Förord till elektronisk version av "Genus i praktiken - på hans eller hennes villkor?" 2013-02-08
Av Fil. Dr Ing-Marie Persson
Jämställdhetsarbetares förening, JA-föreningen, som låg bakom denna antologi avvecklades 2005. Antalet medlemmar minskade successivt och den dåvarande styrelsen valde att lägga ned föreningen. Mycket tyder på att jämställdheten nu har förflackats i det praktiska arbetet. I debatten och olika bloggar fördunklas och blandas jämställdheten med föreställningar om mångfald och andra viktiga frågor som handlar om andra diskrimineringsgrunder än kön.
Jämställdhet är ett kunskapsområde JA-föreningen ville förverkliga jämställdheten i praktiken. Mainstreaming som strategi för att uppnå kvalitativ och kvantitativ jämställdhet kräver djup kunskap på individnivå för att sätta spår på grupp-, organisations- och samhällsnivåerna. Så ungefär skriver Hans Robertsson i antologins inledning 1998 som fortfarande är lika aktuell.
Varför slutade då så många medlemmar i JA-föreningen? Efter att mainstreaming som strategi för jämställdhetsarbetet infördes inom bland annat EU och Sverige minskade antalet. Strategin tolkades ofta på ett för jämställdhetsarbetet förödande sätt. När alla skulle arbeta med jämställdhet och integrera jämställdhet i sitt ordinarie arbete valde många arbetsplatser att avveckla jämställdhetsexperter, jämställdhetshandläggare eller liknande befattningshavare som haft i uppgift att stimulera eller vaka över arbetsplatsens jämställdhetsstatus. Flera jämställdhetsarbetare valde att bli egna företagare inom jämställdhetsområdet eller att arbeta med något annat. Som exempel kan jag ta mig själv. Jag var föreståndare för Nationellt resurscentrum för kvinnor, NRC, på Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK. NRC upphörde sista december 1999 när dåvarande jämställdhetsminister Mona Sahlin lade ned projektet. I fortsättningen skulle ingen särskild person arbeta med jämställdhet utan alla på NUTEK skulle göra det. Jag valde då att gå vidare till säkerhets- och krisberedskapsområdet. Det är ett kunskapsområde som också ska integreras i andra områden men där ansvariga anser att experter behövs för att säkerhet och krisberedskap ska få genomslag i alla verksamheter. För att vilket kunskapsområde som helst ska utvecklas måste det ha kunskapsbärande personer. Saknas sådana personer eroderar snart den kunskap som vunnits.
Så som jämställdhetsarbetet bedrevs i slutet av 1900-talet menar jag att det kan ses som ett led i välfärdsbygget. Staffan Selander skriver 1989 i "Kampen om yrkesutövning, status och kunskap" att med välfärdsstatens framväxt efter andra världskriget tillkom nya yrken till exempel socionomer, syo-funktionärer och psykologer. För dessa yrken spelar formell högskoleutbildning en betydande roll, liksom att bedriva egen forskning för att bygga upp en systematisk kunskapsbas. Yrkena strävar efter att själva producera den kunskap som rör deras yrkesutövning. Vägen dit kan se olika ut. En möjlighet som står till buds är att en yrkesgrupp lyckas inrätta en professur, en annan är att gruppen allierar sig med andra institutioner. En rationell och formaliserad kunskap spelar en viktig roll i vårt samhälle och kontrollen över kunskaps- produktionen inom ett verksamhetsområde är viktig för att en yrkesgrupp ska få legitimitet.
Jämställdhetsarbetarna kan ses som en av dessa nya yrkesgrupper. För att välfärdsbygget ska fungera för både kvinnor och män krävs genuskunskap. Hur kvinnor och män t ex. framträder i statistiken är en viktig utgångspunkt för att studera hur den kvantitativa jämställdheten utvecklas. Könsuppdelad statistik över tiden indikerar hur framgångsrikt jämställdhetsarbetet är. Hur kvinnor och män t ex. kommer till tals i olika organisationer är en viktig utgångspunkt för att studera hur kvalitativ jämställdhet utvecklas. Vilka värderingar som anammas i organisationen och på vems villkor det sker indikerar den kvalitativa jämställdheten.
När jämställdhetsarbetarna organiserade sig fanns redan både forskning och professurer i olika genusrelaterade frågor. Gunhild Kyle var Nordens första professor i kvinnohistoria vid Göteborgs universitet 1984. Karin Westman Berg har klassats som den feministiska litteraturforskningens moder i Sverige. Detta berörs delvis i Birgitta Svanbergs avsnitt i denna antologi. Jämställdhetsarbetarna kan ses som ett exempel på en yrkesgrupp som söker sin specifika kunskapsbas. Det blev en viktig uppgift för JA-föreningen att få till stånd en professionsstärkande yrkesutbildning (jfr Anita Dahlbergs avsnitt i antologin).
Jämställdhetsarbetet har sin tradition i den tidiga kvinnorörelsen. Syftet med kvinnorörelsen var lika rösträtt mellan kvinnor och män och tillträde till alla yrken och arbeten. Denna strävan menar jag får sin fortsättning i jämställdhetslagen 1979 och dess krav på aktiva åtgärder för att uppnå jämställdhet på arbetsplatsen. Förutsättningar fanns därmed för ett jämställdhetsarbete och att en ny yrkesgrupp, de s.k. jämställarna, skulle kunna etablera sig. Selanders perspektiv på yrke kan tillämpas på jämställarna. Vi ville uppnå både status och kontroll över yrkesfältet och kunskapsområdet och vi ville i hög grad uppnå vetenskaplig kunskap. Att hänvisa till forskningsrön ger tyngd och utgör en trygg kunskapsbas i jämställdhetsarbetet.
Selander jämför journalister, som är ett gammalt, tidigare mansdominerat yrke inom marknadssektorn med syo-konsulenter som är ett förhållandevis nytt kvinnodominerat yrke inom offentlig sektor. En viktig likhet mellan yrkena är att i båda fallen spelar utbildningsinstitutionerna en avgörande roll. Rollen att förvalta och vidareutveckla ett kunskapsområde låg förr på de professionella egna intresseorganisationerna. Som en konsekvens av statsmakternas beslut att all högskoleutbildning ska vila på vetenskaplig grund blir det förståeligt att utbildningsinstitutionerna också utvecklar program för forskningsanknytning. Det finns dock några viktiga skillnader mellan yrkena. Inom journalistiken har en professur inrättats, vilket leder till egna forskningsprogram inom journalistik, media och kommunikation och att det finns en möjlighet att stänga kunskapsområdet för andra. Inom syo-området finns en strävan efter forskningsanknytning (Lisbeth Lundahl 2008). Yrkeskåren har hittills förlitat sig på den kompetens som utvecklats inom andra institutioner och utvecklat alliansstrategier med dessa institutioner för att bygga upp det egna kunskapsområdet. Journalistyrket är gammalt och den praktiska yrkeskompetensen har utvecklats under mer än ett sekel. Syo-yrket är yngre och den praktiska yrkeskompetensen har utvecklats under ett halvt sekel.
Selander (1989) tolkar syons strävan och utveckling som ett professionaliseringsprojekt. Syokonsulenterna söker såväl status som sitt eget specifika kunskapsområde, utbyggd forskning inom detta kunskapsområde och kontroll över sitt verksamhetsområde. Journalister har däremot redan uppnått en samhällelig status och kontroll över sitt verksamhetsområde och deras strävan kan bäst förstås som ett projekt att förvetenskapliga yrket. Journalister har varit framgångsrika med hjälp av stängningsstrategier, medan syokonsulenter i sina strävanden har försökt använda såväl stängnings- som alliansstrategier (a.a. 122f).
JA-föreningen drev i mångt och mycket frågor om ökad professionalisering bland jämställdhetsarbetare, t ex genom att genomföra universitetsutbildning om 20 poäng 1994. Medlemmarna menade att det krävdes kunniga jämställdhetsarbetare för att intentionerna i jämställdhetslagen skulle kunna följas. Men i likhet med syoyrket har jämställdhetsyrket inte lyckats muta in ett eget starkt kunskapsområde. Genusperspektivet tycks främst handla om teori som finns i det akademiska samhället. I den mån genusperspektivet finns utanför akademin handlar det också om akademins teorier. Genus i praktiken är fortfarande inget etablerat kunskapsområde. Yrkessträvandena föll när den politiska viljan att bygga upp ett yrke för jämställdhetsarbetet verkade saknas.
I ännu lägre grad än vad gäller för syon har jämställdhetsyrket lyckats hävda sitt kompetensområde om genus i praktiken. När andra politiska strävanden blivit aktuella, t ex mångfaldsfrågor av olika slag, har de hakats på jämställdhetspolitiken. Att t ex etnicitet och funktionsnedsättning blandas ihop och hanteras ihop med genus gör att genusfrågor riskerar falla bort i förhållande till mer tydliga olikheter. Jämställdhetsarbetet på 80-talet lyckades sätta stopp för en på den tiden vanlig kategorisering nämligen "handikappade, invandrare och kvinnor". Vi tycks ha fallit tillbaka till denna nivå, även om vi nu använder andra begrepp och hela tiden utökar kategoriseringsområdet, t ex med sexuell läggning.
Det gick således inte så bra att utveckla jämställdhetsarbetet som yrke. Istället har företagsnätverk byggts upp för konsulter i mångfaldsbranschen. Denna utveckling menar jag kan tolkas på så sätt att jämställarna inte har lyckats hävda sitt kunskapsområde om genus och att de utökat sitt kompetensområde till att omfatta alla frågor som på något sätt kan samlas under mångfaldshatten. För både politiker och arbetsgivare har det varit praktiskt att samla ihop frågor som enligt lagstiftning måste behandlas och göra det vid ett och samma tillfälle. Att samma konsult kan svara för hela utbildningspasset under rubriken mångfaldsfrågor gör ju att verksamheten kan betraktas som effektiv. Men med en kategorisering där genusfrågor blandas ihop med mångfald riskerar genus att fördunklas. Eftersom mångfaldsdiskursen inte har samma slipning på genusglasögonen bli den manliga överordningen otillräckligt belyst. Genusforskningen har inte handlat om förutsättningar för någon yrkesgrupp att genomföra ett arbete som syftar till ett jämställt samhälle eller till reell genusdemokrati, dvs. ett samhälle där kvinnor och män kan utveckla samhället utifrån en ömsesidig och likvärdig dialog i subjekt-subjektrelationer.
Min syn på varför det blev som det blev är att jämställdhetstanken funnits som glesa pärlor i ett halsband av demokratisträvanden. Demokratisträvandena förblir halvhjärtade och ofullständiga så länge pärlorna är glesa och saknar praktisk tillämpning. Kunskapsbildning om genus i praktiken eller feministisk kunskap måste få en kontinuitet. Som det är nu sker kunskapsbildningen framför allt i en teoretisk kontext inom akademin och utgör för övrigt främst en privat angelägenhet. Denna akademi reflekterar i för liten utsträckning över hur dess kunskap ska omhändertas i praktiken och av vilka målgrupper för att komma samhället till del. Den praktiska tillämpningen, som t ex Fågelstagruppen utvecklade kunskap för, föll i glömska. En ny pärla var jämställdhetsarbetet på 80-90 talen. Ett försök att dokumentera erfarenheterna av genus i praktiken finns i denna antologi.
Referenser:
Baude, A., Hansson, P., Olsen, D., Persson, I-M., Robertsson, H. (1998) Genus i praktiken – på hans eller hennes villkor? JA-föreningen, Stockholm.
Lundahl, L. (2008) Vad har vägledning och forskning med varandra att göra? Umeå universitet.
http://www.skolverket.se/skolutveckling/syv/2.565/2.568/vagledning-och-forskning-1.58591
Selander, S. (1989) Kampen om yrkesutövning, status och kunskap. Professionaliseringens sociala grund. Lund: Studentlitteratur.