Integration och utanförskap

Inledning

När invandringen av asylsökande ökade under 2015 anmälde jag mitt intresse för att bli god man för ensamkommande barn. Tidigare hade jag knappast några funderingar kring hur vårt svenska mottagningssystem såg ut, eller hur integrationen fungerade. Jag läste på Överförmyndarnämndens hemsida om vilka kraven var för att bli god man för ensamkommande och tyckte jag uppfyllde dem väl. Kunskaper om mänskliga rättigheter hade jag sedan mitt tidigare arbete med studiematerial om internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter och då jag ordnat konferenser för civila folkrättsliga rådgivare på länsstyrelserna. En webbutbildning gick snabbt att genomgå och jag blev medlem i Stockholms god-man-förening, där jag så småningom fick erfarenhetsutbyte och deltog i kurser och fortbildningar.

God man för ensamkommande

Det lilla rummet är fullt av cirka 30 intresserade personer, både kvinnor och män och många som själva verkar vara invandrare. Jag inser vilken fördel de har som kan de ensamkommandes språk. Hur ska jag kunna kommunicera med barnen? Tre tjänstepersoner från Överförmyndarnämnden i Vällingby informerar kortfattat under nästan två timmar om hur mottagningen går till, vad vi som gode män ska göra och ersättningen vi ska få för uppdraget.

På tunnelbanan tillbaka till city pratar vi med varandra för att komplettera bilden av vad det innebär att vara god man. Några av männen gör då beräkningar för att ta reda på hur många ensamkommande de behöver för att kunna leva på uppdraget.

Första uppdraget

Mitt första uppdrag är kort och omtumlande. Det är en statslös palestinsk 15-årig pojke som bor på HVB, Hem för vård och boende, ganska nära där jag själv bor. När jag ringer och talar med personalen får jag veta att den tidigare gode mannen har sagt upp sig för att pojkens föräldrar ska komma till Sverige som anhöriginvandrare. Pojken är strulig i skolan och även på boendet. Jag hinner inte få till ett tolkat möte innan föräldrarna kommer till Sverige och placeras i Sundsvall. Av personalen får jag veta att pojken vill stanna kvar i Stockholm och inte vill återförenas. Det blir ändå så att han skickas till Sundsvall och stannar där − efter ett rymningsförsök till Stockholm.

Andra uppdraget

Mitt andra uppdrag blir det längsta och mest genomgripande i alla avseenden. Nu kan jag välja barn själv från den lista Överförmyndarnämnden mejlat till mig. När jag tittar på adresserna som barnen finns på, väljer jag bland dem som bor nära mig själv. Det kommer att underlätta mitt arbete, tänker jag. Där finns ett par som är tvillingbröder och när pappersexercisen från nämnden är klar och jag registrerats som pojkarnas gode man, cyklar jag för att träffa dem. Men de är inte där. Efter flera telefonsamtal och letande efter dem visar det sig att den angivna adressen är ett korttidsboende. Nu bor de istället i Norrtälje kommun.

Med kollektivtrafik tråcklar jag mig till en hållplats där jag hämtas och mannen i bilen informerar mig om läget. Vi far på småvägar och in i skogen till familjehemmet där killarna bor. Paret är lika nya på uppdraget som jag är. De är knutna till ett konsultföretag som har ett nätverk av familjehem och som skriver avtal, till exempel om ekonomisk ersättning.

Med hjälp av tolk per högtalartelefon pratar jag med ungdomarna om min roll som god man och vad som väntar dem: skola, hälsoundersökning, dagpeng, provisoriskt ID-kort (LMA-kort enligt Lag om mottagande av asylsökande) besök hos advokat inför asylutredning, fritidsaktiviteter. De berättar om flykten och sin bakgrund i Iran. Betalda smugglare hade hjälpt dem. De hade kommit ifrån varandra och en tid hade en av dem levt i Tyskland hos en faster, medan den andre återvände hem till Iran. Men föräldrarna skickade iväg honom på nytt och nu är de återförenade i Sverige. För att vara tvillingar är de väldigt olika. Den som verkar yngst är den som talar, medan den äldre anpassar sig efter brodern. Är de bröder över huvud taget, funderar jag.

I det knapphändiga materialet om var och en av killarna, en halv A4-sida, finns uppgifter om offentligt biträde, en advokat som ska hjälpa dem genom asylprocessen. Jag ringer till henne och berättar om mina misstankar vad gäller ålder och släktskap.

− Om du anser att du inte kan företräda dem får du avsäga dig uppdraget som god man, säger hon. Det är alltså inte din uppgift att ifrågasätta ungdomarnas ålder. Det är Migrationsverkets uppgift.

De unga männen har kontakt med familjen i Iran, främst är det den äldre som har kontakt med mamman. Den yngre är missbelåten med boendet, datorer och mobiler som ”fosterföräldrarna” låter dem disponera. Han vill ha en annan färg på datorn och ett annat märke på mobilen. Dessutom är han rädd för skogen och vill bo hos en barnfamilj inne i Stockholm.

Deras socialsekreterare, som de har förmånen att behålla hela tiden och som var sjätte vecka ordnar möte med alla ansvariga runt killarna, ordnar nytt boende åt den yngre. En serie på sex olika boenden avlöper varandra. Vid varje byte gäller det för mig att finna en skola, vilket ofta är svårt då efterfrågan är större än det finns elevplatser. Han kommer till en förort i Stockholm till en invandrare som är muslim och delar rum med denne. Själv är han ateist och störs av bedjandet. Nästa boende är en invandrarfamilj. Men han får inte träffa frun och barnen. Det råder sträng könsåtskillnad i bostaden, vilket bland annat innebär att vissa dörrar är låsta för honom. Nästa boende fungerar inte heller. Det är en svensk familj som har en stuga på tomten där några andra ensamkommande också bor. Nästa boende är hos en liknande svensk familj. Där stannar han ganska länge och verkar trivas tills han blir utkastad av något skäl som inte helt klaras upp. Han bor på tillfälliga HVB-boenden inne i city tills han kommer till ett långvarigt boende i en annan kommun i Stockholms län. Där bor han, inte utan stora problem, och går i skolan tills han får utvisningsbeslutet.

Den äldre brodern stannar kvar en tid i familjehemmet i skogen. Tills rektorn stänger av honom från skolan.

− Jag kan inte garantera flickornas säkerhet, säger rektorn när jag vill veta varför han stängts av. Det kommer inte som någon överraskning eftersom han redan är portförbjuden i simhallen och på fritidsgården. När han i hemmet under en familjemiddag med grannens familj och deras 11-åriga dotter kysser flickan blir det riktigt jobbigt för ”fosterföräldrarna”.

Efter ett drygt halvt år ger familjehemmet upp. De känner att deras kompetens är otillräcklig. Socialsekreteraren finner ett HVB där han bor en liten tid, tills han blir portförbjuden, pga. av hotfullt och kanske knarkpåverkat beteende.

Socialsekreteraren finner ett nytt HVB i en annan kommun i Stockholms län, där han stannar, dock inte utan problem. Men han missar en termin i skolan på grund av kö till den skola som ligger närmast och som tidigast kan ta emot honom. Han är verbal och lär sig förhållandevis bra svenska på kort tid, precis som brodern. Han läser böcker på lätt svenska och säger att han är autodidakt. Men vid några tillfällen blir han okontrollerat våldsam så att personalen måste förskansa sig på toaletten medan han går bärsärkagång på möbler och inredning. Polisen kallas då in. Han placeras vid sådana tillfällen på Maria Ungdom över natten. Han får förtur hos BUP när psykologen liknar honom vid en tickande bomb. När det blir tal om att söka till gymnasiet visar det sig att lärarna inte kan sätta tillräckligt många betyg. Han har haft svårt för att följa skolans rutiner, genomföra prov och delta i ordnade samtal. Ofta tar han över lärarens roll, varför stor del av skoltiden tillbringas i skolbiblioteket. BUP-utredningen visar så småningom att han har ADHD samt posttraumatiskt stressyndrom.

Asylprocessen blir långvarig. Trots överklaganden i alla instanser blir det avslag och killarna ska utvisas. Men det går inte. Iran vägrar nämligen att ta emot dem. Verkställighetshinder heter det. Trots mammans iranska medborgarskap är hennes söner illegitima eftersom iransk lag förbjuder äktenskap mellan iranier och afghaner. Hennes man är afghan. Afghanistan skulle ta emot dem, men killarna har aldrig varit i det landet, känner inga personer där och vägrar åka dit. I samband med avslaget skrivs deras ålder upp till 18 år och de förlorar därmed mig som god man.

Jag får indirekt en viss inblick i deras fortsatta liv som papperslösa i Sverige. Den som jag förmodar är yngre har till exempel lånat böcker på ett bibliotek och använt mitt namn som säkerhet. När han inte lämnar tillbaka böckerna kontaktar biblioteket mig. Han verkar bo på ett HVB en kort tid, får jag veta när föreståndaren för ett korttidsboende ringer mig för att ta reda på om han nyttjar droger. Kanske har han lyckats använda sig av den nya gymnasielagen, som möjliggör för den kategori han tillhör att gå ut gymnasiet. Om fyra år kan han söka asyl på nytt och åtnjuta de förmåner som erbjuds de asylsökande, samt genomgå samma asylprövning på nytt i tre instanser.

Den som jag förmodar är äldre, han som liknats vid en tickande bomb av psykologen, stöter jag ihop med på tunnelbanan. Glasögonen han fått i Sverige och som han så väl behöver för att se, är borta. Han ser sliten ut och har ett färskt sår vid ögonbrynet. Han ber om pengar till mat, men jag har inga kontanter på mig och några andra sätt finns inte då han ju som papperslös saknar bankkonto. Han sitter under en tid i fängelse, får jag veta av en polis som kontaktar mig. När han kommer ut får jag sms. Han behöver pengar för att söka jobb. Kanske finns han nu på den växande svenska illegala arbetsmarknaden, i bästa fall. I värsta fall lever han i en kriminell skuggvärld de närmsta fyra åren tills han kan söka asyl på nytt.

Tredje uppdraget

Mitt tredje uppdrag är en afgansk asylsökande kille, vars hemkommun finns i Östergötland, men han är placerad i Norrtälje hos ”tvillingarnas” konsultföretag. Hemkommunen har ännu inte ordnat någon god man hösten 2015 varför jag kontaktar kommunen och anmäler mitt intresse för uppdraget. Det visar sig snart att familjehemmet inte vågar ha kvar honom eftersom han leker med elden och lägger papper på elplattorna för att se vad som händer när de hettas upp. Det enda HVB i landet som är berett att ta emot en brandfarlig 16-åring finns i Skåne. Jag åker tåg till honom några gånger och har täta telefonkontakter med både honom och hans kontaktperson på boendet. Han slår sönder möbler och är ett orosmoment på boendet. Socialsekreteraren i Östgötakommunen har ännu inte träffat killen en enda gång och gör det inte heller under tiden jag är god man, trots att jag skriver och ringer till dem för att få till stånd ett möte. Skånekommunens överförmyndarnämnd vill naturligtvis hellre ha en god man som finns i den egna kommunen. Det blir billigare resor på det sättet, så jag säger upp mig utan att ha träffat den ansvariga socialsekreteraren på över ett år.

Fjärde uppdraget

Mitt fjärde uppdrag är en 16-åring från Eritrea som har tillfälligt uppehållstillstånd. Hans tidigare gode man är en kvinna som behärskar hans språk, men som inte har tid längre för uppdraget. Jag blir tillfrågad av Överförmyndarnämnden och eftersom han bor på cykelavstånd tackar jag ja. Han visar sig vara kristen och har tapetserat väggarna i sin HVB-lägenhet med Jesus och Jungfru Maria. Han kan lite svenska och han ringer mig ofta. Men så fort det är ett viktigt möte, till exempel med hans kontaktperson på boendet, hans socialsekreterare eller skolans mentor, anlitas tolk.

Eftersom han fått tillfälligt uppehållstillstånd ska han istället för god man ha en ställföreträdande vårdnadshavare. Det är en lång procedur som kräver beslut i tingsrätten och blir inte klar innan han fyller 18 år och då är han inte berättigad till någotdera, varken god man eller ställföreträdande vårdnadshavare. Hans skola finns i min närhet vilket gör att vi oftast träffas där. Jag får bra kontakt med hans mentor men han gör inga framsteg i skolan. Först menar han att det är skolan det är fel på och vill byta skola. Men stannar ändå kvar när det nya läsåret börjar.

Han har ångest bland annat över att mamman vill att han ska skicka hem pengar till henne och hans syster. Eftersom pappan är död betraktas han nu som sin familjs överhuvud och ska sörja för mammans och systerns liv. Vid varje telefonsamtal gråter hon och berättar hur svårt hon har det. Socialsekreteraren ordnar tolkade stödsamtal för att han ska må bättre, kunna plugga målmedvetet och hantera mammans krav.

Under tiden får han permanent uppehållstillstånd, går fortfarande i introduktionsklass utan att göra några märkbara framsteg. Men när han sommarjobbar på stadsdelsförvaltningens kontor och får en man som handledare, gör han bra ifrån sig.

När han fyller 18 år upphör mitt uppdrag. Kommunen, främst socialsekreteraren, ordnar en fullt utrustad trerumslägenhet som han får disponera under tre år. Mentorn ser fortfarande inga språkliga förbättringar. Vi lyckas inte få reda på i vilken mån han gått i någon skola i Eritrea.

Femte uppdraget

Mitt femte och sista uppdrag är en afgansk 16-åring från Pakistan, dit hans familj flytt. Nu är han i Sverige, har ingen kontakt med familjen och har fått permanent uppehållstillstånd. Även denne yngling ärver jag av en kvinna jag träffar vid ett av många besök på Migrationsverket. Hon och killen fungerar inte ihop. Till en början fungerar han och jag, till exempel när jag ordnar id-handlingar, registrerar honom på skatteverket, försäkringskassan, söker studiebidrag och ordnar bankkonto. Men han skolkar från skolan, byter skola, skolkar ändå hundra procent en hel termin, byter boenden flera gånger och får dessutom flera nya socialsekreterare i samma kommun i Stockholms län.

Han tycks vara djupt deprimerad men vägrar ta emot psykologhjälp. Så kommer han till ett HVB där han delar lägenhet med en annan kille och trivs. Han går i ny skola och det blir tal om att börja gymnasiet. Vi har ett inplanerat möte med mentorn i skolan, men han dyker inte upp. Mentorn kontaktar boendet, som berättar att han duschar.

− Säg åt honom att genast komma till skolan, säger mentorn.

Vi väntar, men han kommer inte. Vid förnyad kontakt visar det sig att han fortfarande duschar. Mentorn och jag funderar över varför han inte tar vara på möjligheterna som finns i Sverige. Varför tar han inte för sig, utbildar sig och gör något bra av sitt liv, nu när han har fått chansen?

− Sett ur hans perspektiv är det kanske det han gör? Han tar för sig och gör det han inte kunde göra i ett flyktingläger i Pakistan. Så underbart att duscha i rent vatten hur länge som helst och sätta på sig rena, nya, moderiktiga kläder, äta och göra allt det han inte kunde i hemlandet. Han kommer från en överlevnadskultur och har hankat sig fram dag för dag. Den enda skola han gått i är att någon i moskén lärt honom läsa. Här får han allt serverat, allt det han tidigare fått kämpa för. Det tar nog långt tid att ställa om sig och se på ett nytt sätt, till exempel att planera för sin framtid.

När han är 18 år och jag lämnar honom har han just kommit in på gymnasiet och skolkar förhållandevis sällan. Kanske kan han bli fritidspedagog i framtiden. Det är den linjen han kommit in på.

Kommunikationen

Kommunikationen med dem alla är givetvis en svårighet. Som regel är det bästa att tala med dem per telefon. Då lyckas jag behärska mig och ta det lugnt trots deras ofta aggressiva, uppskruvade och högljudda tonläge. Deras krav på pengar och boende provocerar mig lätt efter att en av dem nu bor på sin åttonde adress. Språksvårigheterna gör att jag ber dem upprepa eller förklarar vad de menar. Vi trevar oss fram i språket för att förstå varandra. Jag förklara vad orden betyder, vad som gäller i Sverige, hur lagar och seder ser ut här. Vi frågar varandra och resonerar. Deras föräldrar har sålt allt de äger för att kunna betala smugglarna. De har kanske gjort sitt livs största investering och förväntar sig nu att skörda frukterna, att sonen ska skicka hem pengar eller ta föräldrarna och syskonen till Sverige. De är ofta under press och blir förtvivlade. Vad är det för mening med att plugga och lära sig svenska, om man inte får stanna. En av dem blir lätt desperat:

     − Jag orkar inte vänta! Jag blir galen! Hur länge ska jag vänta? Jag har väntat över ett år. Varför gör ni så här mot mig?

Att kraven från föräldrarna gör dem så stressade har både socialsekreterare och jag svårt att förstå. Våra råd går inte alls hem när vi säger att de ska satsa på sig själva nu för att få ett yrke och jobb så att de senare kan skicka hem pengar. Med tiden lär jag mig vad det innebär att komma från en kollektiv kultur och hamna i en utpräglad individualistisk kultur och att de motstridiga kraven de utsätts för vållar dem svåra kval.

Generella iakttagelser

Det som är gemensamt för samtliga av dessa unga män är deras attityd till kvinnor. Den attityden tar tid att upptäcka och även att sätta fingret på. Samtidigt som de är leende och charmande står det så småningom klart för mig att jag som kvinna ska serva dem. Det ligger så att säga i sakens natur, sett ur deras perspektiv. Jag ska fixa och lägga livet tillrätta för dem. När jag ställer krav på dem bryr de sig inte. De bara ler åt det som de betraktar som struntprat eller skämt.

− Jag är man, säger en av dem vid ett tillfälle, med mycket pondus, självkänsla och kanske stolthet i rösten.

− Ja, och vad då, frågar jag.

Det är uppenbart att han lägger betydligt mycket mer i de tre orden än vad jag gör.

Den brandfarlige pojken klagar på att pappan i familjen brer smörgåsar till barnen. Förfärat uttrycker han att det är kvinnans uppgift.

Ett argument de ofta använder när de vill flytta är att någon är smutsig. Så småningom förstår jag vad det betyder. De gillar inte vissa nationaliteter. Avskyn är så pass stark att några skulle benämna den som rasistisk. Sådana små episoder blir pusselbitar för mig.

Det är dessa erfarenheter och många liknande händelser med de sex unga männen, samt all den personal som finns runt var och en av dem, som gör att jag läser allt jag kommer över för att öka mina kunskaper och förståelse för vad integration handlar om.

Nyhetsrapporteringen och myndigheterna

Under tiden förändras nyhetsrapporteringen från till exempel att TV visar den nya folkvandringen genom Europa till att visa mottagarkaoset på Malmö station. I början av hösten 2015 talar statsministern om att alla är välkomna, att hans Europa ”inte bygger några murar”. I slutet av samma höst inför samma politiker gränskontroller för att skapa ett treårigt ”andrum” i flyktingmottagandet.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, tar 2016 fram en forskarrapport om Flyktingkrisen och medborgarnas förtroende för samhällets institutioner. Bland annat framgår följande:

”Händelseförloppet under hösten 2015 var snabbt och dramatiskt. En bra bit in i september bedömde det offentliga Sverige att läget var under kontroll; i efterhand kan konstateras att man underskattade svårigheterna som följde med det stora antalet flyktingar som sökte sig till Sverige. Att döma av MSB:s lägesrapporter var kommunerna först med att markera problemen med mottagandet, men efterhand rapporterade de flesta ansvariga verksamheter om svårigheter att fullgöra sina uppdrag. Från politiskt håll gjordes så småningom flera ändringar av flyktingpolitiken varav den sista innebar en total omläggning.

Den som vill vara kritisk av statsmakternas hantering av flyktingkrisen kan enkelt hitta argument. Mot myndigheterna kan anmärkas att de reagerade senare än vad som hade behövt vara fallet och att framförhållningen var bristfällig. Politikerna kan sägas ha missbedömt konsekvenserna av den generösa flyktingpolitik som förts under lång tid, ha haft orealistiska förväntningar på andra EU-länders vilja att vara solidarisk med mottagarländerna, ha förhållit sig passiva inför den verklighet som utvecklades inför deras ögon, och att till slut ha övergivit grundläggande moraliska principer.

Men också den som vill vara positiv till statsmakterna har mycket att lyfta fram. En positiv tolkning kan ta fasta på myndigheternas effektivitet och förmåga till samarbete, och på politikernas önskan att så långt som möjligt stå upp för en moraliskt hållbar flyktingpolitik, och för att vid vägs ände agera kraftfullt för att hantera en situation som blivit ohållbar” (a.a.s15).