Av Fil. Dr. Ing-Marie Persson

Det var det där med gården som var början på problemen i hennes liv. Om hon rannsakar sig själv kan hon se att gården spelat en roll som kanske varit avgörande för hennes val - även om det var outtalat och mer eller mindre fördolt i hennes tankar. När hon exempelvis träffade sin före detta man och det visade sig att hans familj också hade en släktgård blev förälskelsen på något sätt än mer fullständig och valet så självklart som bara ett ickeval kan vara. Hädanefter skulle hon också ha en gård. Hon skulle få revansch. 

        När hon nu i efterhand reflekterar över hur omständigheterna varit, kunde hon se att det outtalade och det omedvetna i mångt och mycket handlade om gården. Senare händelser under hennes liv gjorde att hon med facit i handen såg att gården verkade ha spelat en större roll i hennes liv än hon tidigare trott. Ja, inte bara för hennes eget liv utan också för barnens. Gården hade spökat och spelat dem alla ödesdigra spratt. Särskilt drabbade var barnen. Omständigheter i exempelvis sonens liv ledde till att han nu sedan tre år vistades på andra sidan jordklotet trots att han helst av allt ville ta över pappans släktgård. Och dottern närde en dröm om att hon och hennes familj en gång skulle kunna vistas på denna gård, hon också. 

          När hon såg en TV- dokumentär om ”greven och frälsebönderna” erinrade hon sig att när hon var liten tyckte hennes pappa om att åka till Skåne och titta på olika fideikommiss. Han förklarade aldrig vad ett fideikommiss var för något, men hennes intryck var att han gillade något med dem. Nu kunde hon tänka sig att han gillade successionsordningen, att äldste sonen ärver hela fideikommisset och alla andra barn blir utan arv. Förmodligen hade pappan den konstruktionen i åtanke när han iscensatta hennes storebrors skenköp av gården när hon var 22 och brodern 24 år. På så sätt undantogs gården och ingick inte i arvet efter föräldrarna. 

         Tanken fanns då och då att hon skulle passa på och prata med föräldrarna om saken när hon var hemma på besök. Men hon drog sig för att ta upp det laddade ämnet. Hon visste att det skulle bli svårt och ville inte vara den som fördärvade den goda stämningen. På sina promenader ner till sjön och upp i bokbacken, ställen hon älskade för sina vyer vilken årstid det än var, funderade hon över hur hon skulle säga. Hon började med mamman. Det var lättast med henne. Hon och mamman stod varandra nära och inget samtalsämne var tabu mellan dem. Eller hur var det med den saken, egentligen? Vissa saker talade de inte om. Det var lillasystern och hennes död och så detta med gården förstås. Det fanns mycket mer hon absolut inte kunde tala med mamman om, det där med brodern, torvmossen och den stackars hunden, deras trogna följeslagare när de var barn.

– Det får du prata med pappa om, svarade mamman. När hon frågade pappan brusade han upprört ut:

- Försvinn och kom aldrig mer tillbaka!

           Hon fick aldrig någon förklaring och nu var föräldrarna döda och hon hade slutat att besöka gården. Sista chansen att göra något åt saken var i samband med bouppteckningen. Hon hade anledning tro det skulle lösa sig. Brodern hade nämligen agerat på ett rättskaffens sätt när han i sin tur sålde gården till ett av sina två barn. Skillnaden den här gången var att han och hans fru kompenserade det andra barnet genom att betala både studielånen och en nyköpt villa. Skulle det kunna vara så att han insett det var något fel med den styvmoderliga behandling hans syster fått? Så som han agerat mot sina barn tänkte hon att han skulle agera mot henne, att de skulle tala om saken och reda ut det som blivit fel. 

  • -Fundera på hur du kan kompensera mig för att mamma och pappa gjort mig arvlös, sa 

hon och berömde honom samtidigt för att han brutit den diskriminerande traditionen i sin egen familj. 

  • -Det finns inget att fundera på. Mamma och pappa ville ha det på detta sätt och det 

har inget att göra med hur jag gjort för att barnen ska fortsätta ha en bra relation, tyckte brodern. 

Bouppteckningen blev en kaotisk erfarenhet, ett led i det tredje skedet av krislärandet. Det handlade om en total omorientering, att se sitt liv i nytt ljus, ur nya perspektiv. Tidigare hade hon kunnat behålla sin bild av världen, men inte nu längre. Nu hade hon ett omfattande lärande framför sig.

Referens: Björn af Kleen: Jorden de ärvde (2009)