvs. dagens situation i Sverige, härledas från propositionens målsättningar?

- Likheter och skillnader mellan prop. 1975:26 och prop.1997/98:16?

- Vilka kunskaper hade vi redan år 1994, enligt Daun, Stenberg, Svanström, Åhs?

- Hur verkar utanförskapsområden bildas, enligt Daun, Stenberg, Svanström, Åhs?

- Vilka problem som fanns 1994, har kunnat lösas?

- Vilka problem har tillkommit sedan 1994?

- Ett sätt att beskriva dagens situation är att undersöka hur den speglas i debatten. Ge exempel från nyhetsinslag och egna tidningsartiklar.

Lektion 2

Värderingskartan, World Values Survey, Sverige och andra länder

Ett paradigmskifte, eller kanske ett försök till paradigmskifte, kan sägas prägla den svenska invandrarperioden från 1950-talet till idag. Om Sverige tidigare, till exempel på 50-talet, hyllat kunskap och kompetens och betraktat sig som en meritokrati tycks landet idag främst hylla mångfald. För att kunna påstå sig vara ett framgångsrikt mångfaldsland krävs representation av olika grupper på alla nivåer i samhället, på olika arbetsplatser och i beslutande organ.

Oavsett kön, etnicitet, hudfärg eller religion kan vi alla sägas ha ett uppdrag som människor, nämligen att bli den person vi har potential att bli. Den här uppfattningen kan komma i kläm i förhållande till gruppidentiteten. Om det tidigare var självklart att förkovra sig och utveckla sin potential kan det idag vara minst lika viktigt att fundera över sitt ursprung, sin kultur, eller sin etnicitet. När det blir en merit att hävda sin bakgrund i konkurrensen om utbildningsplatser, arbete, eller uppdrag, kanske en persons fokus blir något annat än om personen strävar efter att förkovra eller bilda sig som fri individ och enskild samhällsmedborgare. Mellan grupp och individ kan man observera en friktion som blivit allt mer invecklad och besvärande de senaste åren under invandrarperioden från 1950-talet.

PP2:2 Friktionen mellan grupp, kollektiv, och individ illustreras i World Values Survey:

 

WVS är ett globalt nätverk av forskare i sociologi. Första undersökningen genomfördes 1981. Den sjunde, som är den senaste, genomfördes 2018. 100 länder deltar, vilket motsvarar 90 procent av jordens befolkning. Sammanlagt intervjuas 400 000 individer per undersökning. Varje deltagande land betalar för WVS. Dessutom bidrar enskilda länder och donatorer.

För att upptäcka eller uppfatta vad som kännetecknar svenskar och svensk kultur i allmänhet behöver vi betrakta oss i förhållande till andra nationaliteter. Medan Sverige och svenskarna befinner sig högst upp och till höger i värderingskartan befinner sig till exempel Irak, Jordanien, Tunisien, Ghana och Marocko längst ned till vänster. Medan svenskarna har de mest individualistiska, självförverkligande och rationella, sekulära värderingarna har invandrare från Afrika och Mellanöstern värderingar präglade av tradition, kollektivism och överlevnad.  

Hur uppstår de beskrivna skillnaderna? Vilka konsekvenser får skillnaderna för integrationen?

PP2:3 Värderingskollisioner

Lars Trägårdh, professor i historia, beskriver i Klanen (2018) värderingskollisionerna. Han tar upp tre faktorer av betydelse för svenska värderingar: äktenskapsmönster, familjekultur och den politiska kulturen med dess positiva syn på staten. Stora globala befolkningsundersökningar som World Values Survey (WVS) visar gång på gång hur extremt annorlunda Sverige är. Det gäller såväl den starka betoningen på individuell frihet som vad gäller starka sociala värderingar. Det senare kommer inte minst till uttryck i den höga generella tilliten och det starka förtroendet för institutionerna.

− För att förstå varför och på vilka grunder vi har en lång tillitsradie och en sval men omfattande generell tillit är det framför allt två relaterade aspekter på svensk kultur som måste betonas. Den ena är att det svenska och nordiska äktenskapsmönstret och dess familjepraktiker är kopplade till framväxten av jämlikhet och jämställdhet som till betoningen på det individuella oberoendet − det vill säga till grundläggande svenska värderingar.

Den andra aspekten är den positiva synen på staten, våra gemensamma institutioner och den lagbundna ordningen i allmänhet (a.a.s82).

− Förtroendet för staten och de gemensamma institutionerna i allmänhet är, ur individens synvinkel, avgörande för ett tillitssprång ut ur familjen och de små gemenskapernas trygga men också ibland trånga famn. Utifrån ett historiskt och jämförande perspektiv är detta förtroende för staten tämligen unikt; i de flesta länder i världen har man på goda grunder en mer misstänksam syn på staten som ofta varit korrupt, förtryckande och dominerad av enskilda individer och grupper.

− Den klassiska parollen ”land ska med lag byggas och inte med våld” har sina rötter i de gamla medeltidslagarna liksom i tinget med de tolv bönderna från häradet som både skipade och skapade lagen. När kyrkan tog initiativet till att samla lagarna i bokform och sprida dem så skrevs de på folkspråket svenska och inte på latin. Detta för att lagen, som det var skrivet i Upplandslagen 1296, var stiftad ”allt folket till ledning, både rika och fattiga”. De fria bönderna stod under lagen men skipade den också (a.a.83).

Lagens och statens stora legitimitet i Sverige är intimt sammankopplad just med det faktum att lagen inte primärt är pådyvlad uppifrån utan en produkt av många seklers förhandlingar i ett samhälle där bönderna förblivit fria och den relativt sociala och politiska jämlikheten var stor. En sådan politisk kultur var en förhandlingskultur snarare än handlingskultur (a.a.s83).

Lagen och laglydigheten blev internaliserad och förvandlad till sociala normer med stor legitimitet. På denna grund kunde en sval men bred social tillit växa fram på basis av en ordning som krävde minimala polisiära insatser då medborgarna självmant följde lagar, regler och förordningar.

− Det kanske främsta uttrycket för hög social tillit och stort förtroende för staten och de gemensamma institutionerna är villigheten att betala skatt. Skatten är en sida av samhällskontraktet vars andra sida är sociala rättigheter och investeringar i samhällets infrastruktur. I den lokala socknen där prästen och andra kollektiva utgifter finansierades via skatten, krävde bönderna transparens i hur pengarna användes. Detta var ett krav − offentlighetsprincipen − som sedermera kodifierades i svensk lag 1766 (a.a.84). 

− Dessa historiskt förankrade värderingar lever vidare i dagens Sverige. Det är viktigt att ”respektera svenska lagar och regler” tycker en överväldigande majoritet i Tillitsbarometern som SCB genomförde 2017. Endast en liten minoritet anser att det avgörande för att vara svensk är att vara född i Sverige. Detta indikerar att etnisk identitet rotad i blodslagen är mindre viktigt än principen ”land ska med lag byggas”. Men det handlar inte om en kravlös form av mångkulturalism som bejakar mångfald i största allmänhet. Tvärt om ser vi att hög generell tillit är kopplad till andra värderingar som är centrala för det svenska samhällskontraktet, nämligen arbete, laglydighet och skötsamhet. På frågan om vad som är viktigt för att uppfatta någon som pålitlig är det vanligaste svaret ”att vara skötsam”. Det anges av över 90 procent av dem som svarat (a.a.s84).

− Betraktat i relation till såväl äktenskapsmönster och familjekultur som den politiska kulturen med dess positiva syn på staten är Sverige klansamhällets absoluta motsats. Men vad som varit är ingen garanti för framtiden, även om vi talar om sega sociala strukturer med många år på nacken. Detta har att göra med att samhällskontraktet i så hög grad förutsätter nationalstaten och medborgarskapets primat. Inspirerat av den franska revolutionens paroll om (individuell) frihet, (social) jämlikhet och broderskap (i form av nationalstaten) var det svenska folkhemmet ett uttryck för en demokratisk nationalism som var tämligen oblyg vad gäller ”den svenska vägens” förträfflighet (a.a.s85). Men efter Berlinmurens fall har nationalstaten allt mer kommit att befinna sig i en storm: från vänster har den kritiserats av dem som bejakar öppna gränser och mänskliga rättigheter; från höger har den hamnat i skottgluggen för dem som pläderar för det globala marknadssamhället som grund för såväl individuell frihet som globalt välstånd.

− Om man ser till WVS:s globala värderingskarta visar den att många av dem som på senare tid kommit till Sverige härrör från samhällen med värderingar som är mer traditionella och mindre individualistiska och statsvänliga än de som är vanliga i Sverige. I en tid av stor invandring från samhällen och kulturer med andra värderingar seglar frågan upp som rör ”svenska värderingar”. Samtidigt är det svenska offentliga samtalet präglat av en betydande förvirring som har att göra med att många politiska partier och opinionsmakare i media har investerat − överinvesterat? − i ideal som tolerans, mångfald, universalism, globalism och mänskliga rättigheter. Här tenderar man att inte enbart betona att alla människor har samma värde utan även att de är lika, det vill säga, man framhärdar i en mer anspråksfull form av universalism som är skeptisk mot kulturellt baserade skillnader (a.a.s86).

Tal om svensk kultur och värderingar blir då något suspekt och unket som lätt kan kopplas till nationell självförhävelse och främlingsfientlighet. Förnekandet av svensk kultur har också kommit att bli något av en officiell dogm. Detta har paradoxalt nog gått hand i hand med anammandet av mångkulturalismen. Det vill säga: det finns andra kulturer och de ska respekteras (a.a.s86).

− Istället för att vara stolt över att Sverige enligt väldigt många mått framstår som ett samhälle som på ett speciellt lyckosamt sätt har kombinerat individuell frihet med väl fungerande gemensamma institutioner, så uppmanas svensken att ”maka på sig och inte stå i vägen för mångkulturen”. Men skrapar man på ytan visar det sig att denna acceptans av kulturell mångfald ändå är väldigt villkorad. Det finns ett gap mellan en till intet förpliktigande abstrakt tolerans och en betydligt mer uppfordrande och svårartad konkret tolerans (a.a.s87).

Den omtalade domen i Solna tingsrätt 2018 handlar om en man, som var anklagad för misshandel av sin hustru, friades (a.a.s88). Skälen som anfördes av två nämndemän som ville fria var att kvinnor ofta ljuger, att hon borde vänt sig till familjerna först, samt att mannens familj ”verkar vara en bra familj, till skillnad mot hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan”. En av nämndemännen, centerpartisten Ebtisam Aldebe, har i media tidigare pläderat för att sharialagar ska beaktas i fall där muslimer är inblandade, samt att svenska lagar borde anpassas till muslimer som bor i Sverige genom en särlagstiftning (mer om detta senare i lektionen PP2:11).

Att fördömandet av beslutet i Solna tingsrätt var så utbrett och uttrycktes med så starka känslor är signifikant men sätter också fingret på hur en aningslös om än välmenande vilja att verka för inkludering och mångfald kan få fatala konsekvenser. Även andra partier har råkat ut för liknande dilemman. Miljöpartiet när Yasri Khan vägrade att ta kvinnor i hand och när socialdemokraten Omar Mustafa visade sig vara medlem i en organisation som bjöd in muslimska antisemiter (a.a.s89).

Trägårdhs slutsats är att den svenska toleransen är brutalt villkorad i enlighet med exakt det som WVS-undersökningen visar. Den svenska statsindividualismen bejakar individens autonomi och statens roll, men den skapar problem för konkurrerande gemenskapsideologier som sätter familj, klan, religion i centrum. Sålunda är toleransen stor vad gäller sexuella minoriteter, krav på jämställdhet, barns -, funktionshindrades -, äldres rättigheter och andra ideal som framhäver individens autonomi i samspel med staten (a.a.s89).

Lönearbetet och självförsörjningen har en allt avgörande roll i det svenska samhällskontraktet. Våra sociala försäkringssystem utgår i hög grad från att alla vuxna arbetar. Väljer man en annan familje- och försörjningsmodell, som hemmafruar eller hemmamän, blir konsekvenserna digra (a.a.s90).

PP2:4 Yvonne Hirdman, professor i historia, har introducerat begreppet genus från engelskans gender. Genus är sociala konstruktioner som går att förändra och skiljer sig från kön, som betraktas som biologiska och inte lika föränderliga. Hirdman skriver i förordet till ”Mäns heder, att vara både offer och förövare” av Astrid Schlytter och Devin Rexvid att det skett ett svårt angrepp mot idén om sanning. Idén om att sanningen är möjlig att nå.

”Sanning har relativiserats, har blivit ”sanning”, något som beror på. Vem som talar. När det talas. Hur det talas. Postmodernismen i sin moraliserande form har varit förödande. Den har skapat ett slags tjockt pansar mot fakta, ett bälte av faktaresistens som man kan sätta på sig om man inte vill veta vad som sker där ute, om det som pågår inte passar in i ens världsbild, om det som pågår innebär att man kanske − o fasa! − hamnar i motsättning till den allmänna världsbild man delar med alla sina vänner. Ja, värre, ens egen världsbild” (a.a.s9).

Bilden, och att dela den bilden med andra, är viktigare än det som faktiskt pågår där ute. Det vill säga teorin ställs före den faktiska verkligheten.

PP2:5 ”Men vårt behov av sanning har aldrig varit större. Av gammalmodig kunskap. Den som kan verifieras, prövas, testas − ja ifrågasättas/…/ Vi måste veta hur verkligheten är beskaffad för utan den vetskapen kan man inte fundera över vad som kan göras” (a.a.s9).

På liknande sätt som Lars Trägårdh, Per Brinkemo och Johan Lundberg, som jag skriver ovan, beskriver Yvonne Hirdman en verklighet som nu finns i vår värld, om ett samhälle befolkat med människor med helt andra uppfattningar om manligt och kvinnligt, heder och skam. Dessa uppfattningar går tvärs emot de som vuxit fram i vårt svenska samhälle, en demokratisk konsensuskultur där man som mål har likvärdig behandling av människor: inför lagen, på arbetsmarknaden, vad gäller möjligheter att forma samhället och sitt eget liv.

PP2:5 Hirdman talar om den goda viljans politik som dessvärre skapat förutsättningar för den onda viljans politik genom olika manövrar som skapar hål i bilden av verkligheten:

”Att inte ”peka ut”. Att inte skapa ett ”dom” som är så motsatt ett ”vi”. Att ständigt framhålla att det rör sig om enstaka incidenter. Att blunda för tydliga mönster. Att skapa likheter: också i Sverige mördas kvinnor och män. Alternativt: också Sverige har haft ett system som kräver av en familj att den ska döda sitt eget barn −för hederns skull. Men just den sortens ”system” har vi inte haft i Sverige, vilket intensiv forskning visar” (a.a.s10).

Här är det stor risk att man blandar ihop uppfattningar med värde och sanning. Med ett lustigt litet hopp från satsen ”att alla människor är lika mycket värda” hamna i satsen ”att alla kulturer är lika mycket värda”. Med utgångspunkt i värderingar om alla människors lika värde blandar man ihop uppfattningar om kulturer och påstår att alla kulturer är lika mycket värda. Skulle någon tycka att hederskulturens praktiker är förkastliga riskerar den att benämnas kulturrasist, eller främlingsfientlig, eller kulturfascist och ramlar således in i det moras som finns i de kulturrelativistiska tankegångarna (a.a.s10).

Den svaga staten överlåter vissa civilrättsliga och familjerättsliga frågor till religiösa institutioner eller till familjeinstitutioner, till klanen. Det blir en tät väv som binder människorna till varandra i ofrihet. Klanmentaliteten står i direkt motsats till ett individtänkande, till tankar på frihet, autonomi, lika värde med mera, detta tankegods som i all sin idealistiska glans formades under upplysningstiden i Europa.

Heder är i detta sammanhang i princip enbart maskulint. Motsatsen är vanheder. Skam däremot är feminint. Motsatsen är skamlös. Skammen finns inbyggd i kvinnors kroppar och det är dessa kvinnokroppar − obesudlade, vaktade, dolda − som utgör grunden för den manliga hedern. När skam lämnar kvinnokroppen, när hon blir ”skamlös” (när hon lyfter sin blick och ser befriat på världen, när hon låter sitt hår flyga fritt, när hon skrattar av förälskelse mot en man hon själv har valt) lämnar hedern de närstående männens kroppar. Hedern kan bara återställas om den skamlösa kroppen dödas. Eller misshandlas.

Våldet spelar en förfärande stor roll. Det är våld mellan makar, våld mellanföräldrar och barn, våld mellan syskon − vanmaktsvåld, rituellt våld, våld som föder våld, våld som är ”legitimt”, som både accepteras och krävs och får utövas inom klanen, familjen.

Så vad händer när människor på flykt undan yttre våld, människor som bärare av dessa förmoderna hederskulturella normer, kommer in i ett svenskt samhälle där hela denna grundsyn i princip inte accepteras? Hur ser kollisionen ut mellan klanism och välfärdsstat? PP2:5 Eller med upplysningens käcka fråga: vad bör göras för att skapa ett möte mellan de parallella samhällena för att få till stånd en förändring? (a.a.s12)

”Det gäller att kunna se sitt liv utifrån, att kunna reflektera sig ur sin kluvna vanmaktsposition − att skaffa sig egenmakt som kan konkurrera med ”hedersmakten”, avslutar Hirdman sitt förord (a.a.s13).

PP2:6 Lars Åberg, journalisten som skrivit Framtidsstaden, om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då?(2017) presenterar sig som hemlös vänster. Han frågar sig varför det uppstår parallellsamhällen i ett land som gör så mycket för att det inte ska bli på det viset. Så till exempel går 4,9 miljarder kronor årligen av det kommunala utjämningsbidraget till Malmö. Under socialdemokratiskt styre, med passivt eller aktivt vänsterstöd, har segregationen tillåtits att fortgå.

I Lars Åbergs nästa bok, ”Landet där vad som helst kan hända” (2018) utgår han från Migrationsverkets statistik som visar att mellan 1980 och 2017 beviljads 2,3 miljoner uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är drygt 7 procent flyktingar i flyktingkonventionens mening.

− Migrationspolitiken har blivit ett utrymme dit resurser slussats utan närmare eftertanke; man tätar och lappar och lagar. Enligt Riksrevisionens rapport Konsekvensanalyser inför migrationspolitiska beslut från 2017 underskattade samtliga långtidsprognoser mellan 2004 och 2015 statens utgifter för migrationen (a.a.s9).

I identitetstänkandet har begreppet multikulturalism haft en viktig plats, skriver Lars Åberg:

− Med multikulturalism avser jag den tankefigur som förväxlar mänskliga och kulturella rättigheter och utgår från att alla kulturer har samma dignitet och relevans och att individer i första hand definieras av sitt ursprung. Kultur betraktas då som motsatsen till rörelse och stoppas i en flaska med formalin (a.a.s64).

Jämför Yvonne Hirdmans förklaring ovan av sammanblandningen mellan människors lika värde och kulturers lika värde, att blanda ihop uppfattningar med värde och sanning. Med utgångspunkt i värderingar om alla människors lika värde blandar man ihop uppfattningar om kulturer och påstår att alla kulturer är lika mycket värda. Astrid Schlytter och Devin Rexvid skriver i ”Mäns heder” att kultur helt enkelt är en beskrivning, till exempel av hederskulturen.

Hur kunde multikulturalismen få så starkt fäste i Sverige, frågar Lars Åberg i Landet där vad som helst kan hända (a.a.s86).

− Det svenska samhället gav sig själv i uppgift att integrera invandrarna genom att markera deras identitet och släta ut sin egen. Flera böcker skrivna av Karin Wallin användes på lärarhögskolorna (t ex Att vara invandrarbarn i Sverige 1978). Hon menade att ”varje språk och varje kultur har sitt eget odiskutabla värde. Varför skulle ett vara värdefullare än ett annat?”/…/ Invandrarna för med sig ett skapande kunnande i fråga om mat, musik, dans teater, sång och samvaro. Det är inte självklart att all utveckling går framåt. Av invandrarna kan vi lära på nytt något som vi förlorade på vägen mot välstånd” (a.a.s90).

Utifrån det Karin Wallin skriver är det mat, musik, dans, teater, sång och samvaro som verkar vara det centrala och viktigaste tillskottet från andra kulturer, dvs. exotiska inslag.

− I raden av böcker och rapporter, många av dem utgivna av statliga myndigheter, märktes en ambition att försöka förklara − och inte sällan släta över − kvinnoförtryck och patriarkala strukturer hos invandrade grupper samtidigt som den svenska eller västerländska kulturen beskrevs som hämmat känslokall eller överdrivet materialistisk.

− I Sverige är inträdeskraven för nya medborgare osedvanligt låga (jämför Andreas Johansson Heinö i slutet av lektion 3) och samtidigt har vi en generös bedömning av dubbla medborgarskap. Det kan tolkas som humanism, men också som svaghet. Det är ingen fördel för rikets säkerhet. Frånvaron av krav går igen på flera nivåer i systemet. När människor flyr eller migrerar uppstår nya frågor. Vilket ansvar har Sverige för medborgare från länder vars regeringar inte värnar deras mänskliga rättigheter? Vilket ansvar har vi för medborgare i länder som saknar fördelningspolitik? Tar FN-deklarationen över hos oss men inte hos dem?

− Den sammanblandning som görs mellan mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter märktes särskilt hösten 2015 då olika former av papperslöshet blåste in över Europa. Blåsten tog sikte främst på Tyskland och Sverige och det blev uppenbart hur mänskliga rättigheter kunde framställas som överordnade de rättigheter och hänsyn som tillkommer mottagarländernas medborgare. Så kan det vara i en krissituation, men i ett längre perspektiv måste varje stat i första hand se till sina egna medborgares behov och rätt till trygghet. I väntan på en imaginär världsregering förblir nationalstaten en förutsättning för att demokrati ska kunna utvecklas och en välfärdsstat byggas upp (a.a.s156).

− Utan nationalstatens gränser vore det också svårt att upprätta ett skydd mot dem som inte alls vill vara demokratiska. Öppnar vi gränserna rivs snart alla kontrakt och begravs alla demokratier. Medan de medborgerliga rättigheterna är centrala i samhällskontraktet tillhör de mänskliga rättigheterna en annan svär. Om Sverige, som redan har bättre barnskydd än de flesta, tar in FN:s barnkonvention i sin lagstiftning är det inte främst för att stärka barnens ställning hos oss utan för att markera någonting inför andra. Det handlar om global attitydpåverkan (a.a.s157).

− Men det händer också någonting med svenska lagar när internationella konventioner införlivas med dem. Religiösa friskolor i Sverige har kunnat finna stöd hos både EU och Europakonventionen, och i tron att en lagstadgad barnkonvention nästan automatiskt skulle medföra en förbättring för barnen här i landet har många säkert missat att den ger föräldrarna eller andra vårdnadshavare förstärkt rätt att föra över sin trosuppfattning på barnen (Artikel 5 i Barnkonventionen)

− Vi har inte en aning om hur integrationen ska gå till. Vi påstår en massa om hur det borde vara, men gör nästan ingenting för att det ska bli på det viset. Sverige har gett drygt 2,25 miljoner individer uppehållstillstånd sedan 1980. Statistiken kring invandrarnas arbetslöshet är brutalt deprimerande. Arbetsförmedlingen förslår inte långt; endast 16 procent av alla jobb tillsätts den vägen. Sverige har unikt få enkla jobb, sådana som rutinmässigt anges som politisk patentlösning (a.a.s219).

− Det har gått mer än 40 år sedan riksdagen bestämde att invandrare är annorlunda än infödda och de konflikter som successivt byggts in i systemet står nu och puttrar ute på gatan, som en bil på tomgång klockan tre på natten (a.a.s226).

− Jerzy Sarnecki, kriminologiprofessorn, som ägnat sin långa karriär åt att i samtliga tillgängliga kanaler vifta bort kriminaliteten, kan en dag utan förvarning utbrista att ”läget är jävligt allvarligt”. Så, ja, det här är landet där vad som helst kan hända. Väldigt få ting är längre förutsägbara trots att vi helt nyligen framstod som de mest genomtänkt och välplanerade i hela världen (a.a.s227).

− Det finns en hel del människor där ute, som inte endast tar sig orimliga friheter på alla andras bekostnad utan också attackerar offentliganställda som utför sitt arbete. Skulden för försämringar i verksamheterna skickas sedan nedåt; lärares, polisers och andras kompetens ifrågasätts av lokala beslutsfattare om problemen blir övermäktiga. Faktiska förhållanden har förnekats, förringats eller omformulerats; så är det både i samhällsdebatten och på karriärstegarna. Men tänk om vi faktiskt inte klarar det? Många i Sverige funderar i dag över hur vi hamnade här, i detta osäkra, framtidsrädda tillstånd (a.a.s228).

− Om många människor med dålig ekonomi, dålig hälsa och dålig utbildning flyttar in i ett land med liten befolkning kan det förmodligen också påverka statistiken. Delegationer från andra länder brukade förr komma till Sverige för att studera hur vi kunde lyckas så väl. På senare tid hat de kommit för att dra lärdomar av problemen som uppstått. Kommer medelklassen fortsatt att vilja betala för ett samhälle, där kanske en tiondel av invånarna aldrig kommer att bidra ekonomiskt och där den service den vant sig vid att få för pengarna inte längre existerar?(a.a.s236).

− Under tiden gnetar det medelklassiga Sverige på och betalar in sina avgifter till EU och FN och den nationella statskassan: Ingen vet var smärtgränsen går. Kanske kommer allt att ordna sig med hjälp av magi, oförutsedda intäkter eller strukturella förändringar som för tillfället inte kan skymtas. Om medelklassens tillväxt förr gynnade demokratin kommer dess stagnation och faktiska reträtt att få lika avgörande betydelse för samhället som vi ska leva i framöver.

− Mycket talar för att Sverige är Europas mest invandrarvänliga land: det stora antalet människor som vill flytta hit, de många uppehållstillstånden, den toleranta opinionen, resurserna som satsas på dem som saknar utbildning, bostad, arbete och kunskaper i svenska. Där människor tidigare anlände till fabriker flyttar de numera in i arbetslösa enklaver (a.a.s238).

PP2:8 Den banala godheten (2017) av Ann Heberlein

Av allt som beskrivits hittills och som gör förvandlingen av det svenska samhället möjlig verkar företeelsen som Lars Åberg benämner den strukturella välviljan vara särskilt central.

När Ann Heberlein, doktor i etik och moderat politiker i Lund, diskuterar denna centrala företeelse, benämner hon den för den banala godheten. I decennier har Sverige präglats av en banal godhet, skriver hon i förordet till en av sina böcker vars titel är Den banala godheten (2017), och räknar upp följande som den banala godheten har gjort med Sverige:

”Den banala godheten har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiken, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupp mot grupp, förbjudit allt tal om volymer, gjort förövare till offer, blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet. Den banala godheten har lierat sig med kulturrelativism, banat väg för separatism och formulerat värdegrunder. Den banala godheten har varit upptagen med att förstå terrorister snarare än att bekämpa terrorism. Den banala godheten har valt att blunda för att Sveriges förorter förvandlats till områden där andra lagar och normer råder än i resten av Sverige. Den banala godheten tycker synd om människor istället för att betrakta dem som fria individer med att eget ansvar. Den banala godheten har lett Sverige rakt ner i avgrunden. Med hjälp av nedslag i den svenska samtiden − tiggeridebatten, oförmågan att hantera barnäktenskap, förekomst av antisocialt beteende, svenska jihadister, skolbråk och storbråk, det ökade sexuella våldet − diskuterar jag den banala godhetens innebörd och konsekvenser” (a.a.s7).

Ann Heberlein är inspirerad av Hannah Arendts bok Den banala ondskan (1963) som handlar om en av Förintelsens arkitekter, SS-officeren Adolf Eichmann. Boken blev kontroversiell, eftersom den hävdar att Eichmann varken var en särskilt övertygad nazist eller en psykiskt sjuk mördare utan snarare en byråkrat som handlade plikttroget mot sina överordnade, då han lät deportera människor till Nazitysklands förintelseläger. Arendt skriver att nazisterna hade även stor hjälp av andra judar, bland annat den judiska polisen och judenrat (Wikipedia).

Hannah Arendts resonemang, skriver Heberlein, går ut på att det inte alltid finns onda motiv bakom onda handlingar. Påfallande ofta är drivkraften bakom onda handlingar ytterst banal. Med Eichmann som exempel argumenterar hon för vikten av reflektion över vilka konsekvenser deras handlingar och yttranden får (a.a.s19).

Enligt Arendts teori om ondska är det alltså inte den handlandes intention som avgör om en handling kan definieras som ond − nej det är handlingens konsekvenser som avgör dess moraliska värde. En handling som utförs av triviala skäl − lydnad, bristande reflektion, karriärskäl − som ger onda konsekvenser är ond. Den handlandes avsikt är alltså inte avgörande. Det som är avgörande är handlingens konsekvenser (a.a.s20).

På motsvarande sätt är den banala godheten en oreflekterad vilja att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser. Utan en tanke på vilka konsekvenserna blir agerar både politiker, opinionsbildare och kyrkliga dignitärer under täckmantel av godhet på ett totalt ansvarslöst sätt. Att i ett läge som Sverige befinner sig nu, kräva en återgång till en generösare flyktingpolitik är ett tydligt exempel på banal godhet. Var ska invandrarna bo? Hur ska de försörja sig? Hur ska Sverige finansiera en sådan ”godhet”? (a.a.s20-21)

− Om vi vill verka för integration måste vi tydliggöra vilka värderingar vi bjuder in invandrarna att dela (a.a.s108). Integration innebär i korthet att invandrare, liksom deras barn, blir en del av det nya landet. Det förstås i allmänhet som ett samarbete mellan de som ska integreras och samhället de ska integreras i. Integration är alltså en ömsesidig process, vilket för övrigt betonas i FN:s flyktingkonvention från 1951 (a.a.s109).

− En avgörande fråga är om man betraktar integration ur ett individuellt eller kollektivt perspektiv. Om man anser att det är individen som ska integreras innebär processen ett den invandrade blir en del av det nya samhället utan hänsyn till kulturella skillnader eller grupptillhörighet. Tänker man sig istället att det är ett kollektiv, det vill säga etniska grupper, som ska integreras leder det ofta till att gruppen behåller sitt språk, sin egen kultur och sin egen religion. De lever alltså som öar av minoritetskultur i majoritetskulturen, och individerna blir aldrig fullt ut identifierade med det nya landet. De fortsätter att vara somalier, fast bosatta i Sverige (a.a.s110).

− Sverige har, egentligen utan någon som helst offentlig diskussion, bestämt sig för den senare förståelsen av integration. Hemspråksundervisning, ekonomiskt stöd till kulturföreningar och religiösa grupper, olika typer av åtgärder för att underlätta religiöst utövande som specialkost och bönerum i skolor och på sjukhus, statligt subventionerade religiöst motiverade omskärelser av småpojkar i den offentliga vården acceptansen för olika typer av separatistiska lösningar, exempelvis skilda badtider för män och kvinnor, religiösa skolor och en i grunden kulturrelativistisk hållning möjliggör för invandrare att fortsätta att leva som hemma, fast i Sverige (a.a.s110). 

− Valet att förorda kollektivets integration i samhället framför individens har lett till mångkultur och Sverige har också ansträngt sig till det yttersta för att förvandla en monokultur till mångkultur. Politiska beslut, resurstilldelning och offentlig debatt har premierat mångkultur. Enligt Multiculturalism Policy Index (MPI) ligger Sverige mycket högt på mångkulturindex. Sverige erbjuder hemspråksundervisning, ger ekonomiskt stöd åt invandrarföreningar, accepterar dubbla medborgarskap, tillåter avvikande, ofta religiöst motiverad klädsel och har mycket god representation av invandrare i offentligheten, t ex i reklam och radio och TV. Enligt MPI är Sverige Europas mest mångkulturella land. Begreppet mångkultur används på två sätt − dels som en beskrivning av ett samhälle med etnisk och religiös mångfald, i allmänhet som en konsekvens av invandring, dels som en normativ teori, en ideologi.  Samtliga länder i Västeuropa plågas i olika hög grad av liknande problem i den misslyckades integrationens spår: Fragmenterade samhällen, alienerade minoriteter och en förbittrad ursprungsbefolkning (a.a.s111).

− Hur blev mångkultur en överordnad princip i Sverige? Hösten 1999 sände den dåvarande socialdemokratiska regeringen ut en uppmaning till samtliga svenska myndigheter: alla måste formulera mångfaldsplaner för att främja etnisk spridning bland sina anställda. Och myndigheterna var samarbetsvilliga (jämför lektion 1, där jag jämför mångfaldsplaner med jämställdhetsplaner). Idag ingår mångfald som en självklar del i svenska myndigheters värdegrund.

− I svensk offentlighet tycks mångfald vara synonymt med mångkultur, vilket är olyckligt. Mångfald betecknar en diversitet i erfarenheter, åsikter, livsvillkor och kompetenser (a.a.s112). Mångkultur knyts hårt till etnicitet. Kategorier som etnicitet, religiös övertygelse och sexuell orientering har vunnit mark i begreppet identitetspolitik (a.a.s113).

− Mångkulturideologin ser inte individen i kollektivet. Den riskerar att tvinga individen att underkasta sig ”sin” grupps ideal och värderingar. Mångkulturideologin leder också till ett bevarande av klankulturer vilket får destruktiva konsekvenser i form av parallella moraliska och juridiska system. Framför allt är kvinnorna förlorare när vi misslyckas med att se individens behov i en större grupp (a.a.s114).

Per Brinkemo: Mellan stat och klan (2014)

PP2:10 Per Brinkemo är journalisten som jobbat med i Somalilandföreningen i Sverige men han har också lärt sig vad det vill säga att växa upp i en klan i Somalia och att sedan leva och bo i Malmö. Han berättar om en pojke och somaliernas försök att navigera in i det genombyråkratiska svenska samhället, om välvilliga men osäkra anpassningsförsök och om svenska myndigheters oförmåga att hantera klankulturer beroende på bristande kunskaper.

− Kanske är svenskarna det folk som skänker staten störst tillit. Staten är ofta förutsägbar och någorlunda rättvis. När det uppstår problem i mellanmänskliga relationer har vi ett rättsväsende som kan hantera konflikten. Saknas ett fungerande rättsväsende måste man lita på sig själv och sina bundsförvanter, som ofta utgörs av familj och släkt.

− Föreställ dig en bilolycka där en bil kör in i sidan på en annan bil. Hade förarna bott i ett land utan fungerande rättsväsende kanske de ringt sina bröder, farbröder och kusiner. Och sedan klivit ut ur bilen med knutna nävar och hävdat sin rätt.

Den amerikanske rättshistorikern Mars S Weiner beskriver klanstyret i Gaza. En krock mellan en bil och en åsnekärra eller en dispyt om huruvida en försäljare kan växla en sedel, kan leda till utdragna fejder med ett stort antal dödsfall: ”Enbart under 2006 kunde observatörer i Gaza koppla 214 fall av hämnd, som resulterade i 90 döda och 336 skadade, till klanstrider”(aas83).

− Mötet med den svenska skolan innebär ofta en direkt kollision med det svenska samhället. I den fattiga delen av världen är skolor ofta auktoritära, med sträng inlärning, hård disciplin och fysisk bestraffning. I länder som Somalia, Afghanistan och Irak förekommer det att lärarna använder tillhyggen för att hålla disciplin i klassen. I den svenska skolan betonas elevinflytande och demokrati. Elever förväntas ifrågasätta och pröva kunskapen, snarare än att lära sig utantill premieras förmågan att problematisera. Läraren förväntas vara en auktoritet men inte auktoritär (a.a.s111).

− Föräldrarna är rädda för att tappa greppet om sina barn. De har själva växt upp med att de äldres ord är lag och att man inte ska säga emot mamma och pappa − än mindre läraren. Utvecklingssamtal är det inte tal om, skolan sköter lärarna och rektorn (a.a.s112).

Brinkemo & Lundberg: Klanen (2018)

PP2:11 I Per Brinkemos och Joan Lundbergs inledning i Klanen (2018) beskriver de den dom i Solna tingsrätt som rönte stor uppmärksamhet våren 2018 (se Lars Trägårdh s.48, PP2:3).

− Svensk lagstiftning är oförenlig med åberopande av den ena eller andra familjens heder. Domen vittnar om kollision mellan två diametralt motsatta rättssystem, som blivit allt mer vanliga på senare år. Att nämndemännen påpekar att det ”i dessa kretsar” är normalt att man löser rättsliga tvister ”inom familjen”, visar hur själva grundbulten i det svenska samhället utmanas av klantänkandets seglivade kulturella strukturer. Dessa strukturer går tillbaka långt innan dess att islam grundades och har inte kunnat rås på av islam (a.a.s8).

Att klansamhällets rättsliga praxis, efter flera hundra års frånvaro, har lyckats ta sig in i svenskt rättsväsende så långt som till det i domskäl påstås tala till den åtalades fördel att brottsoffret inte låtit släkten sköta rättskipningen, är minst sagt allvarligt, som Leif GW Persson påpekat.

Det vittnar om de kulturella sedvänjornas seghet och överlevnadsbenägenhet över århundraden och årtusenden. Men det vittnar också om en svensk naivitet inför de problem som kan uppstå när en samhällelig organisationsform, uppbyggd kring familj och släkt, konfronteras mot en organisationsform baserad på en stark stat, vars primära uppgift är att värna individens autonomi. Och autonomin gäller inte minst möjligheten att stå fri från familjen och släktens göranden och låtanden − i historien och i nutiden. Autonomin gör mig ansvarig för mina handlingar; inte för min kusins eller för min farfars farfars handlingar.

Övergången från klan till stat

− Övergången från klan till stat skedde i Sverige för många hundra år sedan, sannolikt successivt från 1200-talet till 1600-talet. I många länder i Mellanöstern, Nordafrika och på Balkan har denna process aldrig påbörjats eller ägt rum blott partiellt (a.a.s9).

− På grund av vår historia ser vi sannolikt staten som något fullkomligt självklart. Vi har kulturchauvinistiskt antagit att andra människor i detta avseenden inte skiljer sig nämnvärt från oss. Det som i själva verket har varit vår särart har vi uppfattat som något nästintill allmängiltigt. Men politiskt har det sedan åtminstone 1970-talet varit mer eller mindre tabu att diskutera kulturella praktiker och etniskt baserade sedvänjor som fundamentalt olikartade och seglivade (a.a.s10).

− Våren 2011spred sig den arabiska våren till Libyen. Idag vet vi att det var ett klanuppror som ägde rum. Libyen, som Muammar al-Qadhafi då styrt i 42 år, kastades därmed in i ett vanvettigt krig mellan olika klaner. Det som klanerna slogs om var makten över staten. Det var den kamp Qadhafi i någon mån lyckades stävja och profiterat på alltsedan han 1969 tog makten i landet genom en oblodig militärkupp (a.a.s11).

Med vetskap om klanernas betydelse och makt försökte han först motarbeta dem, precis som även Saddam Hussein i Irak och Siyad Barre i Somalia gjorde. Initialt förbjöds folket att tala om klaner. Alla dessa tre politiska ledare insåg emellertid snart, var och en på sitt håll, att detta var en oframkomlig väg. Istället satsade de på att utnyttja klanstrukturerna till sin fördel.

Trots att klansamhället är en av de vanligaste samhällsformerna i världen − och därtill den form som många nationer förefaller sprungna ur − har ämnet i vår samtid negligerats av svenska forskare, politiker och journalister. Det har funnits ett tabu kring frågan, vilket har gjort att vi saknar förmåga att förstå utrikespolitik såväl som integrationspolitik (a.a.s12).

När till exempel Israel-Palestina- konflikten skildras får vi oftast bara höra om de dominerande politiska partierna i Palestina; Fatah och Hamas. Men i vilket samhälle verkar de? Hur ser de sociala strukturerna ut? Vilken legitimitet har partierna och varför? (a.a.s13)

Den starka staten har förutsättningar att fungera som garant för ett rättskipningssystem som utgår från iden om likhet inför lagen och som inte dömer människor på basis av vilken familj, släkt eller klan som de ingår i.

Denna individuellt baserade frihet är främmande för samhällen som är organiserade runt klaner. I klankulturen är klanen kollektivt ansvarig för vad varje medlem gör. Klanens status är baserad på att varje enskild person ser sig som upprätthållare av klanens heder. Detta blir tydligt vid hedersrelaterad brottslighet, vilken har sin grund i att klankulturens kollektivistiska karaktär bärs upp av föreställningen om heder som ett kollektivt fenomen.

Enligt ett sådant här system uppfattas kvinnor som bytesobjekt i transaktioner mellan familjer. Förövaren kan däremot gå fri (a.a.s17).

Ett annat skäl för varför resonemangen om stat och klan haft så svårt att vinna gehör i Sverige har att göra med oviljan att se kulturer som fundamentalt olikartade. Att enbart diskutera skillnader mellan somaliska klanstrukturer och den svenska historien utifrån en för det västerländska perspektivet unik tilltro till staten, det kunde 2014 ge upphov till anklagelser om att betrakta världen ”genom en vit mans koloniala blick”.

Om forskning om klan är ytterst sällsynt i Sverige, ser situationen radikalt annorlunda ut när det gäller forskning om rasism. År 2016 meddelades Vetenskapsrådet att 65 miljoner kronor avsatts till rasismforskning under 2016-2020 (a.a.s18).

Jag vill lägga till ytterligare skäl för bristen på kunskaper och intresse för klan som samhällsorganisation, nämligen avsaknad av förkunskaper. Som lärare i historia, samhällskunskap och geografi har jag aldrig undervisat mina elever, varken på högstadiet eller gymnasiet, om någonting som har med klaner att göra. Det beror på att jag under mina studier på universitetet, i ämnen som gav mig lärarbehörighet, och på lärarhögskolan aldrig läste något om klaner. Jag har frågat andra lärare i samma ämnen och de bekräftar samma sak. Det fanns heller inga uppgifter om klankulturer i läromedlen för ämnena.

När förkunskaper helt saknas hos elever som går ut efter nio eller tolv år i skolan är det knappast förvånande att folk i allmänhet, men även politiker, journalister, akademiker eller tjänstemän, har svårt att ta till sig att något så artfrämmande som den första samhällsorganisationsformen nu konkurrerar med den för-givet-tagna demokratiska staten (Ing-Marie Persson).

Arpi & Cwejman (2018): Så blev vi alla rasister

PP2:12 Ledarskribenterna Ivar Arpi på Svenska Dagbladet och Adam Cwejman på Göteborgs-Posten har tillsammans studerat den offentliga debatten för att förstå hur vi alla blev rasister. De har skildrat offentliga diskussioner, akademiska trender och, sist men inte minst, hur dessa har påverkat den svenska politiken. Det handlar om en förhållandevis liten men röststark grupp aktivister och teoretiker som har fört in ett, för Sverige, nytt och destruktivt sätt att behandla frågor som rör etnicitet, kultur och jämlikhet (se lektion 3 nedan om Tobias Hübinette).

− Rasbegreppet, och rasistiska föreställningar, har naturligtvis aldrig helt försvunnit från det svenska samhället, men det vi skriver om är en återkomst av rasbegreppet som fått långtgående konsekvenser i både samhällsdebatt och inom olika offentliga institutioner. Mångfaldssatsningen finns idag i alla sorters organisationer och ses som något självklart positivt av de allra flesta. Lika vanligt, och lika sällan ifrågasatt, är tankefiguren om att politik, medier och näringsliv ska spegla samhället så som det ser ut, och då främst med fokus på etnicitet (a.a.s7).

Författarna reder ut vilka grundantaganden om världen som inryms i mångfaldsbegreppet, och vad det egentligen är som ska speglas. De tar upp en rad olika fenomen och idéer, från begrepp som vithet och kulturell appropriering, till mångfald och privilegier, och tittar närmare på de bakomliggande idéerna och politiska tankegångarna. Det som förenar dessa idéer är att de alla går på tvärs med upplysningens tilltro till individen och hennes möjlighet att bli något annat än sitt ursprung. Förenklat kan man säga att mycket av upplysningsfilosofin gick ut på att visa att vi är mer än summan av vår härkomst och våra yttre attribut. Vi kan bli mer än våra omständigheter (a.a.s8).

− Vi är övertygade om att den raspolitiska trend vi beskriver och vars spår går att skönja på fler och fler håll utgör ett grundskott mot uppfattningen att människor både kan och bör överbrygga olikhet och ursprung. Identitetspolitiken raserar nödvändiga förutsättningar för att ett mångkulturellt samhälle ska kunna fungera harmoniskt (a.a.s8).

− Fysisk separation är den naturliga följden av den mentala separation som många nu torgför. Ras och hudfärg har efter sjuttio år återkommit för att bli en självklar del av svensk offentlig debatt. Eftersom kroppar med olika hudfärg inte kan förstå varandra finns inte heller någon egentlig möjlighet att mötas. Människor reduceras till sin rastillhörighet. Det är kort och gott rasism. Visserligen påstår dagens rasideologer inom vänstern att de betraktar ras som en social konstruktion, men deras metoder är lika trubbiga som de gamla rastänkarnas (a.a.s8).

En spegelbild av samhället

− När Hanna Stjärne tillträdde som vd för SVT i början av 2015, framhöll hon i många intervjuer att mångfald var hennes främsta mål. Public service har gjort det till en vana att ställa frågor om vilken ras människor har, i syfte att förbättra mångfalden (a.a.s23).

SVT har genomfört kartläggning genom en visuell bedömning. När man redogjorde för hur kartläggningen gått till uppgav man bland annat att man ”hade tittat på foton”. Att man lade tyngdpunkten på hudfärg var också den främsta orsaken till kritikstormen. Ingen i kartläggningen tillfrågades om hur de själva definierade sig (a.a.s25).

− Stjärne är inte ensam om att likställa människors härkomst med deras erfarenheter som om man anser att mångfalden sitter i blodet (a.a.s27).

Att rekrytera på grundval av etnisk härkomst innebär att etnicitet utgör en merit i sig. Även begreppet kompetens vidgas. Från att avse kunskaper och erfarenheter i yrket blir kompetens också en fråga om mångfald − till de vedertagna kriterierna kunskaper och erfarenheter läggs också etnicitet.

− Genom att hänvisa till kompetens kringgås tanken om kvotering eller positiv särbehandling, trots att denna ”kompetens” inte gäller färdigheter utan just bakgrund och etnicitet. Ett mål är att fler med utländsk bakgrund ska synas i sändningarna. ”Ska vi sätta press på oss själva måste vi kvantifiera. Vi kan titta på namn, om någon bryter på svenska eller om det på annat sätt framgår att man har utländsk bakgrund”. Om du har utländsk bakgrund men talar svenska utan brytning halkar du alltså ner på mångfaldsskalan. Du har så att säga försvenskats, och anses inte längre ha mångfaldskompetens (a.a.s28).

− Mångfaldskompetens verkar i stort betyda att man har en annan etnisk bakgrund än svensk. Hur går man då tillväga för att finna mångfaldskompetens?

− Man kan läsa efternamn för att hitta sådana med utländsk klang, svarar en reporter (a.a.s32).

− Är det kompetenta individer som ska rekryteras eller handlar det om att släppa fram underrepresenterade grupper? Kompetens handlar i alla andra sammanhang om färdigheter, men här handlar det istället om bakgrund och utseende (a.a.s34).

− Min mamma, berättar en reporter, kom till Sverige när hon var ung. Jag tog hennes efternamn i fjol för att min chef på lokal radiokanal behövde anställa en blatte. För att snygga till mångfaldsstatistiken. Så jag bytte namn (a.a.s34).

− Konsekvensen blir att man måste räkna på sådant som bakgrund, efternamn och hudfärg och följaktligen korrigera − upp eller ner − beroende på hur väl man för tillfället speglar samhället (a.a.s36).

En tragisk konsekvens av den ideologi som sätter människans bakgrund i centrum är också att man sår split och reser väggar av misstro mellan människor med olika bakgrund. Om mångfaldskompetens är något man föds med, hur kan den som är född utan sådan konkurrera på lika villkor? Och hur kan man som mångfaldskompetent veta att man förtjänar sin plats på grund av sin yrkesskicklighet, när ens etniska bakgrund i sig är meriterande? (a.a.s37)

Litteratur: World Values Survey: Värderingskartan                                                                Lars Trägårdh: Värderingskollisioner, i Klanen 2018, s 72-92                                              Yvonne Hirdman: Förord i Mäns heder, s. 9-13 bl. a. om kunskap                                            Lars Åberg: Framtidsstaden, s. 85-87; s. 197; s. 282-292                                                                      Lars Åberg: Landet där vad som helst kan hända, s. 7-9, s.134-142, s. 155-157                              Ann Heberlein: Den banala godheten, exempel s 7, s 17-27, s 109-115, s 199-203                        Per Brinkemo: Mellan klan och stat, sid. s. 83-85, s 107-113                                                     Per Brinkemo & Johan Lundborg: Klanen (2018) s 7-18                                                              Ivar Arpi & Adam Cwejman: Så blev vi alla rasister (2018) s 23-37, s 49

Förslag till frågeställningar att diskutera:

- Vilka reflektioner får du av ”värderingskartan” från World Values Survey?

- På vilket sätt kan Sverige sägas vara annorlunda än andra länder, utifrån WVS?

- Lars Trägårdh skiljer på abstrakt tolerans och konkret tolerans. Hur?

- Vad kan Lars Åberg mena med titeln på sin bok ”Landet där vad som helst kan hända”?

- Mångkultur, segregation, etnicitet, kulturrelativism, normkritik, identitetspolitik, rasism, antirasism: Vad betyder begreppen och hur hänger de ihop?

- Vilka konsekvenser kan mångfaldssträvandena få, med Public service som exempel, enligt Arpi & Cwejman?

- Kan det vara fel att vara god? Vad menar Ann Heberlein med den banala godheten?

 

Lektion 3

PP 3:1 Asylprocessen och etableringsprogrammet. Migranternas bakgrund och förutsättningar.

Under lektion 1 framgår hur den svenska integrationspolitiken har utvecklats under olika regeringar sedan 1975. Men, hur går integreringen till i praktiken − sett ur invandrarens perspektiv? Nedan följer en beskrivning av rutinerna i etableringsprogrammet från 2018.

PP 3:2 Asyl, etablering, medborgarskap och konsekvenser

Att söka asyl är en mänsklig rättighet. Det är upp till enskilda länder att bestämma på vilka grunder en person har rätt till att få asyl beviljad.

En person får inte utvisas till ett land där han eller hon löper överhängande risk att förföljas, utsättas för tortyr eller dödas. UNHCR publicerar varje år statistik över antalet asylsökande till industriländer (Wikipedia).

Inom Europeiska unionen finns en gemensam asylpolitik. Den innefattar bland annat enhetliga villkor för vem som har rätt till asyl (skyddsgrundsdirektivet), vilken medlemsstat som ansvarar för att utreda en asylansökan (Dublinförordningen), hur asylsökande ska behandlas (mottagandedirektivet) och hur asylproceduren ska gå till (asylprocedurdirektivet).

Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention. Det betyder bland annat att Sverige ska pröva varje persons ansökan om asyl individuellt www.migrationsverket.se :

− I den individuella prövningen ingår att ta hänsyn till den sökandes könsidentitet och sexuella läggning; om den sökande exempelvis är homo- eller bisexuell eller är en transperson. Sverige ska ge uppehållstillstånd till den som är flykting enligt FN-konventionen men också till alternativt skyddsbehövande i enlighet med EU:s gemensamma regler.

− Enligt flyktingkonventionen, svensk lag och EU-regler är den flykting som har välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp.

− Förföljelsen kan komma från hemlandets myndigheter. Det kan också vara så att myndigheterna inte kan eller vill ge skydd mot förföljelse från enskilda personer eller grupper.                

− Den som bedöms vara flykting får en flyktingstatusförklaring som är en internationellt erkänd status grundad på både FN:s flyktingkonvention och EU-regler. Den som har flyktingsstatusförklaring får normalt uppehållstillstånd i tre år. (Vissa personer som ansökte om asyl senast den 24 november 2015 kan få permanent uppehållstillstånd.)

Alternativt skyddsbehövande Som alternativt skyddsbehövande bedöms den som löper risk att straffas med döden, löper risk att utsättas för kroppsstraff, tortyr, annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning eller som civilperson löper allvarlig risk att skadas på grund av väpnad konflikt.

− Den som bedöms vara alternativt skyddsbehövande får en alternativ skyddsstatusförklaring som grundas på EU-regler. Den som har skyddsstatusförklaring får normalt uppehållstillstånd i 13 månader. (Vissa personer som ansökte om asyl senast den 24 november 2015 kan få permanent uppehållstillstånd.)

Skydd i andra fall. Asylsökande kan i undantagsfall få uppehållstillstånd trots att de inte behöver skydd mot förföljelse. Det krävs särskilda omständigheter som innebär att ett beslut att neka uppehållstillstånd skulle strida mot Sveriges internationella åtaganden. Det kan till exempel handla om personer med ett synnerligen allvarligt hälsotillstånd eller om personer som har utsatts för människohandel.

PP3:3 Mycket kortfattat kan ett asylärende beskrivas på följande sätt:

PP3:4 Det ensamkommande barnet eller en vuxen söker asyl i Sverige. De vuxna slussas till Migrationsverkets asylboende.

För barn utser Migrationsverket, MV, offentligt biträde, det vill säga en advokat, anvisar kommun, kontaktar socialtjänsten och överförmyndarnämnden (ÖFN) i kommunen. Socialtjänsten placerar barnet i asylboende (jourhem, familjehem, HVB). Staten bidrar med 1900:-/dygn för att kommunen ska ta hand om barnet och ordna boende.

ÖFN förordnar God man för barnet. God man besöker barnet, ser till så barnet får LMA-kort PP3:5 (Lag om mottagande av asylsökande), söker dagersättning hos Migrationsverket. Barnet får ICA-kort dit dagersättningen kommer in.

Till God mans ytterligare uppgifter hör att samarbeta med socialtjänst, boende, skola, hälso- sjukvård, medverka vid utredningssamtal/asylutredningssamtal på Migrationsverket (advokat, tolk, GM, MVs personal deltar också).

Migrationsverkets beslut efter asylutredningen är antingen avslag eller permanent uppehållstillstånd, PUT, eller tillfälligt uppehållstillstånd, TUT. Möjlighet att överklaga finns.  Man kan överklaga två gånger; först till Migrationsdomstolen, sedan till Migrationsöverdomstolen.

PP3:6 Om beslutet blir PUT ska god man/ställföreträdande vårdnadshavare se till att folkbokföra barnet på Skatteverket, skaffa personbevis, personnummer och registrera barnet på Försäkringskassan. God-manskapet upphör när barnet fått uppehållstillstånd eller när det fyller 18 år. Därefter utses en ställföreträdande vårdnadshavare, vilket är en uppgift för tingsrätten.

När det gäller barnets ekonomi ska vårdnadshavaren ansöka om barnbidrag, studiestöd, startbidrag, omkostnadsbidrag. När det gäller boende ska vårdnadshavaren diskutera fortsatt boende med socialkontoret som betalar boendet tills den unge är 21 år.

PP3:7 För den vuxne gäller etableringsprogram enligt följande.

https://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/etableringsreformen/ 21 June 2018

När nyanlända får uppehållstillstånd i Sverige ska de snabbt komma i sysselsättning. För detta finns etableringsprogrammet för nyanlända som sköts av Arbetsförmedlingen. Syftet med programmet är att påskynda nyanländas etablering på arbetsmarknaden.¹

Etableringsreformen infördes den 1 december 2010 i syfte att underlätta nyanländas etablering i Sverige. Ett nytt regelverk infördes för nyanländas etablering i arbets- och samhällslivet den 1 januari 2018 för att minska detaljstyrningen i lag samt minska administrationen. Detta genom att Arbetsförmedlingens arbete effektiviseras då reglerna liknar Arbetsförmedlingens övriga verksamhet mer. För de som har inlett en etableringsplan före den 1 januari 2018 gäller dock fortfarande etableringsreformen från 2010.²

Vad ingår i etableringsprogrammet?                                                    

Etableringsprogrammet omfattar nyanlända invandrare i arbetsför ålder (20-64 år) med uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande. Lagen omfattar även anhörig till flykting eller skyddsbehövande med uppehållstillstånd. Etableringsprogrammet syftar till att snabba på nyanländas väg till arbete eller studier. Det är Arbetsförmedlingen som har det samordnande ansvaret för etableringen.³ I mars 2018 deltog 67 780 i etableringsuppdraget varav 46 procent var kvinnor och 54 procent var män.⁴

Efter att den nyanlände beviljats uppehållstillstånd ska Arbetsförmedlingen träda in så fort som möjligt för att hålla etableringssamtal. Arbetsförmedlingen upprättar en individuell planering tillsammans med den nyanlände och i samverkan med berörda kommuner, myndigheter, företag och organisationer.

PP3:8 En kartläggning av personens erfarenheter och kompetenser görs. En etableringsplan ska alltid innehålla SFI (svenska för invandrare), arbetsförberedande insatser och information om det svenska samhället, så kallad samhällsorientering. Exempel på arbetsförberedande insatser är aktiviteter som kan underlätta och påskynda den nyanländes etablering i arbetslivet såsom rehabilitering, kompletterande gymnasieutbildning eller högskoleförberedande studier.⁵ Etableringsplanen ska normalt omfatta aktiviteter på heltid. De personer som aktivt deltar i en etableringsplan har rätt till etableringsersättning under högst två år. Etableringsersättningen betalas ut av Försäkringskassan.⁶ Läs mer om etableringsersättning www.forsakringskassan.se .

Nedan följer en bild som illustrerar skillnaderna mellan etableringsreformen från 2010 och etableringsprogrammet från 2018.

Nyanländas etablering från 2018

Den 1 december 2010 trädde lagen om etableringsinsatser i kraft, den så kallade etableringsreformen. Arbetsförmedlingen övertog det samordnande ansvaret för nyanlända från kommunerna. Syftet med etableringsreformen var att påskynda och underlätta nyanländas etablering i arbetslivet.⁷

Ett nytt regelverk infördes för nyanländas etablering i arbets- och samhällslivet den 1 januari 2018. De nya reglerna innebär bland annat att regelverket för nyanländas etablering blir mer likt det som gäller för övriga arbetssökande och att den nyanländes ansvar att etablera sig själv förstärks. Det nya regelverket infördes bland annat för att minska detaljstyrningen i lag. Detta för att öka flexibiliteten och för att tydliggöra individens ansvar att etablera sig själv. Enligt regeringen ska den minskade detaljstyrningen även göra etableringsarbetet effektivare genom att minska den administrativa arbetsbördan för Arbetsförmedlingen.

De nya reglerna innebär att:

− målgruppen justeras till åldern 20-64 år.

− nyanlända kommer likt övriga arbetssökande att få en individuell handlingsplan som sedan tilldelas till den insats som bedöms leda till arbete.

− ansvaret för att dela ut etableringsersättning flyttas till Försäkringskassan.

− varningar kan utfärdas och ersättningen dras in delvis eller helt om den nyanlände inte deltar i insatserna som han eller hon ska.

Även en utbildningsplikt för nyanlända infördes den 1 januari 2018. Utbildningsplikten omfattar personer som deltar i etableringsuppdraget och som bedöms vara i behov av utbildning för att kunna skaffa sig ett arbete. Kravet på att utbilda sig berör därmed främst nyanlända som har kort utbildning och särskilt de som saknar grundskolekompetens. Utbildningsplikten innebär att sanktioner, det vill säga varningar och i förlängningen indragen ersättning, kan införas för den som inte har sökt anvisad utbildning, accepterat en erbjuden utbildningsplats eller deltagit i anvisad utbildning.

 

PP3:9 Andreas Johansson Heinö: Farväl till folkhemmet (2015) Medborgarskap

Andreas Johansson Heinö är fil. doktor i statsvetenskap och förlagschef på Timbro. I sin bok Farväl till folkhemmet visar han hur Sverige på kort tid förvandlats till ett av Europas mest mångkulturella invandrarländer. Förändringen ställer både medborgare och stat inför stora prov. Hur ska vi kunna upprätthålla en gemensam offentlighet, byggd på universella principer och samtidigt visa respekt och tolerans för kulturella skillnader?

− Det som under lång tid togs för givet, det ”starka samhället” som byggde på en djupt rotad social sammanhållning, var välfärdens institutioner. Hur ska social sammanhållning upprätthållas när en stor del av det som de facto utgjort det sammanhållande kittet upplösts? (a.a.s156-157).

Han menar bland annat att medborgarskapet kan vara den definierande faktorn för sammanhållningen i ett invandrarland.

− Det är ett grundläggande bekymmer att medborgarskapet har låg status i Sverige. Det underminerar förutsättningarna för medborgarskapet att fungera som en inkluderande institution i ett kulturellt diversifierat invandraland (a.a.s157).

De låga kraven för att erhålla medborgarskap i vuxen ålder är: 5 år i Sverige med uppehållstillstånd och ”skötsamt leverne”. Avsaknad av språk- eller kunskapsprov, medan andra länder i EU har krav. Något som inte kräver en ansträngning uppfattas heller inte som särskilt värdefullt. Tidigare förslag om ytterligare krav för medborgarskap har tolkats som en del i en mer eller mindre främlingsfientlig diskurs. Men rätt utformat kan ett medborgarskapsprov ha en direkt positiv effekt på sammanhållningen i ett mångkulturellt samhälle.

Föräldrarnas medborgarskap avgör om ett barn som föds i Sverige ska betraktas som svensk medborgare. Det innebär att svenskt medborgarskap är förankrat i härstamningsprincipen, av vem du är född. Traditionella invandrarländer som USA och Kanada lutar sig istället mot en territorialprincip, var du är född, vilket betyder att barn födda i USA eller Kanada blir medborgare i respektive land.

En övergång till ett territorialbaserat medborgarskap skulle skicka en kraftfull signal att staten betraktar alla som växer upp i Sverige som svenskar, oavsett av vem man är född. En variant skulle vara att ge barn som föds i landet medborgarskap förutsatt att föräldrarna har uppehållstillstånd (a.a.s160).

Förslag för att reformera medborgarskapet:

1. Skärpta krav för naturalisation: språktest och kunskapsprov ex lagar 2. Obligatoriska statliga medborgarceremonier, nu är de kommunala 3. Övergång från härstamnings- till territorialprincipen (USA och Kanada) (a.a.s158).

PP3:10 Konsekvenser av den bristande integrationen

Man kan få föreställningen att just de som driver på det generösa mottagandet av fler invandrare också har svar på hur problem med integrationen ska lösas. Det tycks framför allt vara inom samhällsvetenskaplig forskning som den lilla men röststarka gruppen finns, som bland andra Ivar Arpi och Adam Cwejman berättar om i Så blev vi alla rasister. En av dem som kan räknas till denna grupp är Tobias Hübinette. Även Lars Åberg nämner denna grupp.

Tobias Hübinette är docent i interkulturell pedagogik och lektor i pedagogiskt arbete och lärande vid Karlstads universitet. Han beskriver själv på universitetets hemsida sitt arbete på följande sätt:

”Jag /…/ansvarar för det Forte-finansierade Forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier samt för det VR-finansierade forskningsprojektet Att rasialisera Sverige: Berättelser om en ny svenskhet. Mina forskningsintressen rör kritisk ras- och vithetsforskning, visuella studier och postkolonial teori, kulturstudier och kritisk teori, adoptions- och migrationsforskning samt koreanologi och asienforskning”.

Tobias är adopterad, vilket kan förklara just hans intresse för adoptionsforskning. I följande inlägg på Facebook framgår hans vurm för mångfald och mångkultur, men också hans intresse och förtjusning över att sortera och kategorisera människor utifrån bakgrund och ursprung. Uppgifterna från de uppräknade kommunerna visar också hur utbrett det svenska samhället är av identitetspolitik, som kan ses som en ny form av rastänkande. Istället för ”skallmätningar” granskas till exempel namn, pigmentering, etnicitet och ursprung, så som beskrivits i Så blev vi alla rasister av Arpi & Cwejman.

Tobias Hübinette på Facebook 25 juni 2018 kl. 06:08 · 

”Äntligen är befolkningsstatistiken uppdaterad för samtliga av landets 290 kommuner vad gäller landets befolkning med utländsk bakgrund-invånare och allt tyder nu på att det urbana Sverige numera utgör och tillhör västvärldens allra mest mångfaldspräglade urbana miljöer och städer och kommuner som Göteborg, Landskrona och Sigtuna är numera med råge ifatt och på nivå med brittiska Manchester, Liverpool och Birmingham, franska Marseille, Lyon och Toulouse, kanadensiska Toronto, Vancouver och Montréal, australiensiska Melbourne, Brisbane och Perth samt nederländska Rotterdam, Haag och Utrecht vad gäller "supermångfald" (dock är det en bit kvar till den amerikanska "supermångfalden" som ju är i en klass för sig).

Procentandelen invånare med utländsk bakgrund den 31 december 2017 inklusive de utrikes födda och de inrikes födda med en eller två utrikes födda föräldrar (sedan dess har några hunnit dö eller utvandra medan andra har tillkommit via reproduktion, adoption och invandring) - ett urval kommuner:

Botkyrka: 66,9% (25-34 år: 76,03%) Burlöv: 50,96% Eda: 42,94% Fagersta: 42,27% Flen: 35,16% (5-14 år: 47,16%) Gnosjö: 38,07% (5-14 år: 45,26%) Göteborg: 43,82% (0-4 år: 51,12%) Haninge: 44,67% Helsingborg: 41% Huddinge: 49,21% Hultsfred: 29,19% (5-14 år: 46,81%) Hylte: 37,69% (5-14 år: 47,88%)

Järfälla: 50,02% Landskrona: 43,63% Malmö: 53,67% (5-14 år: 66,29%) Sigtuna: 51,99% Sollentuna: 41,8% Solna: 48,48% Stockholm: 43,04% (15-24 år: 49,77%) Strömstad: 40,82% Sundbyberg: 50,76% Södertälje: 61,17% (35-44 år: 71,95%) Upplands-Bro: 44,75% Upplands Väsby: 48,7%

I hela riket så handlar det idag om 32,91% och i ålderskategorin 0-44 år så handlar det om mellan 36-39% och just i åldrarna 0-44 år så har de allra flesta invånare med utländsk bakgrund numera utomeuropeisk bakgrund. Utomeuropeisk bakgrund-invånarna är utpräglat unga medan de infödda majoritetssvenska invånarna blir allt äldre och äldre och vilket är märkbart just i ålderskategorin 0-44 år. Om även den s.k. ”tredje generationen” skulle adderas till ovanstående siffror så handlar det om ytterligare 2-3%.”

Tobias Hübinette 2018-07-02 på Facebook

”Under pågående Almedalsveckan ”duggar” rapporterna tätt och nu har Lärarnas riksförbund utkommit med en rapport som undersöker konsekvenserna av de massavhopp och massmisslyckanden i skolan som leder till att 100 000-tals unga vuxna idag vare sig arbetar eller studerar och är bidragsberoende och som också innehåller en pedagogisk men också brutal visualisering av hela problemkomplexet.

Medan 15% per årskull går ut grundskolan (d v s 9:an och högstadiet) med ofullständiga betyg så fullföljer inte hela 34% som påbörjar gymnasiestudier gymnasieskolan (d v s över en tredjedel hoppar av i förtid eller går ut gymnasieskolan med ofullständiga betyg) och därtill så fullföljer inte hela 33% av alla de som påbörjar högskolestudier högskolan (d v s en tredjedel hoppar av i förtid eller går ut högskolan med ofullbordade studier och med en ofullständig examen).

För varje år som går skapas därför en snabbt växande formidabel ”miniarmé” av unga vuxna som antingen inte har gått ut grundskolan med fullständiga betyg eller som har hoppat av gymnasiet och som redan räknar närmare 200 000 invånare och som fram tills år 2030 beräknas växa till en halv miljon invånare enligt Lärarnas riksförbunds beräkningar. Denna mycket stora grupp av unga vuxna som oftast vare sig studerar eller arbetar blir för varje år som går allt äldre och alltför många av dem blir med åren beroende av olika former av semikriminella inkomster och i alltför många miljonprogramsområden runtom i landet är numera mellan 20-40% av alla unga vuxna (18-25 år) beroende av ekonomiskt bistånd.

Tyvärr har en absolut majoritet av de barn, ungdomar och unga vuxna som misslyckas i både grundskolan, gymnasieskolan och högskolan utomeuropeisk bakgrund och vilket får till följd att det är långt färre unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund som har en högskoleexamen jämfört med andelen unga vuxna majoritetssvenskar som har det och vilket i sin tur får till följd att extremt få unga vuxna med utomeuropeisk bakgrund idag antas till doktorandutbildningen:

Idag påbörjar över 50% per årskull av samtliga majoritetssvenska unga vuxna högskolestudier innan 25 års ålder och en liknande siffra gäller för de unga vuxna som är födda i Nordamerika (45%) och nästan samma siffra för de unga vuxna som är födda i övriga Norden och Europa (42%) men bland unga vuxna som är födda i Sydamerika, Asien och Afrika så handlar det endast om 34%, 32% respektive 24%. Under läsåret 2016/17 nyantogs sammanlagt endast 5 doktorander som är födda i Afrika och 6 doktorander som är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i Afrika, endast 3 doktorander som är födda i Sydamerika och 5 doktorander som är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i Sydamerika samt endast 99 doktorander som är födda i Asien (och varav 23 är födda i Iran, 17 i Kina och 15 i Irak) och 17 doktorander som är födda i Sverige med två föräldrar som är födda i Asien.

”En av tre går inte ut gymnasiet tre år efter att de börjat. För de som misslyckas redan i grundskolan kantas skolvägen av mobbning, stök och täta lärarbyten betydligt oftare jämfört med de som blir behöriga till gymnasiet”, enligt en undersökning från Lärarnas riksförbund.

– Vi har inte en likvärdig skola. Vi har inte en skola som klarar av det kompensatoriska uppdraget. Här blir det tydligt att skolan ser ut på ett visst sätt för vissa elever och på ett helt annat sätt för andra elever, säger Åsa Fahlén.”

 

Migranternas bakgrund och förutsättningar

PP3:17 Somalier i Sverige

I Mellan klan och stat (2014) berättar Per Brinkemo om somalier i Sverige. Boken ger en fyllig redogörelse för somaliernas bakgrund och förutsättningar. Idag finns det närmare 50 000 somalier i Sverige. Trots att invandringen från Somalia till Sverige tog fart i slutet på 1980-talet är kunskapen om somalisk kultur och somaliernas livsvillkor låg. Skillnaderna inom den somaliska gruppen är dessutom stora. Det finns analfabeter, men också läkare, lärare, företagare, veterinärer och byggnadsingenjörer.

− Det somaliska språket standardiserades på 1970-talet, men någon språkvårdande institution har aldrig etablerats. Avsaknaden av standardisering inom det egna språket påverkar hur man förhåller sig till andra språk och gör det svårare att lära sig andra språk, då man inte tar grammatik och stavning på allvar. Men för människor som skolats in i en gammal skriftkultur är definitioner och exakthet viktiga. I talspråkskulturer är ordens betydelse i högre grad flytande och träffsäkerheten ges av sammanhanget. Och dessa sammanhang är inte, som i lexikon, bara ord, utan omfattar även gester, röstvariationer, ansiktsuttryck och hela den mänskliga, existentiella omgivningen där det verkliga talade ordet förekommer (a.a.s55).

− Genom talspråkskulturen kan människor hamna i en slags beroendeställning till den som förmedlar kunskap. I skriftspråkskulturen behöver man inte träffa den kloke personen för att ta del av kunskapen, det är bara att läsa boken som författaren − död eller levande − skrivit. I en muntlig kultur tillhör kunskapen personen som bär den med sig (kunskapsbärande person). Därför har det skrivna ordet också varit viktigt för individualiseringen av människan (a.a.s57).

− I det muntliga samhället, där kunskapen är svårförvärvad och inte kan lagras utanför hjärnan, är det riskabelt att överge en inlärd och uppbyggd tankegång. Dessa mekanismer innebär ytterligare hinder för att ställa om till skriftsamhället. Eftersom boktraditionen är svag i det somaliska samhället har unga få förebilder och tillgången på böcker i hemmen kan vara närmast obefintlig (a.a.s58).

− I det somaliska samhället saknas vissa begrepp som är självklara i Sverige. Det innebär exempelvis att våra sjukvårdstermer inte alltid går att översätta direkt. Det somaliska begreppsschemat är också begränsat inom områden som rör teknik, vetenskap, förvaltning och administration. När ett budskap kommuniceras till en somalier via en tolk som inte kan tillräckligt bra svenska kan det vara svårt att förmedla det på ett tydligt sätt − begreppen saknas och måste förklaras på omvägar (a.a.s58).

− När en somalier tolkar från svenska till somaliska kan därför begrepp som ”försäkringskassan”, ”akutmottagningen”, ”permanent uppehållstillstånd”, ”posttraumatisk stress” och ”migrationsverket” dyka upp mitt i en somalisk mening. Att arbeta som somalisk tolk kräver därför stor skicklighet. Först krävs givetvis att tolken behärskar både svenska och somaliska. Därefter krävs ofta en kulturell tolkning som består i att ringa in begreppet genom att hänvisa till funktioner i den egna kulturen. För det krävs en längre utläggning som det sällan finns tid för i jäktade tolksituationer på sjukhus, i tingsrätten, på migrationsverket (a.a.s59).

− Det offentliga Sverige anlitar dagligen somaliska tolkar som saknar utbildning, men utgår från att de kan sitt jobb, men gör inga kunskapskontroller. År 2014 fanns det bara tio auktoriserade tolkar på somaliska i Sverige. Vår okunskap om dessa svårigheter har inneburit att vi inte bemött människor på ett lämpligt sätt. Skillnaderna ställer krav på mottagarlandet att förklara myndigheternas funktion (a.a.s60).

− Faktorer som förklarar somaliernas utanförskap i det svenska samhället är att de kommer från ett förindustriellt samhälle som länge saknat skriftspråk, där den muntliga traditionen är stark. Dessutom att det somaliska samhället är utpräglat kollektivistiskt och patriarkalt med starka kyskhetsideal och traditionella värderingar. En annan faktor är att det somaliska folket varit drabbat av ett mångårigt inbördeskrig som gett många posttraumatisk stress eller annan psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa i kombination med låg utbildningsnivå och bristande erfarenheter av myndighetsutövning är viktiga förklaringsgrunder till det utbredda utanförskapet i Sverige. Att inte väga in dessa faktorer i integrationsarbetet är direkt skadligt för möjligheten att ta sig in i det svenska samhället (a.a.s137).

PP3:19 Abdi-Noor Mohamed är journalist, somalisk människorättsaktivist, bor i Växjö och skriver om klaner och mänskliga rättigheter i Klanen (2018).

− I en klan som den somaliska råder kollektivism istället för individualism. Det innebär att en klanmedlem kan tala å någon annans vägnar. Till yttrandefriheten är det därför långt i klankulturer. Att du kan ha en annan åsikt än din klan är otänkbart. Att du skulle ha möjlighet att yttra en sådan åsikt är lika otänkbart. Om man är journalist och skriver eller talar om orättvisor som en annan klan har begått, får detta konsekvenser så vida man inte är knuten till en starkare klan eller skyddas av den internationella nyhetsbyrå som man kanske arbetar för (a.a.s283).

PP3:19 − I ett klanbaserat parlament eller en klanbaserad politisk gemenskap, får människor från små klaner inte samma medborgerliga rättigheter som de från stora klaner. De förra behandlas som andra klassens medborgare. I ett samhälle styrt av klaner har de små klanerna inte lika stor tillgång som de stora klanerna till sådant som utbildning, rent vatten och sjukvård. Stora klaner får orättvist stor representation inom politiska organisationer, inklusive parlamentet, och deras ord väger tyngre än de små klanernas. Deras rättigheter kränks i högre grad av ett politiserat klansystem (a.a.s284).

− Traditionen tillåter dessutom att medlemmarna i en del små klaner utsätts för segregation i öppet rasistiska angrepp av andra somalier. Några av dessa små klaner kallas gabooye. Deras medlemmar har inte tillåtelse att gifta sig med medlemmar av andra klaner, eftersom de betraktas som lägre stående (a.a.s284).

− I en klankultur som den somaliska fick flickor inte gå i skolan. Denna vägran att ge det kvinnliga könet utbildning leder till ojämlikhet. På en klanbaserad arbetsmarknad som den somaliska dominerar männen alla yrken som kräver fysisk styrka, medan kvinnorna kan förekomma som minoriteter inom tjänstesektorn. Inom det politiska livet reserveras ordförandeposter och ledande poster till stora klaner (a.a.s285).

− Inom klansystemet bygger auktoritet och ledarskap inte på utbildning, meriter eller färdigheter utan på vilken klan man tillhör. Varje klanmedlem har en medfödd rätt att vara ledare, men bara om du är av manligt kön, vilket betraktas som ett sätt att skydda klanens heder. Det uppfattas som en skam att tillåta en kvinna representera en klan inom politiken. Denna könsdiskriminering har många gånger fördömts av FN, internationella organisationer och somaliska intellektuella (a.a.s285).

− I klanens politiska ordbok existerar inte ord som majoritet och minoritet; istället är det ord som överlägsenhet och underlägsenhet − något som bedöms på numerisk väg. Därför kan klanen aldrig utgöra grund för staten. Klanen består nämligen av ojämlika underklaner som aldrig kan bli jämlika med hjälp av en politisk ekvation. Grupperna av underklaner binds samman av en blodslinje, men bygger på de orättvisor som följer med de numeriska skillnaderna (a.a.s286).

− Klansystemet är kort sagt statens fiende nummer ett och måste brytas sönder och överges för att en stat byggd på idén om alla människors lika värde ska kunna fungera (a.a.s286).

− Islamisterna stödjer sig på en klanideologi för att politisera sina handlingar, oavsett vad religionen föreskriver. Deras mål är att föra ut sin extremism och på så sätt hjärntvätta ungdomar under täckmantel av en mix av klantänkande och religiös extremism (a.a.s287).

− Ett klansystem kan enligt min mening aldrig skapa varaktig fred, avslutar Abdi-Noor sitt avsnitt i Klanen (a.a.s287).

Litteratur:  www.migrationsinfo.se /arbetsmarknad ”Etableringsprogrammet” juni 2018      Per Brinkemo & Johan Lundberg: Klanen 2018, s 29-45                                                                 Per Brinkemo: Mellan klan och stat, s. 51-60; s 63-66, s 69-73, s. 137-141                                  Abdi-Noor Mohamed: I Klanen (2018) Från klan till stat, min resa mellan två kulturer s. 279-287 Astrid Schlytter & Devin Rexvid: Mäns heder, 2017, s 19-21, s 29-30, s 34-39, 108-115                  Per Brinkemo: ”5000 dollar för en brud” Facebook 2017-05-10                                                Andreas Johansson Heinö: Farväl till folkhemmet 2015, s 157-161                                          Tobias Hubinette: Mångfaldsstatistik för landets kommuner, Facebook 2018-06-25          Tobias Hubinette: Skolresultat och konsekvenser i framtiden 2017-2030Facebook 2018-07-02

Förslag på frågeställningar att diskutera:

- Vilka svårigheter beskriver Per Brinkemo m fl. att det  innebär att komma från en kultur baserad på talspråk och berättartradition, som den somaliska, till en kultur baserad på skriftspråk, som den svenska?

- Vad kan förklaringarna vara, enligt Brinkemo, till att heder i alla dess avseenden är så centralt i klankulturer?

- Hur förhåller sig klantraditionerna till den islamiska religionen, enligt Brinkemo?

- Hur föreslår Andreas Johansson Heinö att medborgarskapet kan bidra till integrationen?

- Vad gör att klanstyre och demokrati är oförenliga enligt Abdi-Noor Mohamed?

- Hur gör Tobias Hübinette för att mäta mångfalden i kommunerna?

 

Lektion 4

Klanerna i en sviktande rättsstat, utanförskapets konsekvenser, villkor i parallellsamhällen, förklaringar till klanernas hederskultur. Islam och islamism

Det somaliska försöket

− År 1991 var händelserikt i Sverige och världen. Irak invaderade Kuwait, Nelson Mandela blev ordförande för ANC, och Sverige upphävde sanktionerna mot Sydafrika. På Balkan bröt inbördeskriget i Jugoslavien ut och i öster upplöstes Sovjetunionen. Carl Bildt fick uppdraget att bilda ny regering och Ny Demokrati kom in i riksdagen. Medierna noterade därför knappt att general Barre, som styrt Somalia med järnhand sedan militärkuppen 1969, tvingades fly landet. Vad ingen visste var att hans regerings fall skulle få betydande konsekvenser också för Sverige, skriver Per Brinkemo i Mellan klan och stat (s34).

PP4:2 − General Barre hade försökt modernisera Somalia med ekonomisk hjälp från Sovjetunionen, men övergreppen på det somaliska klanväsendet kom att bli hans fall. Afrikas mest utpräglade nomadkultur skulle bli bofast och en kultur som byggde på berättande skulle ersättas av ett modernt skriftspråk. Barre införde skoluniformer och gemensam undervisning för flickor och pojkar. Trettiotusen studenter och lärare kommenderades till de ödsliga trakterna av landet för att lära folket att läsa, skriva och tänka rätt. Han förbjöd khattuggande, könsstympning av flickor och betonade jämlikhet mellan könen; kvinnor utbildades till lärare, flygvärdinnor, ekonomer och många slutade bära slöja. Också ekonomin förändrades: fabriker byggdes och internationella företag etablerade sig i landet (a.a.s35).

− Vi tänker fortfarande inte ideologiskt, sa en kvinna som vuxit upp och fått utbildning i Storbritannien, och som senare deltagit i Somalilands återuppbyggnad och var änka efter en minister men hade djup inblick i den politiska sfären. ”När det är val röstar alla på sin klanrepresentant. Klan är fortfarande det basala i vårt samhälle”.

− I klansamhällen pågår ideliga skiften mellan lojaliteter. Grupperingar som ena stunden är bittra fiender är i nästa stund allierade. Ofta söker man lojaliteter utifrån ekonomisk vinning. När det handlar om att komma över resurser är ideologiska övertygelser sekundärt (a.a.s38).

− När Barres regim föll flydde människor till Sverige och andra länder i världen. De sökte sig till USA, Kanada, Italien, Storbritannien, Holland, Tyskland, Norge, Danmark, Kina, Dubai, Malaysia, Egypten, Saudiarabien men också och framför allt till länder i närområdet (a.a.s38).

− Den misslyckade moderniseringen av Somalia och det långvariga inbördeskriget har haft djupgående konsekvenser både för dem som flytt till väst och för mottagarländerna. Majoriteten somalier som anlänt till Sverige är klanpräglade personer under trettio år med knappt någon erfarenhet av en fungerande stat (a.a.s39).

PP4:3 Med utgångspunkt i bl. a Brinkemos krönika ”Tyst i klanen” behöver vi diskutera vad som händer i Sverige och andra västländer när många klanpräglade personer, som inte har en enda dags erfarenhet av en fungerande stat, vägrar eller saknar vilja att låta sig integreras? De klanpräglade personerna fortsätter göra som de alltid har gjort. Det innebär att svensk lagstiftning inte når fram till exempelvis flickorna. Redan här sviktar således rättsstaten. Svensk lag riskerar att åsidosättas i utanförskapsområden, enklaver, parallella samhällen eller hur vi väljer att benämna dem.

När rättsskipningen försenas, på grund av ökat antal brottmål och rättsväsendet saknar förmåga att skala upp rättsskipningen, finns det risk för att allmänhetens tillit till staten minskar. Lag och ordning måste upprätthållas. När poliserna tvingas skriva av allt fler ärenden, till exempel våldtäkter, bedrägerier och stölder, naggas allmänhetens tillit ytterligare. Skolan måste fungera. Men när lärare attackeras av elever finns det risk för att lärare slutar eller avstår från att välja läraryrket. Samma sak inom sjukvården och socialtjänsten. Vem vill arbeta inom hälso- och sjukvården, eller som socialsekreterare, när man riskerar bli nedslagen av upprörda släktingar.

PP4:4 Eduardo Grutzky och Lars Åberg angriper kulturrelativismen i Heder och samvete (2013). De utgår från mänskliga rättigheter, att individer har lika värde, och påpekar att kulturer inte har det. Jag har tidigare skrivit om Yvonne Hirdmans förklaring till felkopplingen mellan människors lika värde och kulturers lika värde som förklaring till kulturrelativismen, se lektion 2!

Grutzky & Åberg är lika tydliga i sin förklaring av felkopplingen mellan individers lika värde och kulturers lika värde.

− Det finns bättre och sämre kulturer, idéer och värderingar som är att föredra framför andra. Kulturers innehåll kan diskuteras medan det inte går att ifrågasätta alla människors lika värde utan att hamna på ett sluttande plan − moraliskt och demokratiskt. Det innebär att det är rätt att kritisera religioner, kulturer och traditioner som inte ger människan hennes fulla rättigheter. En förutsättning för hjälp och stöd åt hederskulturens offer är att problemet identifieras och strukturerna blottläggs (a.a.s61).

− Man gör sig inte skyldig till något övergrepp när man synar kulturella mönster som tar ifrån individen hennes identitet och rörelsefrihet och dömer henne till ett liv på skuggsidan hos ett hårdhänt patriarkat. På intet sätt handlar detta om kulturell mångfald. Det är omänsklig behandling och kriminellt beteende. Det är en usel kultur (a.a.s62).

− Hederskulturen har inte införts av koloniala eller imperialistiska krafter utifrån. Den har globaliserats genom migrationen, men den är lokalt producerad. Och eftersom detta är en kultur som kännetecknas av sina övervakningsmekanismer och sitt förtryck av individer går det inte att hävda att alla kulturella uttryck i världen är likvärdiga. Det avgörande är om en kultur uppmuntrar till jämställdhet eller om den föreskriver att kvinnor inte får röra sig fritt utanför hemmet (a.a.s62).

Hur ser hederskulturen ut för flickor i Sverige? Grutzky & Åberg berättar följande:

− Sara var en svensk-kurdisk flicka som dödades av sin bror och kusin i Umeå 1996. Hon var 15 år gammal, pojkarna 16 och 17. Även om det hade begåtts hedersmord tidigare i Sverige blev detta det första fallet som uppmärksammades i medierna. ”Vi får inte tiga om att mordet på Sara var kulturellt betingat”, skrev juristen Jesús Alcalá i Dagens Nyheter 1997 och blev en av de första som offentligt pekade på att det nu fanns en hederskultur i Sverige. ”Det var en avrättning. En femtonårig flicka dömdes till döden för att hon ville söka och välja sin egen väg” (a.a.s52).

− Fadime Sahindal, som mördades av sin far 2002, är ett bra exempel; hon hade relativt väletablerade föräldrar med jobb, men ändå satt de fast i de här strukturerna som var så viktiga för dem. Fortfarande var det i offentligheten och i partierna svårt att tala om de här frågorna. Man kom i polemik med journalister, med opinionsbildare, ibland även med den akademiska världen som ännu inte hade tagit reda på hur det såg ut och som kunde tycka att man överdrev (a.a.s53).

Sara Mohammad, som grundat riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, kommer från den kurdiska delen av Irak och flydde hemifrån när hennes bror försökte få henne bortgift med en man hon aldrig hade träffat.

 − Där jag växte upp fanns hederskulturen i luften, i sömnen, i kläderna. Vi andades in den. Vi levde med ständig kontroll, berättar Sara. Sex år gammal blev hon könsstympad:

− Jag brukade inte få följa med när vi skulle gå bort. Men den här dagen var jag glad, för vi skulle gå hem till bekantar och jag skulle få leka där. Flickan i den familjen blev sedan som trettonåring bortgift med min bror. När vi kom dit tog de oss som kycklingar i sina stora händer. De förde in oss i ett mörkt smutsigt rum där det satt en gammal kvinna med ett gammalt rakblad. Hon skar utan bedövning, med lite aska. De gjorde det både på mig och på henne. Det gjorde ont när de gjorde det, men det gör ännu mer ont när jag tänker på att jag inte fick berätta det för pappa. Pappa var muslim, hade bra ekonomi och drev en affär med varor från Bagdad och Mosul. Döttrarna skulle uppfostras som fina flickor, det fick inte finnas några ”fläckar” på dem (a.a.s54).

Det var mamman som satte gränser, hängde tyg för fönstren, slog Sara om hon försökte kika ut. Som liten fick hon extra fickpengar av mamman för att skvallra på sin mellansyster och berätta vilka hon hade pratat med. Det var en pågående misshandel i hemmet, fysisk, såväl som psykisk.

− Hon slog mig väldigt mycket. Hon slog mig med elkabel, med vattenslang, med tofflor. Hon spottade mig i ansiktet. Att slå barn var inte så konstigt, det som smärtade mest var hennes fula ord.

Så småningom kom Sara till Sverige som politisk flykting. Hon kände igen värderingarna hemifrån när hon kom in i klassrummet för att börja läsa svenska.

− I sfi-skolan tyckte flera andra kvinnor att jag var världens lyckligaste och friaste som fick sitta precis var jag ville i rummet trots att min dåvarande man var med. Jag hade eget busskort och kunde åka till stan efter skolan. Min man reagerade mot att socialtjänsten utgick från att han var huvudman i familjen. Det fanns kvinnor där som hade busskort, men de låstes in på eftermiddagen när de kom hem. Jag träffar fortfarande kvinnor som har det på det sättet.

Hennes lista över övergrepp som sker i Sverige i hederns namn har inte något slut. Hon träffar dem ständigt, de som blir misshandlade eller som uppmanas att svälja medicin eller ta till repet, de som förbjuds att göra det ena eller det andra, som blir spottade i ansiktet, som får skuldkänslor, som blir av med sista resten av självkänsla och självförtroende. De får inte åka kollektivt, man kontrollerar deras mobiltelefoner, de luras till det gamla hemlandet för att skriva på kontrakt om att de inte får delta i någon fritidsaktivitet, eller aldrig får gå ut efter klockan åtta (a.a.s57).

Sara Mohammad träffar flickor som har försökt begå självmord i skolan, som kommer dit med blåmärken, som blivit bortlovade utan att vara medvetna om det.

− Man är femton år och blir plötsligt bortgift med en kille, som sedan skaffar en fru till. Till sfi kommer två kvinnor, en mamma och en dotter, och efter ett tag avslöjar dottern att den äldre inte är hennes mamma utan hennes mans andra hustru. Det finns dessutom en tredje kvinna i hemmet. Vi möter dem som blir könsstympade, killar med press på sig att kontrollera sina systrar, flickor som blir bortgifta med funktionshindrade män.

Varför kan detta leva vidare i ett land som Sverige? Sara Mohammad svarar:

− Det beror på tre saker: kulturrelativismen, den omvända rasismen och frammarschen för politisk islam. Jag har alltid kopplat mekanismerna bakom hederskulturen både till kulturen och till religionen, i synnerhet politisk islam. Kulturrelativismen innebär att man inte bryr sig, att man inte tar hänsyn till sådant i kulturen och religionen som kommer i konflikt med de mänskliga rättigheterna. Rasism blir det när man vet att ungdomar och kvinnor med invandrarbakgrund har det på det här viset och ändå inte säger något eller gör något åt det av rädsla för att bli kallad just rasist (a.a.58).

Azam Qarai arbetat med rådgivning och stöd åt ungdomar som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck:

− Jag har funderat ganska mycket över den här naiviteten, där alla partier letar efter muslimska företrädare, till och med fanatiker, och säger att vi ska ha respekt för religion. Det finns en fara med att vara född och uppväxt i ett sekulärt samhälle och det är att man inte fattar när religionen är farlig. Självklart ska man ha respekt för människors tro, men är sharia-lagar okey? Tycker vi att kvinnor ska ärva hälften så mycket som män? (a.a.s61)

PP4:5 − Många unga kvinnor förs till hemländerna. Varje vår och höst när skolan slutar eller börjar har vi väldigt mycket kontakt med framför allt socialtjänsten. Efter några veckor är det ofta kamraterna som på nätet eller via sms har fått rop på hjälp. Det här är ett jättestort problem. Svenska myndigheter kan inte agera i andra länder på det viset som många tror. Vi ser väldigt allvarligt på att man som 16-åring på skollovet tvingas åka ner för att gifta sig med en man i 30 − 40-årsåldern. Det finns så grundläggande skillnader i synen på vad som är övergrepp att det kan bli nästan omöjligt att prata om (a.a.s65).

− I alla länder i Nordafrika och Mellanöstern är mord och våldtäkter de största och mest omfattande problemen. I vardagen är det klanens regler som gäller och då är det den som blivit våldtagen man lägger skulden på.

En kategori brott som varit omstridda och där bevisläget har varit besvärligt är de så kallade balkongmorden, där personer har omkommit efter fall ut från lägenheter.

− De balkongärenden jag känner till har inte varit planerade. Då har det akut hänt något, det har varit rasande ilska som slagit till. Resultatet har blivit att personen hamnat på gården. De grövsta brotten, hedersmorden, är väl planerade. Vi har ärenden där planeringstiden legat på mellan ett halvår och ett år. Man har fattat beslutet, men väntat av olika orsaker med att utföra det. Den som utses att utföra dådet är ofta en yngre pojke eller en person med dåligt anseende. Det problem som ska lösas kan finnas i Sverige, men den som ska lösa det bor ibland i utlandet och måste då komma hit. Mord planeras i regel så att ingen i familjen ska kunna bli åtalad (a.a.s66).

− För det mesta är en lång rad personer inblandade och det pågår en omfattande telefon- och nättrafik mellan flera länder. Modern kommunikationsteknologi underlättar en planering baserad på antimoderna värderingar. I ett fall tilldelas en ung man exekutorns roll och kallas till Sverige från Australien dit han emigrerat. Han sätter sig på planet och åker till en mellanstor stad i Sverige och packar upp sin väska hemma hos sin mamma och några systrar. Han stannar i två veckor. På den fjortonde dagen går han in till sin mamma klockan sju på morgonen och meddelar att nu är det klart och sedan drar han igen ytterdörren efter sig. Mamman vet exakt vad han har gjort. Hon går in till flickans sovrum och där ligger hon död.

Vittnen som sett den unge mannen under de fjorton dagarna berättar att han gått och hängt med huvudet hela tiden. Efter dådet går han ner till en å som rinner genom staden, fyller sina fickor med sten och hoppar i och dränker sig (a.a.s67).

− Är man en del av ett kollektiv tar man inget eget initiativ. Har man det här arvet och den här socialiseringen i familjen är det så naturligt och det är så starkt att man inte säger nej. Hedersbrottslingar skiljer sig annars från många andra dömda genom att de nästan aldrig nekar till brott. De accepterar domen och förnekar sedan ändå brottet. Skulden tar de på sig, men skammen att erkänna för en otrogen, den vill de aldrig bära (a.a.67).

− När klanerna nu stärks i länder som Irak, Egypten och Syrien kommer det att påverka människor som bor i Sverige. Vi känner till familjer där en tredje generation nu lever efter samma hårda koncept som när familjen en gång kom hit. En läkare från Irak, som bott i Sverige i många år och är välutbildad, berättade att om han får problem i familjen kontaktar han alltid de äldsta. Fortfarande var han en del i ett kollektiv.

Många barn far illa. I skolan ställs lärare då inför valet att titta bort eller att anmäla. Hur ska man då göra med en skola i en förort där en stor del av barnen enligt skolledningen misshandlas hemma?

Det har funnits gyllene tillfällen för public service att bidra med kunskaper, till exempel efter mordet på Fadime Sahindal. Det var en stor nyhet, bland annat på grund av Fadimes eget tal i riksdagen strax före mordet, och för att hon fick en mycket uppmärksammad begravning i Uppsala domkyrka. Alla var bestörta och öppna för att ta in ny och svårbegriplig information.

− Då genomfördes tv-intervjuer i kretsen runt familjen. Men man menade att de inte kunde sändas eftersom i princip samtliga intervjuade gav sitt stöd till mordet. Det var grannar, folk i närheten, människor som kom från samma grupp, ungdomar i hennes ålder. En massa människor. Här stod folk och sa att de tyckte hon skulle slaktas (Grutsky & Åberg,s69).

På mångkulturalismens/kulturrelativismens altare offras således ungdomar som vill frigöra sig från traditioner av hedersförtryck, för att de vill välja ett eget liv i frihet. På samma altare förnekas allmänheten information och kunskap om det främmande i traditioner med hederskultur.

PP4:5 Genom att ge alla kulturer samma värde, och beskriva kritik som fördomsfull, fobisk eller rasistisk, har multikulturalismen (mångkulturalism, kulturrelativism) i Sverige bidragit till samhällets acceptans av hedersförtrycket.

− En kultur där människor strävar efter jämställdhet och ständigt diskuterar hur den skall förverkligas är bättre än en kultur där man könsstympar flickor, gifter bort dem när de är minderåriga och dömer våldtäktsoffer till spöstraff medan våldsverkarna går fria. En kultur där mänskliga rättigheter är idealet är bättre än en kultur där hedertänkandet är norm (a.a.s82).

Kan man förklara hederskulturen i Sverige med diskriminering eller utanförskap?

PP4:6 − Teorin om att hedersförtryck i Sverige beror på utövarnas utanförskap i samhället har inte mycket som talar för sig. Det land där det begås flest hedersmord är Pakistan. Förövarna där är pakistanier som knappast kan påstås leva i utanförskap i det pakistanska samhället. Tvärtom finns där ett utbrett stöd för hedersideologin. De kulturspecifika hedersnormerna är djupt rotade i stora delar av Afrika, Asien och Mellanöstern och har inte uppstått i samband med inflyttning till Europa (a.a.s82).

− När västerländska debattörer exempelvis accepterar könsstympning i icke-västliga samhällen blir det tydligt hur människovärdet har graderats (a.a.s82).

− Generellt kan sägas att stöd till kulturella gruppidentiteter försvagar de progressiva rösterna. Traditioner och kollektiva normer bör inte ses som statiska. Förändringar kan ske både framåt och bakåt. Det är till exempel inte länge sedan tjejer i Somalia gick i kort kjol och lyssnade på popmusik. Se identitetspolitiken, lektion 2, att identifiera sin särart, ursprung, kultur lönar sig!

− En av multikulturalismens centrala teoretiska figurer är mångfalden. Att gå på mångfaldskurs har blivit lika vanligt som att titta på Melodifestivalen. Mångfald är ett honnörsord i det offentliga Sverige, men dess innebörd har starkt begränsats. Det handlar om yta istället för innehåll. Begreppet kopplas till människors härkomst och inte till åsikter och värderingar (a.a.s83). Jämför Ivar Arpi & Adam Cwejman i lektion 2!

− Ideologiska skillnader formuleras om som kulturella identiteter vars lika värde vi bara måste respektera. Mångfaldspolitiken rör inte vid maktfrågor, den döljer dem. Omdefinierade som identitetsfrågor desarmeras dessutom meningsmotsättningar − alla åsikter är ju lika goda (a.a.s84). Jämför Yvonne Hirdman i lektion 2!

− En väldigt snäv och statisk uppfattning om vad som är mångfald gör att svenska kommuner för statistik över de anställdas nationella bakgrund, en antidiskrimineringsidé som antyder att varje förskollärare eller ekonomiassistent egentligen har anställts för att företräda sin släkt eller sitt ursprungsland. I Malmö stads jämställdhetsplan 2013 står till exempel: ”Mångkulturell och språklig kompetens är av värde för att servicen ska kunna motsvara Malmöbornas behov. Vi skall därför på alla nivåer öka rekryteringen av medarbetare med annan etnisk bakgrund än svensk”. Mångfald reduceras på en gång till en fråga om härkomst och behov av kvotering kopplas samman (a.a.s84).

På det sättet liknar identitetspolitiken klanernas överordnade norm: att göra det bättre för den egna gruppen. Varför tillåter ett land som Sverige att en ny form av segregation växa fram och växa fast? Varför tillåts hedersförtryck?

− Har man följt utvecklingen i stadsdelar som Rosengården i Malmö under lång tid, finner man flera anledningar till oro. Väldigt många barn har dåliga hemförhållanden. De klarar inte skolan och kommer få svårt att hitta arbete när de blir vuxna. De patriarkala maktstrukturerna, som har fått stöd av de lokala socialdemokraterna, har ökat avståndet till det omgivande samhället. Islamistiska grupper förstärker självsegregationen. Samhällets institutioner, främst socialtjänsten är i grund och botten handlingsförlamade. Stadsdelspolitiker ägnar sig åt klientelism; vissa föreningar ges förmåner i hopp om röststöd i nästa val (a.a.s86).

− I skolan talar vi om rätt och fel, om hur den svenska lagen ser ut, men hemma och i området gäller andra lagar. Det finns ett tryck från religiösa grupper att man inte ska berätta för myndigheterna, man ska inte säga som det är. Flickorna bevakas och hemma förväntas de ta hand om disk och småsyskon, berättar en kurator (a.a.s87).

− Bakom uttryck och meningar om en ”mångkulturell elev”, ett ”interkulturellt perspektiv” slipper man tala klarspråk om konflikter i skolan (a.a.s88).

Grutzky & Åberg hänvisar till Aje Carlbom, socialantropolog, som bott tre år i Rosengård, skriver om en islamisk separatism som utåt företräds av män, alltid män.

− De har en mycket mer doktrinär tolkning av islam än genomsnittsmuslimens. Egna territorier, enklaver, har skapats med människor som står eller ställer sig utanför den vanliga arbetsmarknaden. Enklaverna erbjuder också socialt skydd och nyanlända tenderar att integreras där istället för i det svenska samhället. Carlbom pekar på risken för att staten blir medproducent av ett minisamhälle som permanent avskiljer sina invånare från andra (a.a.s90).

PP4:7 Välfärdsstatens frånvaro

Var och hur uppstår en hederskultur? Familjens heder är ett gammalt tema som det berättas om i Första Moseboken i Bibelns Gamla testamente. Rent teoretiskt kan man förklara hederskulturers uppkomst med två tomrum, den dubbla bristen. Det handlar om frånvaro av upplysningstankar och frånvaro av en välfärdsstat (a.a.s118).

− Avsaknad av en av staten garanterad välfärd visar sig konkret genom att det inte finns några samhällsinstitutioner eller myndigheter att vända sig till för att få stöd när man blir svag, sjuk eller gammal. Endast släkten kan hjälpa, vilket skapar en speciell beroendesituation. Släkten agerar utifrån kollektiva föreställningar, för sin överlevnad som kollektiv. Släkten ger dig trygghet, men du får en väldigt begränsad rörelsefrihet, om du är kvinna (a.a.s118).

− Det faktum att det inte existerar någon av staten garanterad välfärd skapar behov hos människor av att gå ihop för att kunna försvara sig i en fientlig miljö. Ett mer utpräglat vi-och-dom-tänkande än det som präglar klankonstruktionen är svårt att tänka sig. Per definition lever vi-och-dom i konstant krig med varandra. Man identifierar sig i första hand med klanen och i andra hand med den nationella identiteten (a.a.s119).

Upplysningens frånvaro

Den andra stora bristen är att man inte har haft kontakt med upplysningsidéerna och dess efterdyningar. Upplysningens revolutionerande tanke är att människan har ett eget medvetande, ett eget samvete och ett ansvar för sitt eget liv. Människan har rättigheter, som individ, precis som alla andra individer (a.a.s120). I Sverige hade vi den så kallade upplysningskungen Gustav III, som förde in de här nya tankarna. Liberalismen, marxismen och feminismen växer fram som en konsekvens av upplysningen. I processen ingår också en sekularisering − det världsliga och det andliga separeras. Skillnaden mellan att ha varit med i ett upplyst samhälle och att inte ha varit det är av avgörande betydelse. Avståndet är kanske det största av alla, en vid klyfta öppnar sig. Den är större än mellan rik och fattig. Man kan vara fattig och ha en form av upplyst ideologi, och man kan vara rik och vara fullständigt oupplyst. I Saudiarabien existerar inget samband mellan rikedom och upplysning (a.a.s121).

− Upplysningstanken att människan har rätt att bestämma vad hon vill göra med sitt liv spreds efter franska revolutionen 1789, men slog inte riktigt rot i de delar av världen där klansamhällena dominerade. De kollektivistiska konstruktionerna har där fortsatt att gälla som förutsättning för överlevnaden. Individens behov eller önskan har underordnad betydelse och någon stat som kan förse människorna med den välfärd de behöver finns inte (a.a.s121f).

− Teorin om den dubbla bristen ger en grundläggande förståelse av problemet. Både kroppen och tanken har lidit brist och känner av anemin.

− Hedersideologins tillblivelse kan till stora delar förklaras med den dubbla bristen. Men varför lever då hederskulturen vidare − i Sverige och andra västländer − där det finns både upplysning och välfärd?

− Svaret är att de som håller den här ideologin vid liv inte lever upplyst även om omgivningen gör det. Geografiskt kan de bo i miljöer där upplysningens idéer dominerar, men ideologiskt, mentalt eller ekonomiskt, lever de inte där. De lever på en annan plats (a.a.s123).

− I den arabiska litteraturen finns kända författare som man kan koppla till upplysningsidealen, som den syrisk-libanesiske poeten Adonis och den ständigt oppositionella Nawal El Saadawi i Egypten.

− Upplysta individer lämnar således icke upplysta områden. Det är svårare att hitta exempel på att de som är förmögna och har inrättat en privat välfärd åt sig själva också flyttar till konservativa, traditionella eller kollektivistiska miljöer. De behöver inte flytta. Men det går inte alltid att köpa sig fri. En omfattande och mäktig släkt har de faktiska möjligheterna att få bort de individer som till exempel sprider rykten. Makten innebär att en större mängd heder kan stå på spel och hänsynslösheten mot dem som bryter mot normen kan bli stor (a.a.s123f).

− Det sägs ibland att om bara människor släpps in i samhället och får arbete och utbildning kommer de att befrias från hederstänkandet. Då bortser man inte bara från kulturens och traditionens makt utan också från världsåskådningar och ideologier. Bara för att du flyttat till ett land med välfärd innebär det inte att du börjar tänka på annat sätt som de som levt där i generationer (a.a.s124).

PP4:8 Många invandrade kvinnor från hederskulturer vittnar bland annat om vad som händer i Sverige. Sara Mohammad, som vi stiftat bekantskap med i lektion 3, är en. Nalin Pekgul är en annan. Hon är sjuksköterska, socialdemokrat och den första muslimen som valdes in i Sveriges riksdag 1994. I boken Jag är ju svensk (2015) skriver hon bland annat:

− Samhällets institutioner bidrar till att pressa in människor i olika fack och till exempel ge dem en religiös eller etnisk tillhörighet. Detta gäller inte minst skolan och är inte på något sätt unikt för Sverige. Stereotypa identiteter klistras fast på oss (jämför lektion 2, Arpi & Cwejman, hur SVT och SR kategoriserar anställda för att i statistiken kunna rapportera mångfald, samt i början av lektion 4, Lars Åberg, hur Malmö kommun riktade rekryteringsannonser till minoriteter och Tobias Hübinnette som gladdes åt kommunernas mångfaldsrapportering, i slutet av lektion 3).

− Barn har inte några problem med att ha sammansatta identiteter så länge inte vuxna sätter hinder för dem. Först och främst är det föräldrarna som har svårt att acceptera att deras barn kan få en annan tillhörighet eller lojalitet än de själva. De vill inte släppa taget om barnen och därför överför de sin egen hemlängtan på dem. För föräldrarna skulle det vara till stor hjälp om åtminstone skolan hjälpte barnen att bli starka i sin svenska identitet. Istället förstärker skolorna alltför ofta barnens känsla av att de i grund och botten tillhör ett annat land (a.a.s13).

− Det är inte en medveten politik från lärarna att undergräva barnens svenska identitet. Attityden speglar snarare en välvilja till att de ska vara stolta över sitt ursprung (a.a.s14).

− Vissa debattörer, inte minst från vänster, förnekade att mordet på Fadime Sahindal var ett hedersmord. De hävdade att det svenska samhället minsann inte heller är jämställt och att även många svenska kvinnor mördas av närstående män. De vägrade att erkänna att det förtryck massor av unga invandrarkvinnor lever under är specifikt för den miljön de lever i (a.a.s109).

− Även om det tog lång tid, har vänstern förstått att könsförtrycket inte automatiskt försvinner som en följd av att klassförtrycket har minskat, utan att det kräver sin egen kamp. Frågan är om det ska behöva ta hundra år till att inse att det förtryck som i extrema fall leder till hedersmord har sin grund i specifika normer och specifika kulturella förklaringar (a.a.s110).

− Att inordna hedersmorden under kvinnovåld i allmänhet leder fel. Att en man dödar en kvinna i ett förhållande som spårat ur är något annat än en far som mördar sin dotter som han haft omsorg om sedan hon föddes för att han upplever att hans omgivning förväntar sig av honom att han ska göra det. När svenska kvinnor mördas fördöms mördaren starkt av alla i omgivningen. Men när unga invandrarkvinnor mördas av sina släktingar för att de vill gå sina egna vägar möter mördarna ofta förståelse bland sina landsmän (a.a.s111).

Slöjan

I början av 1990-talet kom de första tecknen på att politisk islam tog allt större plats.

− Det var vanligt att se kurdiska, turkiska och syrianska kvinnor bära den traditionella schalen där hälften av håret syns, men nu använde allt fler muslimska kvinnor betydligt större schalar för att uttrycka politisk tillhörighet.

− Våra kvinnliga vänner och bekanta berättade att de blev ifrågasatta som muslimer för att de inte täckte håret (a.a.114).

− År 2006 slog Skolverket fast att Minervaskolan i Umeå handlade fel när de förbjöd en sjuårig flicka att bära schal på lektionerna. ”Huvudbonader är ytterplagg, ytterkläder inomhus är störande och skapar oordning”. Skolverket vände sig emot att skolan använde generella ordningsregler för att förbjuda elever att bära schal.

− Barn ska inte behöva rätta sig efter stränga religiösa regler som bara vuxna kan förstå innebörden av. Det finns inte någon tvingande religiös regel i detta. Sverige valde tolerans istället för förbud och undvek en fransk konfrontation i schalfrågan, men har istället fått en laddad stämning kring niqab (heltäckande som bara lämnar en springa för ögonen) (a.a.s116).

− I Tensta betraktas kvinnor utan schal inte som fullvärdiga muslimer av schalbärarna. Bruket sprider sig och går ner i åldrarna. Det är numera (2015) inte ovanligt att se tre- och fyraåriga flickor med huvud och axlar täckta av en stor schal. När det gäller de små flickorna kan slöjan vara ett tecken på föräldrarnas ambition att tidigt vänja flickorna att lyda. De är oroliga för att om flickorna får vänta med att bära schal tills de är i tonåren, är det stor risk att de har blivit så självständiga att de vägrar att täcka sitt huvud. Om skolorna skulle tillåta niqab kommer ribban snart att höjas för vad som förväntas av en anständig muslimsk kvinna eller flicka. I denna tävlan i religiös nit tänker ingen på hur den lilla flickan påverkas av att den stora schalen hindrar henne att röra sig fritt när hon leker i parken. Det finns ingenting i Koranen som säger att kvinnor ska bära niqab eller burka (a.a.s117).

− I muslimska länder tvingar fundamentalisterna kvinnor att bära slöja. I länder där fundamentalister saknar formell makt tar de sig rätten att trakassera kvinnor som inte klär sig enligt deras regler. För många sekulariserade muslimer blir schalen eller heltäckande slöja på kvinnor och små flickor i Sverige en påminnelse om våld och förtryck. Burka, niqab och jilbab på arbetsplatser och skolor är ett onaturligt inslag. Muslimska fundamentalister hävdar högt och ljudligt att det är deras mänskliga rättighet att ha heltäckande slöja (a.a.s118).

− De kvinnor som bär den heltäckande slöjan är antingen gifta med svartsjuka män eller anhängare av politisk islam. De kvinnor som tvingas av sina män att bära heltäckande slöja vågar varken berätta om tvånget eller protestera (a.a.s119).

Islamism

Nalin Pekgul ger flera exempel på politikernas aningslöshet i mötet med politisk islam/ islamism.

− Politiska partier som gör anspråk på att företräda medborgarna i en demokrati borde alltid stå upp för de grundläggande demokratiska rättigheterna. Men när det gäller muslimska fundamentalister saknas fingertoppskänsla och man förmår inte skilja agnarna från vetet. Att hamna på fel iftar (måltid som bryter fastan) som Håkan Juholt och Ewa Björling gjorde kan tyckas vara en struntsak men det får allvarliga konsekvenser. Det sänder en signal till muslimerna att det svenska samhället betraktar fundamentalisterna som muslimernas legitima företrädare. Effekten är tudelad. En del muslimer bli upprörda och tror att det är en medveten strategi från det svenska samhället för att bekräfta att muslimerna är annorlunda. Andra muslimer ser en bekräftelse på att fundamentalisterna är deras legitima ledare som kan förvara deras ställning i samhället. Deras fundamentalistiska åsikter backas ju upp av svenska politiker så varför ska de ifrågasättas av andra muslimer? (a.a.s36)

− Fundamentalisterna nöjer sig inte längre med att bilda islamistiska organisationer för att göra anspråk på att representera muslimerna utan går aktivt in i de politiska partierna och strävar efter höga poster.

Nalin Pekgul ger exempel på personer som varit ordförande i olika muslimska föreningar (kom ihåg föreningsstödet till kultur- och trossamfund i olika propositioner, lektion 1) och som valts in i partier på höga poster: Mehmet Kaplan, Mahmud Aldebe, Abdiresak Waberi, Omar Mustafa. Hon ger exempel på hur dessa svenska föreningar är kopplade till  internationella islamistiska rörelser och till det Muslimska Brödraskapet i Egypten (a.a.s37).

− De strävar efter att införa sharialagarna från 600-talet i muslimska länder och att lagarna ska tillämpas på europeiska muslimer. Det skulle innebära att den kvinna i Sverige som vill kalla sig muslim samtidigt avsäger sig rätten att bestämma vem hon ska gifta sig med eller att få vårdnaden om barnen efter en skilsmässa (a.a.s38).

− Den 17 maj 2012 avslöjade Uppdrag granskning hur imamer i flera stora moskéer motarbetar jämställdhet. En av imamerna som rådde muslimska kvinnor som misshandlats av sina män att inte gå till polisen arbetade i Stockholms moskén där Omar Mustafa är ordförande. Han har suttit i socialdemokratiska partistyrelsen 2013 men fick lämna den efter att ha bjudit in flera personer med antisemitiska och homofoba åsikter som föreläsare till olika konferenser som Islamiska förbundet anordnat (a.a.38, och Wikipedia).

− Abdiresak Waberi, tidigare moderat riksdagsledamot och rektor från Göteborg, blev uppmärksammad 2009 i SVTs dokumentär Slaget om muslimerna där han bland annat uttalade att han vill leva i ett land där sharia styr, vilket innebär att politiken styrs efter koranen. Redan 2000 sa Waberi, i en intervju att en man skall kunna ha fyra fruar, att kvinnor ska vara underordnade och att en man bör ha rätt att slå en kvinna som varit otrogen (a.a.s39).

− Islamisternas mål är att muslimer i Sverige ska leva i ett parallellt samhälle med egna skolor, egna vårdcentraler, egen äktenskapslagstiftning, egen arvsrätt och en total underordning av kvinnan. Hur isoleringen går till beskrivs i Slaget om muslimerna.

− Det verkar inte bekymra våra politiker att parallella samhällen håller på att utvecklas till drömsamhällen för islamister som vill att religionen ska styra valet av skola, vård och omsorg och som tycker att muslimer inte ska beblanda sig med andra (a.a.s40).

− När skolor, barnomsorg och vård segregeras förvinner alla möjligheter till kontakter med världen utanför. En flicka som växer upp i Tensta i en strikt religiös miljö, sätts i rörelsens barnomsorg och skolor och har bara tillgång till rörelsens vårdcentraler får heller inga kontakter med världen utanför. Med skattepengar hjälper samhället alltså till att stänga in flickor och kvinnor i trånga miljöer där det inte finns möjligheter att ta sig ut. Detta rimmar illa med våra demokratiska värderingar och nationell och internationell lagstiftning (a.a.s41).

PP4:9 Helene Bergman påminner i Förortens grupp 8 (2017) om vad jämställdhetsarbetet i Sverige inneburit och vad som nu står på spel i vårt land.

− Den svenska jämställdhetspolitiken har havererat i takt med den massiva invandringen. Vi i Sverige har en lång, mycket lång tradition av kvinnors frihet. En tradition som nu hotas av främmande mörkerkrafter med inflytande i maktens korridorer. År 1864 förbjöds hustrumisshandel. Drygt 150 år senare uppmanas män att slå en upprorisk hustru, bara inte slaget lämnar några fysiska skador eller märken på kroppen (a.a.s188).

Texten står att läsa i det tryckta häftet Kvinnan i islam, avsändare är Göteborgs moské. Byggd med hjälp av pengar från Saudiarabien. Häftet delas ut varje fredag och lördag av islamistiska Dawhamissionärer i Göteborg (a.a.s189).

− 1872 förbjöds arrangerade äktenskap i Sverige. Båda könen garanteras rätten att välja äktenskapspartner. Drygt 140 år senare, idag i Sverige finns minst 70 000 ungdomar som inte vågar tro på att de själva får välja livspartner. Nära 9 000 av dem är i riskzonen för att bli bortgifta mot sin vilja i Sverige. I vår svenska regeringsform andra paragraf står: ”att det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande på alla områden”. Även det som handlar om kön (a.a.s189).

− Så varför har vi inte någon jämställdhetsintegrering framför allt i utanförskapsområdena? I stället tvingas kvinnor som vill leva ett jämställt liv att bli internflyktingar i det jämställda Sverige! Okunnigheten, nonchalansen och bristen på stolthet bland beslutsfattare över vad vi uppnått vad gäller kvinnors frihet och jämställdhet verkar förödande likgiltig.

− Efter nära 50 år av kvinnokamp i det moderna Sverige ser jag en backlash när det gäller kvinnors frihet. Den frihet som vi med kamp, blod, svett och tårar vann under 70- och 80-talen är nu på väg att raseras och osynliggöras. Jag ser en växande likgiltighet vad gäller kvinnors mänskliga rättigheter. Och detta trots att Sveriges Riksdag består till 44 procent av kvinnor. Och vi har en regering som kallar sig ”feministisk”. Men det märks inte när det gäller att försvara kvinnors liv, kroppar och jämställdhet (a.a.s180f).

− Könsstympningen kriminaliserades i Sverige 1982. Trots det har vi i skrivande stund 2017 bara två domar där föräldrarna fått sitt straff (a.a.s33).

− Förlossningsvården är i kris. Antalet kvinnliga fattigpensionärer ökar. Massvåldtäkter. Minderåriga flickor får gifta sig med gubbar. En man får ha fyra fruar. Shariapoliser bevakar hur kvinnor klär sig (a.a.s181).

− Det är dags för alla kvinnor i Sverige att börja marschera igen för att rädda våra liv och våra kroppar (a.a.s189).

− Av underlåtenhet, feghet, okunskap eller röstfiske har våra politiker, såväl riksdags- som kommunpolitiker, såväl män som kvinnor struntat i att exportera den grundvärdering av mänskliga rättigheter, som ger kvinnor − och män − lika frihet och ansvar, till våra nya medborgare. De har struntat i den jämställdhetsintegrering som har fastslagits av regeringen. Och varför har Sverige inte lärt sig något om den biståndspolitik som bedrivits sedan 60-talet? Då myndigheterna i början satsade alla pengar på männen, innan man insåg att det var kvinnorna man skulle satsa på. De som har ansvaret för barnen. Varför har inte de kunskaperna överförts till integrationspolitiken? (a.a.s181)

− För mig är den rådande integrationspolitiken med avsaknad av kravet på jämställdhetsintegrering för dem som kommit hit, ett av de största sveken i den svenska nutidshistorien. Resultatet ser vi nu.

− Åtta kvinnor som flytt från kvinnoförtryckande länder för att ta del av den frihet som tidigare generationers kvinnor uppnått i Sverige. Åtta kvinnor som sökte det svenska systerskapet, men fann bortvända ryggar. De sökte förståelse för sina liv, men fann förakt. De höjde sina röster, men mötte tystnad. Jag hörde deras rop och frågade mig varför så få lyssnade? Jag har lyssnat och återger i denna bok de åtta kvinnornas berättelser. Deras rop var ju varningsklockor − att det inte längre fungerar i ett av världens mest jämställda länder!

− Fyra av de åtta kvinnorna har kontakt med säkerhetspolisen, Säpo. Fem av dem har gått med i olika politiska partier för att försöka påverka. De har alla blivit besvikna. Kvinnorna är Zeliha Dagli, Sara Mohammad, Nyamko Sabuni, Hanna Gadban, Gulan Avci, Aminh Kakabaveh, Mariam Afrasiabpour, Soheila Fors (a.a.s170ff).

− Räknas inte deras mänskliga rättigheter lika högt som andras? Eller finns det en dold rasism mot kvinnor som kommer från andra länder? En rasism som de som kallar sig antirasister och feminister utöver i sin likgiltighet? I sitt osynliggörande? Dessa åtta kvinnors kamp och den likgiltighet och motstånd de möter från det svenska samhället berör alla oss som lever i Sverige idag. De åtta kvinnornas kamp är också vår kamp, eftersom det vi lyckats uppnå under de senaste 50 åren när det gäller kvinnors frihet och rättigheter nu är hotade (a.a.s177).

− Varför råder en förlegad och traditionell kvinnosyn bland svenska tjänstemän och politiker, en uppfattning som de åtta kvinnorna vittnar om i intervjuerna? Borde inte jämställdheten, efter så många år, genomsyra den svenska offentligheten? Varför följer inte politiker och tjänstemän lagen? (a.a.s178)

PP4:10 Gertrud Åström, som skrivit flera rapporter om jämställdhet och jämställdhetsarbete, har myntat ”den goda viljans vilsenhet”, som en sorts förklaring till underlåtenheten i den svenska offentligheten (a.a.s30).

Vi har i tidigare lektioner samt i början av denna 4:e lektion beskrivit Lars Åbergs ”den strukturerade välviljan” och Ann Heberleins ”den banala godheten”. Lars Trägårdh säger i ett Axess TV- inslag att politikerna är förvirrade. Förvirringen handlar om att man blandar ihop människor och kultur; människors lika rättigheter med kulturer och menar att alla kulturer har lika värde och hamnar i det moras som kulturrelativismen innebär. Oförmågan att skilja på kulturer och människor leder till en praktik där kultur trumfar svensk lag, se lektion 2 och 3.

− Integrationspolitiken har utgått från identitetspolitiken, det vill säga att fokusera på etnicitet och religion istället för rättigheter och skyldigheter för nyanlända individer i vårt land. Identitetspolitiken tycks ha lett till konsekvensen att islamister fått tolkningsföreträde hos de svenska politikerna. Politikerna köper muslimska röster som sedan islamisterna använder för att komma in i partierna, riksdag och regering. Dessa religiösa och etniska grupper har krävt kollektiva rättigheter genom att hänvisa till sin kultur och religion under namnet religionsfrihet. Politikerna har blundat för de mänskliga rättigheterna för kvinnor och barn till förmån för islamisternas och klanledarnas kollektivistiska krav på särbehandling, säger Sara Mohammad (a.a.s41).

En annan av de åtta kvinnorna som kommer till tals i Förortens grupp 8 är Hanna Gadban. I Hannas bok Min Jihad, jakten på liberal islam (2015) finns följande recension: ”Obligatorisk bok för alla som bryr sig om rikets säkerhet. Staten göder terrorismen med miljonregn över islamistiska organisationer. Alla bör läsa denna bok för att förstå vårt nya samhälle och vad som händer i de växande parallellsamhällena”.

Aje Carlbom, docent i socialantropologi, uttrycker något liknande: ”Hanna Gadban tar med oss på en irriterande och välbehövlig granskning av en skrämmande verksamhet som pågår under radarn i det svenska samhället. Hennes bok bör läsas av forskare, journalister, politiker, tjänstemän och andra med ett seriöst intresse av att förstå skillnaden mellan liberal islam och jihadistisk islamism”.

Magnus Norell, terrorismforskaren, uttrycker sig i samma anda:

”Hanna Gadban har skrivit en av årets viktigaste böcker. Precist och personligt klarlägger hon sambanden mellan politisk islam, dess mer militanta avnämare samt ett offentligt Sverige som till stor del tappat sin moraliska kompass och, som en konsekvens, i decennier på olika sätt stött odemokratiska, kvinnofientliga och antisemitiska islamistiska organisationer”.

Boken utgör tydligen sprängstoff för statsstödda islamistiska organisationer i Sverige. Hanna skriver följande i förord till bokens andra upplaga:

− Förföljelse smutskastning och trakasserier har efter att jag gav ut Min Jihad blivit en del av min vardag. Kulmen var när jag mordhotades av en svensk IS-kvinna som numera lever under det påstådda kalifatet. Detta är konsekvenserna av att jag skrivit denna bok om svenska organisationer som har kopplingar till den rörelse som mest tydligt påminner om 1930-talets tyska nazism. En rörelse, vars företrädare säger sig drömma om att utrota alla som inte delar deras världsbild (a.a.s7).

− I Sverige är det enkelt att uppnå positioner inom organisationer som säger sig ha som syfte att motverka islamofobi, men när jag i min bok kartlägger svenska förgreningar hos en rörelse som har utrotning av folkgrupper på programmet, så är det just företrädare för de statsunderstödda organisationer som säger sig vilja motverka islamofobi som ger sig på mig på ett sätt som förvandlar mitt liv till en mardröm (a.a.s8).

− I svensk offentlighet uttrycks ju ofta en stor upprördhet över rasism och ideologier som inte accepterar idén om människors lika värde. Samtidigt finns en stor acceptans för människor som tycker väldigt illa om den upplysningstradition som idén om allas lika värde har sitt ursprung i. Vissa av dessa människor menar rent av att det är just upplysningstraditionen som är rasismens ursprung. Även många svenska liberaler har lättare att rikta kritik mot upplysningsidéer om exempelvis yttrandefrihet än om islamistiska grupperingar som betraktar icke-troende och ”avfällingar” som mindre värda än rättrogna och som är emot såväl yttrande- som åsikts- och religionsfrihet (a.a.s9).

Vem är då denna kvinna vars bok väcker så extremt motstridiga reaktioner? Och vad ger boken sådan sprängkraft? Är det hennes kunskaper och klarsyntheten? Läs boken får du svar!

Som lärare ser jag främst bristen på kunskaper som orsak till missförhållanden. Vi har otillräckliga kunskaper om islam, islamism, klaner och hederskultur. Vi agerar som om alla invandrare har liknande världsbild som vi själva, vilket de alltså inte alls har. Utifrån vår bristfälliga kunskap agerar vi kontraproduktivt. Resultatet blir utanförskap, laglöshet och människor som dödas, lider och reproducerar hederskulturen. Ett annat resultat är att vi med våra skatter finansierar terrorism, islamism och förtryck av kvinnor och barn.

Litteratur: Per Brinkemo: Mellan klan och stat (2014), s. 36-39; ”Tyst i klanen” i Fokus 2017Eduardo Grutzky & Lars Åberg: Heder och samvete (2013) s. 58-69; s. 81-85; s. 118-125Cheko Pekgul & Nalin Pekgul: Jag är ju svensk (2015) s.12-14; s. 36-41; s.108-113                                    Helene Bergman: Förortens grupp 8 (2017) s. 26-43: s.46-64; s.169-189                               Hanna Gadban: Min jihad (2015) s. 25-34; s. 223-235

 

Förslag på diskussionsämne:

- Hur kan klan- och hederskultur förklaras med hjälp av den ”dubbla bristen” enligt Grutzky & Åberg?

- Hur ser hederskulturen ut för flickor i Sverige, enligt Grutzky & Åberg?

- Vad är skillnaden på islam, islamism, jihadism, enligt Nalin Pekgul med flera?

- Sverige har under lång tid arbetet för ökad jämställdhet. Hur kan det komma sig att jämställdhetsintegration saknas i utanförskapsområden /parallellsamhällen, enligt Helen Bergman med flera?

 

Lektion 5

Exempel på lyckad integration och vad som krävs. WVS svenska migranter 2019. Mångfaldsbarometern

Arbetskraftsinvandringen till Sverige på 1950- och 60-talen ledde oftast till snabb integration. De ungerska flyktingarna 1956 kom också lätt in i samhället. Alla fick arbete i till exempel industrin och det fanns bostäder tack vare miljonprogrammet. Som framgår i Lektion 1 skedde invandringen framför allt från Norden och Europa. Det kulturella avståndet var därmed mindre vilket underlättade anpassningen i det svenska samhället.

Många, kanske de flesta, invandrare som anlänt under senare delen av 1900-talet har också genomgått en lyckad integration, om vi menar att invandrarna är i arbete och har egen bostad.  Men den välintegrerade majoriteten osynliggörs ofta. Lägger vi till språkkunskaper i svenska och kunskaper om svensk lagstiftning har vi fog för att misstänka att andelen integrerade sjunker. Det tyder t ex andelen mål i tingsrätten på. Alltför många migranter verkar först i domstolen få kännedom om vad svensk lag handlar om. Min erfarenhet som stöd för vittnen, målsägande och tilltalade tyder på detta.

Det finns exempel på forskning om integrationspolitiken, den jag beskrivit i lektion 1. Forskning som undersöker effekten av den förda integrationspolitiken lyser ofta med sin frånvaro. I nättidningen Kvartal den 13 oktober 2019 skriver journalisten Evin Rubar:

− Integrationspolitikens utveckling mellan 1967 och år 2000 har studerats av professor Carl Dahlström vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Han konstaterar att ”alla viktiga invandrarpolitiska åtgärdsprogram initierades under 1960- och 1970-talen” och att ”inga väsentliga förändringar har skett efter det”.⁹

− Dahlström skriver att regeringarna under perioden bemött kritik mot integrationspolitiken med att gång på gång presentera ny politik, samtidigt som man har tagit kraftigt avstånd från den gamla. Men utan att någon egentlig förändring genomförs i verkligheten.

− 2005 och 2013 gjorde Riksrevisionen samma iakttagelse. Och skrev att regeringen formulerar ny politik som inte genomförs. Dessutom baseras inte föreslagna förändringar på kunskap om de faktiska problemen.¹⁰

− År 2013 visste man betydligt mer om de problem som i 1975 års proposition beskrevs som ”störningar i invandrarbarnens och invandrarungdomarnas utveckling” med grund i ”identitetskriser och motsättningar mellan olika kulturmönster”.

− Regering, riksdag, socialtjänst, rättsväsende och barnrättsorganisationer kände alla väl till vad de problematiska ”kulturmönstren” handlar om. De hade förstått vad hederskultur är, och vad det innebär för barn och unga att leva i den. De visste att våld mot barn var betydligt vanligare i invandrarfamiljer. Och att det gällde även kvinnomisshandel. De hade förstått att det handlade om att synen på barn och jämställdhet låg väsentligt efter den syn som hade utvecklats i Sverige (Jämför Helene Bergman i lektion 4).  

Hur stor andel av den senaste invandringen som integrerats framgångsrikt är oklart, kanske främst för att den välintegrerade majoriteten osynliggörs. När en tydlig definition av vad som avses med integration saknas blir det dessutom svårt att forska om lyckad integration. Ett annat sätt att närma sig frågan skulle vara att undersöka viljan till integration. Om landet ställer krav kan det leda till att viljan att integreras ökar. Om det inte ställs några krav finns det inga incitament för integration. Varför anstränga sig om allt redan erbjuds: ”All inclucive, välkomna till det nya landet” (2019), som är Lars Åbergs titel på sin senaste bok. 

PP5:2 Per Brinkemo skriver i Mellan klan och stat (2014) att Kanada och USA nämns i den svenska debatten som föregångsländer när det gäller att inkludera nyanlända. Somalierna där uppvisar mycket bättre sysselsättningsstatistik än i Sverige. Och arbete anses vara en av de bästa indikationerna på graden av integration. Incitamenten för att bli självförsörjande är större i USA, där det dessutom är enklare att komma i arbete och starta eget.

”I USA är det sociala skyddsnätet betydligt svagare än i Sverige. I Minnesota, den mest generösa delstaten i USA, var försörjningsstödet år 2010 omkring 2 200 kronor i månaden och gavs i högst fem år och en tredjedel av summan gavs i form av matkuponger. De svåra livsvillkoren skapar självklart starka incitament för att bli självförsörjande. Samma sak gäller för den låglönesektor som Sverige saknar, med lägre trösklar in på arbetsmarknaden” (a.a.s142).

− En annan skillnad är att svenska staten har ett integrationsmonopol, enligt Brinkemo. Utifrån idealet om jämlikhet ska de integrationspolitiska målen uppnås med hjälp av generella insatser som riktas till hela befolkningen. Det betyder att det offentliga bortser från olika kulturella yttryck och problem som är speciella för särskilda grupper (a.a.s144). Att anpassa bemötandet kan ses som en förutsättning för att skapa jämlika förutsättningar (a.a.s145).

− I USA sker guidningen in i samhället av etniska ”community centers”, som får ett visst statligt stöd. Dessa olika center kan bättre arbeta utifrån målgruppens särskilda behov (a.a.s145). De hundratals somaliska föreningarna i Sverige får föreningsbidrag men ägnar sig främst åt somalisk kultur och religion. De har inte mandat för konkret introduktion till det svenska samhället (a.a.s144). Problemet är att etniska föreningar isolerar sina medlemmar. Men om de haft uppdraget att arbeta för inkludering i samhället skulle dörrarna öppnas (a.a.s145). Somaliska föreningar i Sverige är klanbaserade! Efter mer än 25 år med somalisk invandring i Sverige är stora delar av den somaliska gruppen fortfarande marginaliserad. Det krävs nya metoder och djärva politiker för att bryta detta mönster (a.a.s147).

PP5:3 Eduardo Grutzky & Lars Åberg skriver i Heder och samvete (2014) också att Kanada lyfts fram som ett gott exempel på migration och integration. Tydliga krav och vilja att anta landets värderingar:

− För att få lov att immigrera till Kanada måste man tala något av de inhemska språken, antingen franska eller engelska. Man måste också ha ett efterfrågat yrke och förklara att man ställer sig bakom de värderingar som den kanadensiska nationen vilar på. I Sverige möter de nyanlända en massa människor som undrar hur man ska veta vad som är svenskt. I Kanada finns inte denna existentiella ångest. De som menar att Sverige i sin integrationspolitik borde ta efter kanadensarna har inte riktigt redovisat hur mycket förutsättningarna skiljer sig åt. Om du kan språket, är utbildad och tycker att värderingarna är acceptabla blir det onekligen lättare än om inget av detta stämmer (a.a.s91).

PP5:4 Även Ann Heberlein skriver om Kanada i Den banala godheten (2017):

− Vi bör hämta inspiration från Kanada och de krav detta land ställer på människor som ansöker om kanadensiskt medborgarskap. Förutom språkkunskaper i franska eller engelska krävs kunskaper i Kanadas historia, rättssystem, landets ekonomi, geografi, kultur och traditioner. Dessa kunskaper prövas i ett medborgarskapstest. Den som söker medborgarskap upplyses som sina skyldigheter, att ta ansvar för sitt liv och sin försörjning och följer självklart kanadensisk lag. En kanadensisk medborgare ska värna miljön och vara beredd att, med vapen i hand, försvara landet vid behov (a.a.s161f).

Som vi tidigare sett i Lektion 3 saknas i stort sett några krav för att bli medborgare i Sverige (se Andreas Johansson Heinö: ”Farväl till folkhemmet”).

− Jag föreslår att vi inför liknande krav i Sverige. Det borde vara självklart att alla svenska medborgare förstår, talar och skriver svenska. Det är en förutsättning för integration − för att kunna tillgodogöra sig samhällsinformation, utbilda sig och ta sig in på arbetsmarknaden. Språket är både gemenskaps- och identitetsskapande, ett starkt sammanhållande kitt i en kultur, skriver Ann Heberlein i ”Den banala godheten” (a.a.s162).

− Grundläggande kunskaper i landets lagar, rättssystem, valsystem och kunskaper i historia och geografi bör också förväntas av en svensk medborgare. Vidare bör en svensk medborgare känna till vad som kännetecknar svensk kultur och svenska värderingar. Den kraftiga överrepresentationen av män från länder i just Mellanöstern och Nordafrika vid sexualbrott leder mig till slutsatsen att det finns behov av att upplysa potentiella svenska medborgare om svenska värderingar angående relationen till kvinnor och sexualitet. Förekomsten av hedersetik bland en del invandrargrupper visar på samma behov av en orientering kvinnor, kvinnors värde och frihet. Den nya medborgaren bör göras medveten om sina skyldigheter som medborgare, att som frisk vuxen ta ansvar för sin egen försörjning. Att vuxna, friska människor försörjer sig själva bör vara en grundprincip som gäller alla i vårt land, oavsett kön, etnicitet eller religiös tillhörighet (a.a.s163).

− Ett lojalitetskrav behövs. Det innebär att den som ansluter sig till eller ger stöd åt organisationer som är fientligt inställda till vårt land och vår livsstil inte kan komma ifråga som svensk medborgare. Den som väljer att ansluta sig till exempel till IS har tydligt tagit avstånd från Sverige. Vi kan inte hysa fiender mitt ibland oss, och vi ska inte ta hand om och försörja människor som vill tillintetgöra oss och vårt sätt att leva.

− Medborgarskapet innebär ett fiktivt samhällskontrakt, med både rättigheter och skyldigheter. Jag menar att vi måste skapa incitament för att göra svenskt medborgarskap attraktivt, så attraktivt att människor med uppehållstillstånd motiveras att följa lagar och avskräcks från att ansluta sig till eller sympatisera med grupper och organisationer som är fientligt inställda till vårt land (a.a.s164).

Samhällets respektive invandrarens perspektiv på integration

Så här långt har jag diskuterat effekten av integrationspolitiken, dvs. ur samhällets perspektiv. Integration kan även betraktas ur den invandrades perspektiv. Sverige är bäst i världen på integration enligt EU-finansierade MIPEX, Migrant Integration Policy Index:

− Som vanligt är det en fråga om perspektiv. Ingen annanstans är det bättre att vara invandrare än här. Sverige är bäst på att erbjuda utbildning för nyanlända, har bäst arbetsmarknad för invandrare, är bäst på att upplysa om nyanländas rättigheter, mycket bra på familjeåterförening, utmärkt på antidiskriminering och erbjuder invandrarna samma tillgång till socialförsäkringssystemet som infödda svenskar (a.a.s125).

− De flesta tycks vara överens om att en avgörande faktor, ja, kanske den allra viktigaste, för integrationen är arbete. Därför har regeringen satsat stort på olika arbetsfrämjande åtgärder, exempelvis så kallade ”snabbspår”. Enligt arbetsförmedlingens siffror 2017 är 2400 personer i snabbspår. Dessvärre är resultatet av denna vällovliga satsning magert. Från snabbspåret för slaktare och styckare t ex. har inte en enda av de cirka hundra personer som är inskrivna här kommit ut i arbetslivet trots att livsmedelsbranschen skriker efter människor med denna kompetens. En svårighet är att potentiella slaktare vägrar att hantera griskött (a.a.s126).

− Snabbspåret för läkare är ett annat nedslående exempel. Personer med utländsk läkarlegitimation testades i oktober 2016 vid Umeå universitet på uppdrag av Socialstyrelsen.  Endast 16 procent av de som skrev det inledande provet blev godkända. Resultatet visar tydligt att det är betydligt mer komplicerat att översätta och använda kompetens förvärvade i andra länder än vad vi tycks föreställa oss.

− Ytterligare exempel på hur Sveriges integrerande insatser fungerar är resultatet från en granskning av SFI-utbildningen i Sverige. SCB fick i uppdrag av DN att undersöka sambandet mellan deltagande i SFI, att lära sig behärska svenska i skrift och tal, och möjligheten att få arbete. Föga förvånande visade studien att den som klarar av SFI-studierna har lättare att få arbete. Dessvärre är det bara 33 procent som tar sig igenom hela SFI-utbildningen. SFI-utbildningen kostade 2015: 2,6 miljarder kronor, enligt DN 20161102.

− Hur kan då MIPEX påstå att Sverige är bäst på integration i utbildnings och arbetsmarknadsfrågor? Det kan de eftersom de inte mäter de integrerande åtgärdernas effekt för samhället. Istället mäter de i vilken mån de integrerande åtgärderna når migranterna. Alla nyanlända med uppehållstillstånd erbjuds ju faktiskt utbildning i svenska. Att effekten för det svenska samhället inte kan betraktas som god, och att väldigt liten utdelning ges för varje satsad skattekrona bekymrar inte MIPEX (a.a.s127).

PP5: Heberlein sammanfattar läget: Sverige är bäst i världen på att erbjuda nyanlända möjligheter till utbildning och arbetsmarknad − men de nyanlända är inte bäst i världen på att använda sig av dessa möjligheter. Sverige är således bättre på integration än de som ska integreras (a.a.s128).

PP5:6 − 10 WVS har genomfört en särskild mätning i enbart Sverige så sent som 2018 för att undersöka 6500 migranters värderingar. Utan att beröra viljan till integration kan vi konstatera att många migranter är mycket nöjda med att vistas i Sverige. De känner sig hemma i Sverige. Män är mer nöjda än kvinnor. Äldre är mer nöjda än yngre. Lågutbildade är mer nöjda än högutbildade. Särskilt nöjda är de äldre utan utbildning. Om nöjdheten beror på att de får behålla sina kulturella traditioner och sitt språk, framgår inte.

PP5:11 Lars Trägårdh skriver i Klanen (2018) om Värderingskollisioner:

− Data från den senaste Mångfaldsbarometern (2016) pekar på att synen på mångfald nu blir allt mer kritisk. Allt färre ser positivt på Mångfalden, samtidigt som uppfattningen att människor med utländsk bakgrund har en skyldighet att anpassa sig till svenska vanor befästs ytterligare − 86 procent 2016. Majoriteten menar också att ”det finns grupper av invandrare som inte klarar av att integreras i vår kultur”. Och kring 50 procent anser att mångfalden innebär att ”vissa av våra värderingar går förlorade”.

− Om vi ser till de data vi har som mäter tillit pekar den senaste WVS- undersökningen 2015 på fallande tillit i Sverige och då i synnerhet vad gäller unga människor och synen på människor med annan religion. Tillitsbarometern visar också på en betydande variation inom Sverige med betydligt lägre lokalsamhällestillit i kommuner som Malmö och Sundbyberg där den lägre tilliten statistiskt sett är kopplad såväl till invandrarrelaterad mångfald och segregation som till socioekonomisk ojämlikhet (a.a.s92).

− Å andra sidan − men detta kräver såväl is i magen som en realistisk migrationspolitik − finns det utrymme för optimism. Detta har att göra med den extrema plats som Sverige intar på WVS-kartan − som den globala trendens spjutspets. De värderingar som är vanliga i Sverige fångar också en längtan efter frihet och oberoende som är universell. Givet en utveckling som kännetecknas av dels en rimlig takt av invandring, dels en integrationspolitik som är krass och tydlig vad gäller villkor för integration, finns det goda skäl att hoppas på en produktiv blandning av assimilering, det vill säga ett anammande av de värderingar såväl som praktiker som kännetecknar det moderna Sverige.

− En avgörande fråga blir i vilken mån som svenska politiker och väljare kan finna en konstruktiv balans mellan det ganska stränga nationella samhällskontrakt som varit den höga tillitens och den frihetliga individualismens historiska vagga och de flummiga postnationella och globala ambitioner som kommit att förvirra det offentliga samtalet såväl om svenska värderingar som om toleransens gränser (a.a.s93).

Januariöverenskommelsen 2019

Slutligen några ord om överenskommelsen i januari 2019 mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet, som har betydelse för integrationen. Flera punkter handlar om att tillsätta utredningar. Vad dessa utredningar kan leda fram till är oklart, likaså om de kommer att realiseras och genomföras i praktiken.

I jämförelse med den borgerliga regeringens skrivelse ”Egenmakt mot utanförskap – regeringens strategi för integration” 2008/09:24 (se Lektion 1) återkommer ungefär samma punkter. Det kan tolkas som att man i flera fall håller fast vid den integrationspolitik som tidigare regeringar tillämpat och egentligen inte vill ändra på något (se ovan Evin Rubar i Kvartal 13 oktober 2019). Ett medel politikerna då använder är att placera frågor i utredningar. Ett sådant exempel på utredning som redan genomförts men som ändå återkommer i överenskommelsen är punkten 42, om att stoppa hedersbrott.

Så sent som 2018 överlämnades utredningen om ”Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet” som bland annat föreslog en straffbestämmelse om barnäktenskap, en särskild straffskärpningsgrund för brott med hedersmotiv, ett utreseförbud för barn som riskerar att föras utomlands för att ingå äktenskap eller könsstympas, samt ansvarsfördelning mellan myndigheter.  Istället förhalas frågan med ytterligare utredning 2019-2020 och först 2022 ska ny lagstiftning träda i kraft. Under tiden kommer den hedersrelaterade brottsligheten fortgå och många barn bli offer.

Ett annat exempel på att man i överenskommelsen håller fast vid den gamla migrations- och integrationspolitiken är punkten 65, om migration, att alternativt skyddsbehövande ges samma rätt till familjeåterförening som flyktingar. I denna fråga finns ingen tvekan, ingen utredning om konsekvenser till exempel för kommunernas ekonomi, att det råder stor brist på bostäder, lärare, socialsekreterare, poliser med mera. Den 20 juli 2019 trädde denna punkt i överenskommelsen i kraft och de anhöriga anländer. Borta är minnet av 2015 års flyktingkris.

Litteratur: Migrant World Values Survey: 6500 svenska migranter 2019                                               Evin Rubar: Sverige låter vargen integrera fåren, Kvartal 13 oktober 2019                            Lars Trägårdh i Per Brinkemo & Johan Lundberg: Klanen 2018, s 88-93                                        Per Brinkemo: Mellan klan och stat (2014) s.142-147                                                           Eduardo Grutzky & Lars Åberg: Heder och samvete (2013) s. 91                                          Ann Heberlein: Den banala godheten (2017) s.125-128; s.161-164    Januariöverenskommelsen 2019

Förslag på diskussionsämnen:

- Hur ser de svenska migranterna själva på sin integration i Sverige, enligt svenska WVS 2018?

- Hur förklarar professor Carl Dahlström effekten av de integrationspolitiska åtgärderna?

- Kanada lyfts ofta fram som ett framgångsrikt land vad gäller integration. Hur gör de?

- Sverige är bäst i världen på integration enligt EU-finansierade MIPEX, Migrant Integration Policy Index. Hur kan det förklaras, enligt Ann Heberlein?